Lucy blir tröstad
”[Hjälparen] … fyller oss med hopp och fullkomlig kärlek.” (Moroni 8:26)
Lucy satt ihopkrupen i ett hörn av sitt rum när hennes mamma kom in för att säga godnatt.
”Vad gör du där borta Lucy?” frågade mamma.
”Jag ville bara vara ensam och tänka”, sade Lucy och gömde ansiktet i sin favoritfilt — den gula med blommor som hennes mamma hade haft när hon var liten.
”Vill du prata om det?” frågade mamma och satte sig i gungstolen.
Lucy nickade och kröp upp i mammas knä. ”Jag tänkte på mormor Eliza”, sade hon tyst och gned ögonen mot filten.
”Jaha”, sade mamma och gungade lätt på gungstolen. ”Du vet att mormor Eliza är i himlen nu. Jag tror att hon är mycket lycklig där.”
Lucy snyftade till. ”Jag vet”, sade hon. ”Men jag saknar henne, och jag är ledsen att hon är borta.”
”Jag saknar henne också”, sade mamma medan hon smekte Lucy över håret. ”Vi kan väl be om det?”
”Okej”, sade Lucy. Med mammas hjälp bad Lucy: ”Käre himmelske Fader, jag är ledsen för att mormor Eliza dog, och jag saknar henne. Men jag vet att hon är i himlen och att hon är lycklig, och jag vet att jag kommer att se henne igen när hon har uppstått. Hjälp mig att inte vara så ledsen. I Jesu Kristi namn, amen.”
När Lucy hade sagt ”amen” satt hon tyst en stund. Sedan fick hon en idé. ”Jag vet vad jag ska göra! Moster Emma talade om att hon blir glad av att sjunga primärsånger. Det kanske vi ska göra!”
”Det låter som en bra idé”, sade mamma.
Lucy och mamma sjöng tillsammans. ”Jag är Guds lilla barn”, ”Jag längtar så till templet” och ”Jag vill gärna likna Jesus”. När de var klara sade Lucy: ”Jag känner mig glad nu, mamma.”
”Den Helige Anden hjälpte dig veta vad du skulle göra för att bli gladare”, sade mamma.
Lucy log. ”Jag vet. Vår himmelske Fader besvarade vår bön.” När Eliza tänkte på mormor nu så kände hon det som om hennes favoritfilt virades om hennes hjärta. Hon hade blivit tröstad.
”Jag älskar dig, mamma”, viskade Lucy innan hon somnade. ”Och jag älskar mormor Eliza också.”