Jag hade ingen tempelrekommendation

Anne-Mette Howland, Utah, USA

När jag var 17 år hade jag en stark önskan att få se ett av kyrkans tempel. Jag bodde med min familj i Danmark, där det då inte fanns något tempel. För medlemmarna i Danmark låg de närmaste templen i Schweiz och England. Jag kände ingen i de länderna så att resa till något av länderna själv kom inte på fråga.

Men eftersom jag hade släktingar i Utah bestämde jag mig för att spara pengar så att jag kunde besöka dem och utföra dop för de döda i Salt Lake-templet. Jag skrev till min faster och mina kusiner i Utah för att höra om de gick med på att jag kom på besök. De var glada att höra om mina planer.

Ett år senare hade jag äntligen sparat tillräckligt med pengar till den efterlängtade resan. Några dagar efter min ankomst till Utah körde min faster mig till Salt Lake-templet. Jag var förtjust över att få se det i verkligheten och ivrig att få utföra dop för de döda. Men när jag kom in bad en tempeltjänare att få se min tempelrekommendation. Ingen hade någonsin sagt något om en tempelrekommendation! Tempeltjänaren förklarade vänligt vad en tempelrekommendation är och sade att jag kunde få en av min biskop.

Jag blev mycket nedslagen. Jag fick nöja mig med att träffa mina släktingar och se templet från utsidan.

Under faste- och vittnesbördsmötet följande söndag kände jag ett behov av att bära mitt vittnesbörd och säga till de församlade hur välsignade de var att bo så nära ett tempel. Jag sade också att jag skulle ha tyckt om att komma in i templet men att jag inte kunde för att jag inte hade någon tempelrekommendation, fastän jag alltid hade fått lära mig att leva värdigt. Jag avslutade mitt vittnesbörd med att uppmana medlemmarna att besöka templet så ofta de kunde.

Efter kyrkan kom mina släktingars biskop fram till mig och sade att han skulle försöka hjälpa mig att få en tempelrekommendation, så vi bestämde en tid för en intervju. Under intervjun frågade han mig om min biskop pratade engelska. Jag sade nej. Han svarade: ”Och jag pratar inte danska.” Jag blev nedslagen igen.

Men biskopen sade: ”Nu när du har kommit så här långt kan vi inte ge upp redan. Jag vet att Herren hjälper oss. Vi måste bara ha tro.”

Sedan bad han om min biskops telefonnummer i Danmark som jag råkade ha med mig. Jag blev förvånad när det var biskopens son som svarade i telefonen. Han sade att han just hade kommit tillbaka från sin mission i England. När jag sade det till den amerikanska biskopen, sade han: ”Perfekt. Han kan översätta åt oss.”

Snart var vi fyra på telefonen — min biskop som gav mig en rekommendationsintervju och hans son som översatte åt den amerikanska biskopen. Inom kort hade jag fått en tempelrekommendation och kunde äntligen besöka templet! Jag kan inte beskriva med ord hur glad jag var för att Herren hade öppnat vägen för mig.

Jag vigdes senare i templet och har välsignats med fyra vackra barn. Jag är så tacksam att vår himmelske Fader har gett oss tempel, och jag är tacksam för att jag är beseglad till min familj och att vi, om vi lever rättfärdigt, kan vara tillsammans för evigt.