Min hemlängtan blev botad
Sue Hirase, Utah, USA
Jag började på college när jag var 18 år. Men efter en kort tid började jag på ett annat universitet och ändrade studieinriktning. Det andra universitetet låg bara några timmars bilväg hemifrån men jag hade en oerhörd hemlängtan och kände mig mycket missmodig. Jag ville ge upp och åka hem till familjen. Men jag visste att om jag gjorde det så skulle jag förlora min chans att ta examen.
En helg strax efter det att skolåret hade börjat åkte alla mina rumskamrater hem på besök. Jag visste att om jag också åkte hem så skulle jag inte komma tillbaka. Jag kunde inte ens ringa och prata med min familj av rädsla för att jag skulle bryta ihop och inte kunna koncentrera mig på studierna. Jag hade bett om styrka för att komma över min hemlängtan, men nu bad jag om att få veta om jag ens borde stanna kvar på skolan och ta examen.
Tidigt den söndagsförmiddagen när jag sakta gick över det tysta universitetsområdet på väg till kyrkan undrade jag hur jag skulle kunna stanna kvar på skolan när jag saknade hemmet och familjen så mycket och inte kunde övervinna ensamhetskänslan. Men vad skulle jag göra om jag lämnade skolan?
När jag kom fram till kyrkan hade föregående församling just lämnat kapellet. Jag gick in och hoppades på att kunna be om inspiration en stund. När jag hittat en bra plats och sakta satt mig ner på träbänken lade jag märke till ett program från föregående sakramentsmöte. På framsidan av det vikta pappersarket stod följande ord: ”Det kanske viktigaste resultatet av all utbildning är förmågan att tvinga dig själv att göra det du måste, när det behöver göras, vare sig du tycker om det eller inte.”1
I det ögonblicket visste jag vad jag behövde göra. Herren hade besvarat mina böner på ett så enkelt sätt, men jag kunde inte förneka att det ändå var ett svar.
Det dröjde inte länge efter den söndagen förrän min ensamhet och hemlängtan försvann. Till följd av det hade jag mycket glädje av mina återstående skolår. Jag tog examen, fick vänner för livet och ett starkt vittnesbörd genom att följa Andens maningar.
Nu, över 25 år senare, kommer jag fortfarande ihåg svaret på min bön, och jag använder orden från mötesprogrammet för att klara av svåra uppgifter. Jag har berättat om upplevelsen för nära vänner och släktingar i hopp om att också de kan få styrka i svåra tider.
Jag vet att Herren bryr sig om våra känslor och vardagsval, och jag vet att han besvarar våra uppriktiga böner.