Böner och svar
Ibland kan man be om hjälp men svaren kommer först när ens tro har prövats.
En dag när jag höll på med ett matteprov kunde jag inte komma ihåg hur man löste ett av talen. Jag hade förberett mig för provet men jag kunde inte komma ihåg det jag hade gått igenom hemma. Men jag hade tro på att jag kunde be min Fader i himlen om hjälp.
Jag bestämde mig för att följa den första maningen jag hade fått. Efter bönen fick jag känslan att jag skulle lösa talet på ett visst sätt. Men jag började tvivla på det eftersom det var ett konstigt sätt att lösa talet på. Därför löste jag det på mitt eget sätt så gott jag kunde.
När proven hade lämnats in gick vår lärare igenom det med oss. Jag insåg då att känslan jag hade haft efter bönen skulle ha lett mig till rätt svar, men jag lyssnade inte.
Senare under ett slutprov upptäckte jag återigen att jag inte kunde lösa ett av talen fastän jag hade övat på sådana tal hemma.
Jag ville be min himmelske Fader om hjälp men kom ihåg hur jag helt hade avvisat hans hjälp tidigare. Nu skämdes jag för att fråga. Men eftersom jag inte kunde komma på någon annan lösning så bad jag om hjälp i alla fall.
Ännu en gång tvivlade jag på maningen som kom. Jag var ännu mer förvirrad är den första gången. Men jag hade lovat Herren att jag skulle lyssna. Därför motade jag bort tvivlen och gjorde exakt det som maningen hade sagt att jag skulle göra.
När läraren hade rättat provet avslöjade hon betygen för oss. Hon gjorde det spännande genom att börja med de lägsta betygen och fortsatte upp till de högsta. När hon inte nämnde mitt namn bland 3:orna — ett lågt betyg — var jag glad att jag skulle få en 2:a, det bästa betyget jag någonsin hade fått i matte. Men när hon inte nämnde mitt namn bland 2:orna fick jag en helt annan känsla. Jag var helt säker på att jag inte hade fått en 1:a, så jag började bli rädd att jag hade fått det sämsta betyget i hela klassen.
Men mitt namn fanns med bland 1:orna. Jag fick en klump i halsen när jag insåg Herrens hand i det här och kände hans kärlek och tålamod med mig. När några av mina klasskamrater sade: ”Det gick ju jättebra!” så kunde jag bara skaka på huvudet. Det var bara för att jag hade följt maningen som det gick bra.
Fotoillustration John Luke