Hur jag vet
Boken gjorde mig nyfiken
Jag stirrade på Mormons bok och begrundade budskapet missionärerna hade gett.
En dag var jag tillsammans med mina vänner och festade. Vi satt och pratade, drack och rökte hemma hos en vän. Men Patrick, en av vännerna, deltog inte. Då insåg jag att Patrick aldrig använde något av det som vi andra använde. Jag kom ihåg att han var mormon.
Det var sent när alla skildes åt, utom Patrick och jag. Vi åkte därifrån tillsammans i en jeeptaxi. Jag undrade fortfarande varför Patrick inte rökte eller drack och tänkte tillbaka på en dag för fyra år sedan när vi var 16 år. Jag minns att vi gick på gatan nära vår skola när jag berättade för honom att jag ville bli präst en dag.
”I vår kyrka kunde du redan ha varit präst”, svarade Patrick. ”Du behöver bara bli ordinerad. Sedan när du fyller 19 kan du predika evangeliet som missionär.”
”Det låter helt absurt”, sade jag och tänkte att han inte visste så mycket om evangeliet. ”Hur kan en 19-åring predika? Präster studerar länge för att kunna predika.”
Patrick påstod envist att 19-åringarna i hans kyrka fick predika. Han sade att hans kyrka också har en annan helig skrift och gav mig en. Jag bläddrade igenom boken hemma och kände något märkligt i den boken. Men jag brydde mig inte så mycket om det. Jag bara lade den i en låda där den låg de följande fyra åren.
Nu när vi åkte i taxin efter festen frågade jag Patrick vart han var på väg. ”Jag ska träffa några vänner. De är äldster — missionärer.” Jag mindes att jag hade sett dem när jag var ute. Jag frågade Patrick om jag fick följa med honom till äldsterna så att jag kunde ställa några frågor om deras kyrka.
Vi träffade missionärerna vid en affär nära deras bostadsområde och de hälsade på oss genom att ta i hand. Det var mycket formellt. Men när de hade presenterat sig för mig insåg jag att de var som andra killar. De ville bestämma en tid när de kunde besvara mina frågor.
”Okej, kan jag bara få ert nummer så ska jag sms:a er när jag kan”, svarade jag. Jag tänkte egentligen inte sms:a dem.
När jag kom hem tog jag fram boken som Patrick hade gett mig fyra år tidigare — det var något med boken som gjorde mig nyfiken. Morgonen därpå sms:ade jag missionärerna att de kunde undervisa mig. De började med evangeliets återställelse. Det lät så annorlunda, och jag tänkte för mig själv: ”Varför vill folk återställa något när de vet att de äldre generationerna skiljer sig från vår generation nu?”
Efter två lektioner bestämde jag mig för att inte träffa dem mer. När de frågade varför svarade jag: ”Jag är bara inte intresserad längre.” En vecka gick. Jag satt och stirrade på Mormons bok och begrundade budskapet missionärerna hade gett mig. Jag började läsa det som missionärerna hade uppmanat mig att läsa i Tredje Nephi 11. Jag läste att Jesus begav sig till en annan nation för att visa att han var Frälsaren och Messias. I Tredje Nephi 15, kände jag igen något som jag hade läst innan i Bibeln, i Johannes 10:16. Det var något som missionärerna inte hade undervisat om än.
Det började rinna tårar nerför kinderna och jag satt där och grät i mitt rum. Jag insåg vilken kärlek Jesus Kristus har till oss. Han älskar oss så mycket att han gav sitt eget liv för att frälsa oss från våra synder. Jag tvekade inte utan bad och frågade Gud för att få veta om Mormons bok som jag höll i var sann. När jag bad där i mitt rum, alldeles ensam, kände jag plötsligt att någon var där och lyssnade på mig.
Mitt hjärta uppmjukades av de intryck jag hade fått. Jag ställde mig upp och sade: ”Det här är den sanna kyrkan. Jag vet att det här är den kyrka som Jesus Kristus återställde.”
Dagen före mitt dop bad jag en gång till. Återigen sjönk det jag hade fått höra djupt in i mitt hjärta och jag visste att den Helige Anden hade uppenbarat sanningen för mig. Jag visste att Jesus är Kristus. Jag kände i mitt hjärta och sinne att jag ville döpas eftersom jag trodde på att jag kunde bli ren genom Jesu Kristi försoning.
Jesus Kristus sonade mina synder och det var just därför jag omvände mig. Jag vet att han är den ende som har makt och myndighet att återuppbygga sin kyrka i vår tidsutdelning. Nu verkar jag som missionär i Filippinernamissionen Cagayan de Oro och gör mitt bästa för att hjälpa människorna att få känna den stora glädje jag känner nu.
Illustrationer Paul Mann
Vi träffade missionärerna och de ville bestämma en tid när de kunde besvara mina frågor.