Åtskilda av en översvämning, förenade i bön
Medlemmarna i familjen Torres var instängda i sovrummet, barrikaderade bakom möbler och fastklamrade vid trädgrenar. De gjorde det enda som kunde rädda dem.
Den 25 september 2005 började som en lugn, fridfull söndag för Victor Manuel Torres Quiros, hans hustru Yamileth Monge Ureña och deras barn. De hade kommit hem efter kyrkan och vilade, läste och njöt av en lugn, regnig eftermiddag hemma bland bergen i Costa Rica.
Det hade regnat nästan hela helgen, men det var inte ovanligt för området eller årstiden. Omkring klockan fem på eftermiddagen såg broder Torres att floden som rann nära deras hus hade stigit mer än vanligt och kom allt närmare. Han talade lugnt om det för familjen och som en försiktighetsåtgärd började han och hans elvaårige son Erick att lägga filtar vid dörrarna för att hindra vattnet från att sippra in.
Bara ett ögonblick senare hade floden stigit så pass att vattnet stod en och en halv meter högt runt huset. Inom några sekunder kom vattnet forsande in genom fönstren. (Familjen fick senare veta att ett jordskred hade orsakat den plötsliga översvämningen.) Broder Torres skrek till sin familj att springa till baksidan av huset där det fanns några träd och högre mark. Hans tre tonårsdöttrar Sofia, Korina och Monica sprang genast ut.
Men syster Torres kunde inte ta sig ut. Hon sprang med Elizabeth, ett barn som bodde hos familjen över helgen, till ett sovrum. De satte sig genast på sängen som otroligt nog flöt på vattnet. Ingen av dem visste var de andra var eller om de var i säkerhet. Lilla Elizabeth sade till syster Torres: ”Gråt inte. Kom ihåg att Gud älskar oss.” Sedan började de be.
Broder Torres hade följt med sina döttrar ut när han insåg att han inte visste var Erick var. Han kämpade emot strömmen och tog sig tillbaka in i huset. Han såg Erick stå på en hög med bråte — en rasad vägg, några möbler, skräp och flera grenar som vattnet hade tryckt in mot en stängd dörr. Tillsammans tog de sig till köket där broder Torres såg till att Erick kom högt upp på en säker plats. Broder Torres upptäckte sedan att vattnet hade virat en sladd runt hans ben, så det var svårt för honom att röra sig. Ändå lyckades han knuffa undan kylskåpet och några möbler så att dörren inte gick igen och stängde in honom och hans son.
Från köket kunde Erick och broder Torres se flickorna på baksidan, men de visste inte hur det var med syster Torres och Elizabeth. Broder Torres föreslog att de tillsammans skulle be sin himmelske Fader om hjälp.
Under tiden satt flickorna utanför i ett guavaträd, och även de bad. Sofia, Korina och Monica såg hur vattnet forsade genom huset. Såvitt de kunde se var det omöjligt att någon som hade blivit kvar i huset fortfarande kunde vara vid liv. Flickorna var oroliga för sin familj och kalla och rädda så de sjöng psalmer och bad tillsammans.
”Vi bad vår himmelske Fader att få vattnet att sjunka”, säger Sofia. ”Vi förstod att vi behövde ha tro. Om vi inte hade det skulle underverket inte ske. Vi blev så glada när vi öppnade ögonen och såg att vattennivån hade sjunkit.”
Den fortsatte att sjunka. Efter en liten stund kom deras pappa ut och frågade om de var okej. Det hade blivit mörkt så han gick tillbaka in i huset och hittade ett stearinljus, och med lite bensin gjorde han en fackla så att grannarna skulle veta var familjen var, att de faktiskt var i huset.
En granne såg facklan och kom för att hjälpa dem. Han hjälpte flickorna ner från trädet och med broder Torres hjälp flyttade de på sakerna som blockerade dörren till sovrummet där syster Torres och Elizabeth var. Den natten sov familjen hos en släkting.
Eftersom det var mörkt när familjen Torres gav sig av visste de inte exakt vilka skador huset hade fått. På måndagsmorgonen återvände de och upptäckte att de hade förlorat allting.
Men de klagade inte. ”Vi visste att Herren ger och Herren tar”, säger broder Torres (se Job 1:21). Fastän deras hus och tillhörigheter hade förstörts säger syster Torres att de ”bara kände sig tacksamma eftersom vi såg himlens fönster öppna sig för oss”, både för att deras liv bevarades och för de välsignelser de fick efteråt.
Många av välsignelserna kom i form av den generositet som kyrkans medlemmar i Costa Rica visade. Innan torsdagen hade familjen fått sängar och andra möbler, mat, kläder och andra förnödenheter från medlemmar i stavarna i San José-området. Fyra dagar senare hade familjen hittat en annan plats att bo på.
”Vi lärde oss att Gud visar sin kärlek till oss med hjälp av andra människor”, säger syster Torres. ”Det var så många människor, så många bröder och systrar som hjälpte oss. Vi fick så mycket kärlek. Vi hade ingen anledning att fråga: ’Varför hände det oss?’”
”Det var ett underverk att vi överlevde”, säger broder Torres. ”Vår familjs tro har verkligen stärkts. Jag vet utan tvekan att Gud lever och älskar oss.”
Syster Torres tillägger: ”Vi har länge haft ett motto i familjen: ’Gud bryr sig om detaljerna i vårt liv.’ Efter den här upplevelsen visste vi att det är sant. Vår himmelske Fader känner oss. Han besvarar våra böner.”
Illustrationer Bjorn Thorkelson