Förbind dem som har ett förkrossat hjärta
På 1990-talet tog min anställning vid kyrkan min familj till Afrika där jag fick i uppdrag att ordna med nödhjälp i Burundi, Rwanda och Somalia. Det här var under en förödande period av svält, brutalitet och krig, och lidandet var överväldigande.
Tusentals människor satt i flyktingläger. Hundratals föräldralösa barn bodde i enkla skjul de hade tillverkat själva. Överallt led människorna av kolera, tyfus och undernäring. Stanken av avfall och död förstärkte känslan av hopplöshet.
Jag kände mig starkt motiverad att erbjuda all hjälp jag kunde. Kyrkan samarbetade med Internationella rödakorskommittén och andra organisationer, men jag undrade ändå ibland om våra insatser gjorde någon skillnad med tanke på den omfattande grymheten och tragedin. Det var svårt att skaka av sig känslan av hopplöshet och missmod och ofta grät jag efter dagens slut.
Det var under den här svåra tiden som ett välbekant skriftställe fick en djupare innebörd för mig. Jesaja förkunnade att Frälsaren ”blev smord till att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, till att förkunna frihet för de fångna och öppna fängelset för de bundna” (L&F 138:42).
Jag hade sett och pratat med många människor som hade ”ett förkrossat hjärta” på mycket påtagliga sätt. De hade förlorat sina närmaste, sitt hem och sitt fridfulla levnadssätt. Ändå visade många tecken på att ha blivit ”förbundna”. Vi kom till exempel ofta till provisoriska hem där de boende frågade: ”Vill ni be med oss?” Människorna verkade få glädje och frid genom att be till Herren.
Vi vet naturligtvis att försoningen inte bara påverkar människor under det här livet. Det sker även efteråt. Jag vet att det finns återlösning för de döda och uppståndelse för alla tack vare Frälsaren. Smärtan vi upplever i det här livet — hur svår den än är — tas bort och botas genom försoningen.
Mormon och Moroni levde i en tid av blodbad och död men skrev om ett hopp som är förankrat i en levande Gud vars nåd och rättvisa övergår allt förstånd (se till exempel Moroni 7:41–42). Min tro stärktes när jag studerade de här profeternas uttalanden. När jag undrade om våra ansträngningar gjorde någon skillnad kände jag en förvissning om att Frälsarens nåd är den yttersta återlösande kraften. Våra bästa ansträngningar kanske är begränsade, men hans är oändliga och eviga.
Det råder inget tvivel om att världens förhållanden skapar många former av förtvivlan, men ingen ligger bortom Återlösarens förmåga att bota. Vi kan alla ha ett klart hopp om att våra hjärtan kan förbindas och botas genom Kristi försoning. Denna kunskap gjorde att jag kunde gå vidare med mitt arbete i vetskap om att hans ansträngningar alltid lyckas.
O min Fader, av Simon Dewey