De utvaldas väg
Det är en sak att döpas. Det är en annan att hålla ut till änden.
Som tonåring i Matsumoto i Japan var jag mycket intresserad av att lära mig engelska. Vid 17 års ålder gick jag med i engelskaklubben på mitt gymnasium. I början av skolåret bestämde sig klubben för att hitta en person med engelska som modersmål som kunde lära oss konversera. Vi letade och letade men de engelskalärare vi pratade med ville ha betalt och klubben hade inte råd med det. Vi blev missmodiga och gav nästan upp.
Men så en dag när jag cyklade till skolan såg jag några unga amerikaner i kostym som delade ut flygblad. Jag tog ett och lade det i fickan. Efter skolan studerade jag papperet och såg att det var en inbjudan att närvara vid en kostnadsfri kurs i konversationsengelska. På flygbladet stod namnet ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”. Jag hade aldrig hört talas om en sådan kyrka men var överförtjust. Jag hade löst engelskaklubbens problem!
Omkring 30 klubbmedlemmar gick tillsammans med mig på den nästkommande lektionen. Missionärerna undervisade oss och vi hade alla mycket trevligt. Från allra första lektionen märkte jag att det var något annorlunda med missionärerna. Deras värme, kärlek, positiva inställning och gladlynthet hade stor inverkan på mig. Det verkade lysa om dem. Jag hade aldrig förr träffat några som de.
Efter flera veckor började jag fråga missionärerna om deras kyrka och de frågade om jag ville veta mer. Jag tackade ja och de gav mig missionärslektionerna. Just då varken förstod jag eller uppskattade helt vikten av det jag fick lära mig, men jag kände Anden och jag insåg att principerna som missionärerna undervisade mig om var bra. När de uppmanade mig att döpas sade jag ja.
Men innan jag döptes behövde jag få mina föräldrars tillstånd. Först var de helt emot det. Kristendomens läror var främmande och konstiga för dem. Men jag var ännu inte redo att ge upp. Jag bad missionärerna komma hem till mig och förklara för mina föräldrar vad kyrkan handlar om, vad missionärerna hade undervisat mig om och vad som förväntades av mig. Anden uppmjukade mina föräldrars hjärtan och den här gången gav de mig tillåtelse att döpas.
På drift
När jag hade döpts och konfirmerats gick jag till den lilla grenen i Matsumoto med 12 till 15 aktiva medlemmar. Jag fick vänner och det var roligt att komma dit varje söndag. Omkring ett år senare var jag klar med gymnasiet och flyttade till Yokohama för att gå på ett universitet. Närmaste gren var Tokyo centrala gren som hade över 150 aktiva medlemmar. När jag kom till den nya grenen kände jag mig som en lantis i den stora staden. Det var svårt att få vänner. En söndag stannade jag hemma i stället för att gå till kyrkan. Snart slutade jag gå helt och hållet. Jag började bli vän med klasskamrater som inte var medlemmar och kom längre och längre bort från kyrkan.
Detta fortsatte i flera månader. Men så en dag fick jag ett brev från en syster i Matsumoto gren. ”Jag hörde att du har slutat gå till kyrkan”, skrev hon. Jag blev förvånad. Tydligen hade någon från min nya gren talat om för henne att jag inte gick till kyrkan längre! Systern fortsatte sitt brev med att citera Läran och förbunden 121:34: ”Se, många är kallade, men få är utvalda.” Sedan skrev hon: ”Koichi, du har döpts som medlem i kyrkan. Du har kallats, men du är inte längre bland de utvalda.”
När jag läste de orden fylldes jag av skuldkänslor. Jag förstod att jag behövde förändra mig på något sätt. Jag insåg att jag inte hade ett starkt vittnesbörd. Jag var inte säker på om Gud levde och jag visste inte om Jesus Kristus var min Frälsare. I flera dagar kände jag obehag när jag tänkte på budskapet i brevet. Jag visste inte vad jag skulle göra. Men så en morgon kom jag att tänka på något som missionärerna hade lärt mig. De hade bett mig läsa Moroni 10:3–5 och lovat att jag kunde få veta sanningen själv. Jag beslutade mig för att be. Om jag inte kände något kunde jag helt bortse från kyrkan och buden och aldrig gå dit igen. Men om jag fick ett svar, som Moroni lovade, så skulle jag behöva omvända mig, ta till mig evangeliet av hela mitt hjärta, komma tillbaka till kyrkan och göra allt jag kunde för att följa buden.
När jag knäböjde och bad den morgonen vädjade jag till min himmelske Fader att svara mig. ”Om du lever — om du är verklig”, bad jag, ”låt mig då få veta det.” Jag bad för att få veta om Jesus Kristus var min Frälsare och om kyrkan var sann. När jag hade avslutat bönen kände jag plötsligt något speciellt. Jag omgavs av en varm känsla och mitt hjärta fylldes av glädje. Jag förstod sanningen: Gud lever verkligen, och Jesus är min Frälsare. Herrens kyrka återställdes verkligen av profeten Joseph Smith och Mormons bok är Guds ord.
Det behöver knappast sägas att jag bad om förlåtelse samma dag och beslutade mig för att följa buden. Jag började gå till kyrkan igen och lovade Herren att jag skulle göra vad som än krävdes för att förbli trofast.
En kort tid senare började kyrkan göra upp planer på att bygga ett kapell i Yokohama. Medlemmarna i grenen förväntades bidra med pengar och arbete för uppförandet av kapellet. När missionspresidenten uppmanade medlemmarna att bidra med så mycket de kunde kom jag ihåg mitt beslut att göra vad Herren än bad mig om. Så varje dag efter skolan i nästan ett år hjälpte jag till med att bygga kapellet.
Fyra mål att uppnå
Vid omkring samma tid kom äldste Spencer W. Kimball (1895–1985), då i de tolv apostlarnas kvorum, på besök till Japan och uppmanade kyrkans ungdomar att uppnå fyra mål: (1) skaffa en så bra utbildning som möjligt, (2) verka som heltidsmissionärer, särskilt de unga männen, (3) gifta sig i templet och (4) skaffa sig färdigheter för att kunna försörja en familj. Innan dess hade jag aldrig planerat att uppnå dessa fyra mål. Men jag knäböjde och bad: ”Himmelske Fader, jag vill uppnå de här fyra målen. Snälla, hjälp mig.”
Jag visste att jag, för att kunna hålla mig kvar på de utvaldas väg, behövde följa Herrens tjänares råd. Jag bestämde mig för att göra allt jag kunde för att följa äldste Kimballs råd och arbeta flitigt för att bygga upp kyrkan.
Under flera år därefter fortsatte jag att arbeta mot mina fyra mål. Jag verkade som byggnadsmissionär i två år och hjälpte till att bygga två kapell i mitt hemland. Sedan kallades jag att gå ut som proselyterande heltidsmissionär. En kort tid efter att jag återvänt hem gifte jag mig i templet med kvinnan från Matsumoto gren som hade skrivit det där brevet till mig. Senare fick jag mitt drömjobb i ett utlandsbaserat handelsföretag. När jag följde Herrens ord och profeternas råd kände jag återigen att jag befann mig på de utvaldas väg. Och jag strävar efter att hålla mig kvar på den vägen idag.
Hör hans röst
Mina unga bröder och systrar, Frälsaren kallar hela tiden på oss alla och inbjuder oss att följa honom. Herren sade: ”Mina får lyssnar till min röst … och de följer mig” (Joh 10:27). Du har hört Herrens röst. Du har följt honom genom att döpas in i hans kyrka. Du har i sanning blivit kallad. Men att vara utvald är något helt annat.
Bestäm dig nu för att du ska göra vad som än krävs för att förbli trofast. Bestäm dig för att hålla ut till änden genom att följa alla Guds bud. Sätt upp rättfärdiga och värdiga mål. Skaffa dig en utbildning, verka som missionär, gift dig i templet och försörj din familj, både andligt och timligt. Om du inte har fått ett vittnesbörd ännu ber jag dig att gå ner på dina knän och be din himmelske Fader hjälpa dig att få kunskap om sanningen. När sedan svaren kommer, bestäm dig då för att helhjärtat utföra Herrens verk. Gör vad som än krävs för att komma in på de utvaldas väg.
Illustrationer Scott Greer