Flickan med det vackra leendet
Jag var rädd, men jag hittade ett hemligt vapen som hjälpte mig övervinna rädslan.
I månader hade jag förberett mig för den här dagen tillsammans med min pianolärare. Jag skulle delta i Achievement in Music, en årlig tävling där musikelever testas i allt möjligt — från teorikunskaper till dynamiken i ett inövat musikstycke. Slutligen var dagen inne, och tillsammans med den kom nervositeten.
Den värsta delen av tävlingen var när man skulle framföra olika stycken inför domare. Jag kunde mina musikstycken, men händerna darrade medan jag spelade.
Framförandet jag hade gruvat mig för var över. Jag kunde slappna av för nu behövde jag bara ge min muntliga rapport om en kompositör. Jag hittade rätt plats och väntade i en kö framför två dörrar. Jag tittade nyfiket in genom dörren till vänster. En vänlig lärare uppmuntrade eleverna när de nervöst gick in för att bekanta sig med henne. Det var tydligt att hon ville få dem att känna sig väl till mods.
Sedan tittade jag in genom dörren till höger. En annan pianolärare var där inne. Hon var äldre och hade en sträng blick som fick mina händer att börja kallsvettas. Ju mer jag såg henne prata med eleverna, desto räddare blev jag. Allt jag kunde tänka var: ”Jag hoppas jag får den första domaren.”
Jag läste min rapport om och om igen. När jag stod längst fram i kön hoppades jag att personen till vänster skulle bli klar först. Men till min förfäran började eleven till höger att gå mot dörren. Jag vågade inte gå in i rummet. Sedan fick jag plötsligt tanken: ”Le bara så stort du kan.”
Jag gick in med spänstiga steg och det största leende jag någonsin haft. Det är som de säger: Om man låtsas vara glad så blir man glad. Jag skakade domarens hand med ett strålande leende. Sedan läste jag upp rapporten med en klar röst och gjorde uppehåll då och då för att le mot henne. När jag var klar tackade jag henne för tiden hon hade ägnat åt mig. Jag var inte lika rädd för henne längre. När jag gick ut ur rummet kände jag mig lättad och glad.
Några månader senare lyssnade jag medan min pianolärare läste upp kommentarerna från domarna. När hon kom till sista kommentaren sade hon: ”Oj, du imponerade verkligen på den här domaren. Hon skrev: ’Michelle, flickan med det vackra leendet.’” Jag behövde inte fråga vem det var som hade skrivit det.
Genom att förändra min inställning kunde jag göra mitt bästa. När det är något svårt jag måste göra bestämmer jag mig för att göra det givande och roligt i stället för att visa mig ovillig. Jag förstår att min inställning påverkar mina upplevelser. Genom att sträva efter att ha en bra inställning har jag lärt mig tycka om mina utmaningar.
Illustration Jennifer Tolman