En vänlig viskning

Deborah Moore

Baserad på en sann berättelse

”Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er” (Luk. 6:27).

Carson är här idag”, sade James mamma och pekade på en pojke i korridoren utanför primärrummet.

James stönade. Carson hade jeans och en gammal tröja på sig. James visste att hans mamma och pappa aldrig skulle låta honom ha på sig något sådant till kyrkan, men de skulle inte låta honom komma undan med mycket annat som Carson gjorde heller.

Förra veckan i skolan hade Carson fått lämna lektionen för att han var uppnosig mot läraren. Han retade alltid James för hur han klädde sig och för att han var den kortaste pojken i skolan.

”Tänk om han skriker till syster Win eller börjar bråka”, sade James.

”Det kommer att gå bra”, sade mamma. ”Carson har aldrig varit i kyrkan förut och han är förmodligen nervös.”

När lektionen började frågade syster Win vilka som hade med sig skrifterna. James räckte upp handen liksom de andra i klassen, men Carson skakade på huvudet. Han såg generad ut, och det gjorde James förvånad. Carson brukade skoja när han inte hade gjort sina läxor. Men ju mer James tänkte på det, desto mer undrade han hur det skulle vara att komma till en ny kyrka för första gången.

Syster Win gav Carson sina skrifter att läsa i. När det var Carsons tur att läsa ett skriftställe blev James orolig. Tänk om Carson slängde skrifterna på golvet eller vägrade att läsa?

Men Carson gjorde inte något av det där. Han stirrade på orden på sidan och grimaserade. Efter ett ögonblick insåg James att Carson inte kunde läsa så bra. James hade aldrig tänkt på det förut i skolan.

Vad tror du att James kommer att göra? Kommer James att skratta åt Carson? Kommer han att strunta i honom? Vad skulle du göra om du var James? Vänd på sidan för att få veta vad som hände.

James lutade sig över till Carson och viskade: ”Sannerligen.”

Carson såg överraskad ut, men han sade ordet och fortsatte läsa versen. När han hade svårt att säga ett ord hjälpte James honom med det. När Carson hade läst skriftstället tittade han på James och nickade lite.

James var inte helt säker på om saker och ting skulle vara annorlunda i skolan efter det här. Det roliga var att han inte brydde sig om vilket. Det kändes bra att veta att han hade hjälpt en pojke som alltid hade varit dum mot honom, och ingen kunde ta bort den känslan.

En dag lekte mina vänner och jag på lekplatsen när en annan flicka kom för att vara med. Hon var känd för att reta andra barn och för att inte vara så snäll. Hon började ändra reglerna för leken och jag sade: ”Du kan leka som du vill, men vi ska leka på det sättet som vi vill.” Hon såg besviken ut och gick iväg. Efteråt tänkte jag på vad jag hade sagt till flickan. Jag visste att jag hade gjort henne ledsen. Senare letade jag reda på henne och sade: ”Förlåt. Jag menade inte att du inte kunde leka med oss.” Hon sade att det var okej. Den där flickan och jag kanske inte är kompisar, men jag tror att jag gjorde det som Jesus ville att jag skulle göra genom att vara snäll mot henne.

Ammon K., 9 år, Utah, USA

Så ska man vara

Du kan vara med i vårat lag.

Illustration Val Chadwick Bagley

Illustrationer Craig Stapley