Jag vill sitta i knät på Jesus

Anonym

Vårt barnbarn var bara fyra år när en polis plockade upp honom på sidan av vägen. Han sade att han skulle hem till farmor som bodde åtta kilometer bort.

Det var andra gången han hade gett sig av från tråkigheterna hemma och försökt nå mig. Under de följande månaderna insåg jag att ansvaret att fostra min sonson och hans två yngre systrar förmodligen skulle tillfalla mig — något som jag inte kände mig helt redo för.

Min make och jag hade gjort vårt bästa för att fostra våra barn enligt evangeliets principer, men de förkastade så småningom principerna. När jag hade fyllt femtio år kände jag att jag äntligen hade förtjänat rätten att ägna mig åt mina egna intressen. Jag gladde mig åt målet som min make och jag hade att verka som missionärer när han hade gått i pension. Tanken på att handla mat med barn, organisera måltider, tvätta tusentals laddningar tvätt och återigen bli mor till tonåringar fick mig att gråta.

Men en eftermiddag hände något som förändrade mitt hjärta. Det var något som hade gjort min sonson ledsen så jag lyfte upp honom i knät och torkade bort hans tårar. Medan jag höll om honom pratade vi om hur mycket Jesus älskar honom. I närheten hade jag en väggkalender med målningar av Frälsaren, så vi tittade på de vackra bilderna, en och en.

Min sonson var särskilt intresserad av en skildring av Frälsaren när han satt i en dörröppning av sten med en liten brunhårig flicka i knät. Både Frälsaren och barnet utstrålade frid på bilden. Min sonson tittade noga, pekade på flickan och kallade henne vid sin systers namn.

”Hur kan Katie sitta i knät på Jesus, farmor?” frågade han. ”Jag vill också sitta i hans knä!”

”Du kan inte sitta i knät på Jesus nu, hjärtat, men du kan sitta i mitt knä”, sade jag. ”Jesus ger små barn farmödrar och mormödrar som älskar dem och håller om dem och tar hand om dem när de behöver det.”

Plötsligt fick jag en önskan att älska mina barnbarn — som Frälsaren älskar dem — tre älskade barn som behöver mig. De var inte längre en börda utan en underbar välsignelse och möjlighet att tjäna Herren.

Jag är evigt tacksam för Herrens ömma barmhärtighet som gavs mig den eftermiddagen. Det förändrade mitt liv och fortsätter att stärka och välsigna vårt hem.