Tills vi möts igen
Obefläckad av världen
Jag undrade varför jag var i templet och städade när ingenting var smutsigt. Men jag insåg snart att det inte var städningen som var det viktiga.
För några år sedan kom jag till templet i Bountiful i Utah för att börja mitt städjobb. Det var många som hade kommit för att städa och jag undrade för ett ögonblick om någon skulle få åka hem. Jag var mer än redo att erbjuda mig att åka. Sedan tänkte jag cyniskt för mig själv: ”Naturligtvis låter de oss inte åka hem. De kommer att ha tråkiga uppgifter att göra åt oss alla eftersom de ser det som sin plikt att hålla oss kvar där i två timmar.” Jag kom ihåg ett tidigare städtillfälle när jag dammade i över en timme. När jag lämnade tillbaka dammtrasan såg den lika ren ut som när jag fick den. Jag gjorde mig redo att tillbringa två timmar med att städa även om det inte såg ut att behöva städas. Uppenbarligen hade jag kommit till templet den kvällen mer av pliktkänsla än av en önskan att tjäna.
Vår grupp blev ledd till ett litet kapell för ett bönemöte. Personen som ledde mötet sade något som för evigt förändrade mitt synsätt på städningen i templet. Efter att ha hälsat oss välkomna sade han att vi inte var där för att städa där det inte behövde städas utan för att se till att Herrens hus aldrig hade en chans att bli smutsigt. Som förvaltare av en av de heligaste platserna på jorden hade vi ett ansvar att hålla det fläckfritt.
Hans budskap genomborrade mitt hjärta och jag fortsatte till mitt tilldelade område med en ny entusiasm inför att skydda Herrens hus. Jag tillbringade tiden med en mjuk målarpensel och dammade de små springorna i dörrposter, lister och ben på bord och stolar. Om jag hade fått den uppgiften vid ett tidigare besök kanske jag hade tyckt att det var löjligt och slarvigt borstat över områdena i ett försök att verka upptagen. Men den här gången såg jag till att borsten nådde in även i de minsta springorna.
Eftersom jobbet varken var fysiskt eller mentalt ansträngande hade jag möjlighet att tänka medan jag arbetade. Först insåg jag att jag aldrig lade märke till sådana små detaljer i mitt eget hem utan städade det som andra skulle se först och försummade det som bara medlemmarna i min familj och jag skulle se.
Sedan insåg jag att det fanns stunder när jag hade följt evangeliet på ett liknande sätt — följt de principer och fullföljt de uppdrag som var mest synliga för andra omkring mig medan jag struntade i sådant som bara skulle uppmärksammas av min närmaste familj eller mig. Jag gick till kyrkan, hade ämbeten, gjorde uppgifter, gick på hembesök — allt synligt för medlemmarna i vår församling — men försummade att besöka templet regelbundet, att studera skrifterna och be enskilt och med familjen, och hålla regelbundna hemaftnar. Jag höll lektioner och talade i kyrkan men saknade ibland sann kärlek i hjärtat när det handlade om umgänget med andra.
Den kvällen i templet tittade jag närmare på målarpenseln i handen och frågade mig själv: ”Vilka är de små springorna i mitt liv som behöver större uppmärksamhet? Jag bestämde mig för att i stället för att gång på gång städa de områden i livet som behövde uppmärksamhet, skulle jag anstränga mig mer för att inte låta dem bli smutsiga.
Jag tänker på tempelstädningsbudskapet varje gång vi blir påminda att hålla oss obefläckade av världen (se Jak. 1:27).