Ett spel för gallerierna
Mitt liv var ett spel för gallerierna tills jag bestämde mig för att byta roll.
När jag var tonåring var skolan ett ställe där jag spelade teater. Du vet, hur skurken i filmerna levererar smarta repliker så att han verkar supercool? Jag längtade efter att kunna göra det. Jag försökte dominera filmduken lika bra som den bäste av skurkar. Jag låtsades att mina moralnormer var låga för jag ville imponera på mina vänner i skolan. Jag tyckte om att höra ljudet av skratt när jag använde ett olämpligt språk eller skojade om andra.
Jag ville vara den som publiken hejade på. Så jag lärde mig att bli en person som är alla till lags. Jag blev en reguljär spelevink på biologin, lyckades övertyga mitt volleybollag om att jag gillade att festa och raserade mitt rykte som en oskyldig, naiv ung kvinna. Jag tänkte: ”Jag vill inte att mina vänner ska tycka att jag är självgod!”
Eftersom jag faktiskt inte begick de allvarliga synder som andra trodde att jag begick, försökte jag desperat övertyga mig själv om att det var okej att ha en rå attityd. Jag hade fel! Min livs levande filmhit nådde den punkt då jag inte stod ut med att se den själv. Ju mer populär jag blev, desto mindre tyckte jag om den roll jag spelade.
En dag pratade två av mina vänner om en söt, vänlig idrottstjej som hette Jennifer och som inte skämdes för att stå för det hon trodde på. En av mina vänner, den snyggaste, mest populära och smartaste tjejen i sjuan, sade: ”Jennifer är så annorlunda. Jag önskar att jag hade mod nog till att tro på min kyrka som hon gör. Hon är den enda jag känner till som lever sitt liv på det sättet.” Jag blev helt förstummad.
”Hur kunde hon säga något sådant utan att ens nämna mig?” undrade jag. ”Min kyrka har trots allt höga normer!” Jag var ursinnig för att hon inte ens kunde skänka mig en tanke som en som var ett gott exempel. Sedan kändes det plötsligt som om jag satt på främsta raden på bio och såg mitt liv som på en film.
Jag tänkte på vilket dåligt exempel jag hade varit för mina vänner. Vem skulle titta på mig och säga: ”Jag önskar att jag var lika modig och unik som hon”? Jag tyckte verkligen inte om den jag hade blivit.
Det var en lång process, att förändra min karaktär och mitt rykte och jag får fortfarande anstränga mig för att hålla tyst i stället för att slänga ur mig oförskämdheter som får andra att skratta. Men jag insåg att jag kunde få mina vänner att skratta utan att såra någon annans känslor, och jag kunde lämna rummet när någon drog ett rått skämt utan att bli retad. Ingen behöver vara en ”skurk” för att ha många vänner. Jag ändrade på min inställning och mitt beteende för det var mycket ”coolare” att vara tillfreds med det jag trodde på än att dölja den jag var.
Illustration Scott Greer