Thomas vittnesbörd
”Jag, Herren, [ger] er ett vittnesbörd om sanningen” (L&F 67:4).
Det var hemafton och alla hade en uppgift. Mamma skulle leda. Pappa skulle hålla lektionen. Barnen hade hand om bönen, sången och aktiviteten — utom Thomas. Den här veckan var det Thomas tur att bära sitt vittnesbörd, och han kände sig lite generad.
Thomas hade burit sitt vittnesbörd förut, men det var länge sedan och han kunde inte komma ihåg vad det var han skulle säga. När inledningssången och bönen var över rynkade Thomas pannan.
”Det är din tur”, påminde mamma honom.
Thomas tittade ut genom fönstret på barrträdet och önskade på något sätt att det skulle tala om för honom vad han skulle göra.
Pappa satte sig ner bredvid Thomas och frågade honom vad det var som var fel.
”Jag vet inte vad ett vittnesbörd är”, sade Thomas tyst.
”Jag kan hjälpa dig”, sade pappa. ”Du berättar om en del av det du vet är sant eller som du tror på. Du kan berätta om att du tycker om att läsa skrifterna. Det hjälper dig alltid att känna Anden.”
Men Thomas kände sig inte redo. Alla tittade på honom och väntade på att han skulle göra något. Han skakade på huvudet. ”Jag kan inte. Jag vet inte vad det är.”
Pappa klappade på Thomas arm. ”Det är okej. Du kan göra det en annan gång.”
Senare på kvällen satt Thomas på sin säng och höll i Mormons bok. Pappa hade rätt. Det kändes alltid bättre när man läste skrifterna. Han försökte läsa ett kapitel varje dag, men kapitlen började bli väldigt långa. Han slog upp Första Nephi 17 i sina skrifter.
”Det var långt!” viskade Thomas. Han bad en liten bön till sin himmelske Fader och bad om hjälp. Sedan blev han förvånad över hur fort tiden gick.
Precis innan Thomas släckte lampan kom pappa in och sade godnatt.
”Vet du vad, pappa?”
”Vad är det, kompis?”
”Jag har inte läst skrifterna på en vecka för kapitlen blev för långa. Men i kväll ville jag läsa, så jag bad en bön, och min himmelske Fader hjälpte mig. Jag läste hela kapitlet och det kändes som om det bara var fem minuter. Det är bra att be.”
”Thomas, vet du vad du gjorde just nu?” frågade pappa med ett leende. ”Du bar ditt vittnesbörd!”
”Jaså?” sade Thomas. ”Vad menar du?”
”När du berättade om bönen och hur den hjälpte dig — det är ett vittnesbörd om bön.”
Thomas gapade av förvåning. Han tänkte på alla de gånger någon hade undervisat honom om vittnesbörd. Han insåg att han hade burit ett vittnesbörd!
Det kändes så bra att Thomas ville skratta. Han gav pappa en kram.
”Jag gjorde det!” sade Thomas. ”Pappa, kan jag bära mitt vittnesbörd nästa vecka på hemaftonen? Jag vet att det inte är min tur, men jag vill berätta om bönen.”
”Jag tycker det är en jättebra idé”, sade pappa.
När pappa gick ut ur rummet tänkte Thomas på allt som hade hänt den dagen. Han var tacksam för familjen, skrifterna, bönen och många andra saker. Just då var han mest tacksam för sitt vittnesbörd. Han visste vad han skulle säga och vad det betydde.
Illustrationer Matt Smith