2012
Ge aldrig upp
Juli 2012

Vårt hem, vår familj

Ge aldrig upp

Al och Eva Fry

En man och hans hustru berättar om deras omvändelse till Jesu Kristi evangelium — med 35 års mellanrum.

Hennes berättelse

I 35 år hoppades och väntade jag på att min man skulle bli medlem i kyrkan. De långa åren var fyllda av hjärtinnerliga böner, men det var särskilt tre böner som blev minnesvärda vändpunkter i min upplevelse.

Al och jag gifte oss 1959. Ett årtionde senare hade vi tre barn och bodde i ett litet samhälle i Kanada. Al drev ett byggföretag och jag stannade hemma med barnen. Ibland hjälpte jag till med företaget. På helgerna festade Al och jag med våra vänner, alltid med alkohol. Pappa hade varit alkoholist så jag tyckte inte om att drickandet var en så stor del av vårt liv, men det hade blivit vårt sätt att umgås med andra.

Det året, 1969, insåg jag att mitt liv inte var på väg någonstans och att våra barn förtjänade bättre än vad vi hade att erbjuda. En kväll efter en fest med alkohol gick jag ner på knä och bad: ”Käre Gud, om du är där, hjälp mig att förändra mitt liv.” Jag lovade honom att jag aldrig skulle dricka alkohol igen, ett beslut som jag har hållit ända sedan dess.

Det var den första minnesvärda bönen, och den besvarades snabbt. Min svägerskas dotter hade blivit medbjuden till Primär av en vän som var sista dagars helig. När min svägerska lärde sig mer om kyrkan kände hon sig inspirerad att skicka en prenumeration på en av kyrkans tidningar till mig. Den började komma en månad efter att jag hade bett den första bönen. Jag visste inte vad en mormon var, men jag tyckte om budskapen i tidningarna och läste dem från början till slut. Jag bestämde mig för att undersöka kyrkan och fann mitt svar i den. Jag förändrade verkligen mitt liv och döptes den 19 juni 1970.

Al delade inte min önskan. Han tyckte om vår tidigare livsstil och fortsatte med den. Han fortsatte vara en bra make, far och försörjare, men under de nästföljande 35 åren var jag ensam när det gällde evangeliet.

Jag fostrade våra barn i kyrkan men inom några år bestämde barnen att de hellre ville åka båt med sin pappa på söndagarna än att komma till kyrkan med mig. Jag var helt förkrossad. En dag 1975 pratade jag med min stavspresident och berättade att jag hade bestämt mig för att lämna kyrkan eftersom den höll på att förstöra vår familj. Han lyssnade tålmodigt och sade: ”Gör det du måste, men försäkra dig om att din Fader i himlen godkänner det.” Jag åkte hem och fastade och bad. Det var den andra minnesvärda bönen. Svaret som kom var intrycket att jag var en länk i evangeliekedjan för min familj. Om jag bröt länken skulle alla gå förlorade. Jag visste att svaret hade kommit från Gud så jag bestämde mig för att aldrig lämna kyrkan. Och det gjorde jag aldrig.

Det var inte lätt att förbli trofast, men det fanns flera saker som hjälpte mig bevara min tro och tålmodigt hoppas på dagen när Al skulle tänka om i fråga om evangeliet:

  • Jag har alltid älskat Al och gjorde mitt bästa för att ta hand om honom och vara en stödjande, trogen hustru.

  • Jag bad konstant. Min himmelske Fader och Jesus Kristus blev mina ständiga ledsagare i evangeliet. När det var svårt att vara med Al på grund av att han inte följde evangeliets normer, talade jag med min himmelske Fader och lärde känna min Frälsare.

  • Jag läste skrifterna regelbundet och allt annat kyrkmaterial jag kunde få tag på, bland annat Ensign. Två skriftställen, Tredje Nephi 13:33 och Läran och förbunden 75:11, blev särskilt betydelsefulla och slående för mig. De gav mig styrka och tålamod till att hålla ut medan jag väntade på att min make och mina barn skulle uppleva en hjärtats förändring.

  • Jag gick trofast till kyrkan ensam tills vart och ett av våra barn kom tillbaka. Alla är aktiva i dag. När de hade blivit vuxna och lämnat hemmet fortsatte jag att gå till kyrkan ensam.

  • Vi hade hemaftnar utan att Al visste att det var det vi höll på med. Jag brukade ta upp ett ämne under middagen och vi pratade om det som familj.

  • Jag försökte alltid vara lydig och göra det rätta.

  • Jag fick ytterligare kraft genom att be om prästadömsvälsignelser.

  • Jag sökte efter råd från prästadömsledare.

  • Jag behandlade mina vänner i kyrkan som min familj.

  • Jag besökte templet och tog emot min begåvning. Det tog många år för mig att komma fram till det beslutet. Jag var rädd att det skulle göra min relation till Al svårare. Men till slut insåg jag att det var det bästa beslutet för mig. Al stödde det, det gjorde mig glad, och när jag hade fått min begåvning såg jag inte längre Al som anledningen till att jag inte besökte templet. När jag deltog i tempelarbetet skrev jag ofta Als namn på bönelistan.

I det stora hela fortsatte jag att leva som en trofast medlem i kyrkan. Jag sökte efter enkla sätt att dela med mig av evangeliet till honom, fastän han oftast inte ville höra det. Men jag upptäckte att den Helige Anden inspirerade mig till vad jag skulle säga och när jag skulle säga det. Jag fick senare veta att Al då och då berördes av Anden tack vare min trofasthet och hängivenhet mot honom.

Han gick också med på att lyssna på missionärslektioner vid flera tillfällen. Men varje gång blev jag bedrövad för han gick alltid tillbaka till sitt gamla liv. Men också i dessa svåra stunder vakade min himmelske Fader över mig och gottgjorde mig för det jag inte hade med andra välsignelser. Jag visste hela tiden att det fanns något inom Al som var värt att vänta på.

Sakta började han göra förändringar. Han slutade svära. Han slutade dricka. Han behandlade mig bättre än han någonsin hade gjort tidigare. Han började komma till kyrkan.

Och jag fortsatte att be.

Det otroliga svaret på min tredje minnesvärda bön kom i april 2005. Jag undrade om Al någonsin skulle ta emot Jesu Kristi evangelium — jag kände mig lite desperat. Jag vädjade till min himmelske Fader om hans hjälp. Det måste äntligen ha varit den rätta tiden för Al döptes den 9 juli.

Det hade inte varit lätt att komma till den punkten, men jag är tacksam över att ha fått se Guds underbara kraft förändra ett otroende hjärta till ett troende. Jag vet att han hade hört och besvarat alla bönerna jag bad under de föregående 35 åren. Som resultat av hans svar lever jag nu med en förändrad man, en som älskar vår himmelske Fader lika mycket som jag. Och vi älskar varandra innerligare än vi någonsin gjort tidigare.

Jag vet att det finns andra i kyrkan som väntar, hoppas och ber om att en närstående ska bli medlem i kyrkan. Jag vill uppmuntra dessa bröder och systrar att tacka ja till Frälsarens inbjudan att komma till honom (Alma 5:34), för sin egen skull och inte bara för sin närståendes. Jag vet av erfarenhet att det ger styrka som inget annat kan ge. Om vi håller oss nära vår himmelske Fader, följer hans bud och njuter av välsignelserna som finns just nu, får vi uppleva glädje och vi gör det möjligt för honom att arbeta genom oss.

Jag vittnar om att Gud verkligen hör våra böner. Att vänta på Herren och acceptera hans tidsschema i tro är sällan lätt, men jag vet att hans val av tidpunkt alltid är det rätta.

Hans berättelse

I 35 år pratade många med mig om evangeliet. Min hustru missade aldrig ett tillfälle att prata om det, och hon var duktig på att låta Mormons bok och tidningen Ensign ligga framme så att jag inte kunde undgå att se dem. Jag tog naturligtvis aldrig upp dem. Hon bjöd hem missionärerna ett flertal gånger. Två eller tre olika missionärspar gav mig till och med missionärslektionerna.

Vad var det då som hindrade mig från att gå ner i dopets vatten?

Jag hade alltid en ursäkt. Jag arbetade långa dagar. Jag såg inte hur jag skulle ha tid med evangeliet. Jag var alltför upptagen med att tjäna pengar. Därför sade jag till Eva: ”Någon gång när saker och ting har lugnat ner sig och jag har mer tid så ska jag läsa Mormons bok.”

Men det fick jag aldrig. Förresten hade jag aldrig läst så mycket över huvud taget, och när jag försökte läsa Bibeln, förstod jag den inte. Och så var det inte mer med det.

Det var en annan sak som hindrade mig från att bli medlem i kyrkan, något allvarligare: Det syndfulla liv jag levde. Kung Benjamin lär oss att ”den naturliga människan är en fiende till Gud … om hon inte ger efter för den Helige Andens maningar” (Mosiah 3:19). Jag gav inte efter — jag gjorde varken det ena eller det andra. Frälsaren sade: ”Den som inte är med mig är emot mig” (Matt. 12:30). Jag inser nu att jag var emot honom på grund av hur jag levde. Jag behövde förändra mig.

Jag levde i evangeliets närhet men följde det aldrig riktigt. Allteftersom tiden gick började jag emellertid känna Anden. Jag slutade festa och dricka. När jag gjorde den förändringen började Anden göra sig påmind oftare. Jag var fortfarande inte där jag borde vara — mitt språk var inte så bra och jag hade några andra dåliga vanor att arbeta på — men jag höll på att förändras.

Så en dag fick jag ett paket. Det var från en av mina döttrar, Linda. Det innehöll en Mormons bok och en Bibel med många understrukna skriftställen. Hon hade också skrivit ett brev där hon berättade hur mycket hon älskade mig och ville att jag skulle veta vad hon visste.

Hon skrev: ”Det enda sättet att få veta om Jesu Kristi evangelium är sant är att fråga med ett uppriktigt hjärta och ett ärligt uppsåt.”

Linda återgav en rad skriftställen som ledde mig in på en väg av bön och skriftstudier.

”Det enda sättet jag lär känna min Frälsare och min himmelske Fader”, skrev hon, ”är genom att be och läsa om dem i skrifterna.”

Sedan förklarade hon hur viktigt det är med ödmjukhet och att hon inte skulle kunna ha en sådan frid i sitt liv utan Gud. Slutligen skrev hon: ”Skjut inte på det här längre. Du har fått så mycket. Nu är det dags att du ger något tillbaka till din himmelske Fader. Det här är den enda vägen till sann lycka.”

Jag hade inte längre någon ursäkt. Jag fick mindre att göra på arbetet och hade lite extra tid. Så jag började läsa och studera skriftställena som hon hade gett mig, och de gav mig en önskan att läsa hela Mormons bok. Men det fanns fortfarande mycket som jag inte förstod.

Vid det laget hade jag börjat vara med på sakramentsmötet eftersom min hustru sade att det skulle vara trevligt om jag kom och satt bredvid henne. Hon föreslog också att jag skulle läsa Läran och förbunden. Jag gjorde det, och förstod den bättre. Sedan läste jag Mormons bok med min hustrus hjälp och upplevde hur skrifterna kom till liv. Jag började känna Anden genom att be mycket.

Vad var det som gjorde att jag kände en förändring inom mig? Den Helige Anden och kunskapen om skrifterna. Båda gav mig modet att förändra mitt liv och be Gud om förlåtelse för mina synder, och det var egentligen det som hade hindrat mig från att bli medlem i kyrkan alla de där åren.

Det var mycket svårt att bekänna mina synder. Det gjorde mig så bedrövad att jag låg till sängs i tre dagar och sörjde. Men tack vare Jesu Kristi försoning blev jag förlåten. Sedan gav min himmelske Fader mig styrkan att ställa mig upp och gå vidare med mitt nya liv.

Min son Kevin döpte mig den 9 juli 2005. En av missionärerna som hade undervisat min hustru flera årtionden tidigare var där. Två år senare tog jag familjen till templet i San Diego i Kalifornien för att beseglas för tid och evighet.

De senaste sju åren har varit de lyckligaste åren i mitt liv. Jag kan äntligen inta min plats som patriark och andlig ledare för min familj och dela evangeliet med min hustru, våra barn och våra nio barnbarn. Denna enighet i familjen har gett andlig styrka åt oss alla. En svärson har blivit medlem i kyrkan och fyra av våra barnbarn har verkat eller verkar som missionärer. Mitt nya liv i kyrkan är ett underverk. Jag hade ingen aning om vilken stor glädje och tillväxt det skulle ge mig.

Jag är så tacksam för denna andra chans. Jag är tacksam att jag kan gottgöra de förlorade åren genom att utföra Guds verk.

När jag läste min dotters brev insåg jag att det inte fanns några mer ursäkter att komma med.

Vi har fått uppleva stor glädje tack vare att vi är förenade i evangeliet.

Fotoillustrationer Craig Dimond