Styrkan i vår arvedel
Från ett tal under ett andligt möte den 3 augusti 1980 vid Brigham Young-universitetet. För att läsa hela texten på engelska, gå till speeches.byu.edu.
Pionjärtro behövs lika mycket i världen i dag som under någon annan tidsperiod.
Jag har alltid tyckt om pionjärberättelser. Min mormor bodde granne med oss när jag var barn. När hon var åtta år hade hon gått nästan hela vägen över slätterna. Hon kom ihåg tillräckligt många pionjärupplevelser för att hålla mig fascinerad i timmar medan jag satt och lyssnade på henne.
President Brigham Young (1801–1877) har alltid varit en av mina särskilda hjältar. Hans lösningar på problem var grundläggande och fundamentala och gynnade folket. Jag förundrades över hans anda och entusiasm när han ledde de heliga västerut.
När det blev uppenbart att kostnaden för att föra nyomvända från Europa till Utah skulle var alltför hög, framlades förslaget till president Young att de skulle använda handkärror för att ta sig över prärien. President Young kunde genast se fördelarna, inte bara med den lägre kostnaden, utan också den fysiska förmånen det skulle vara för folket att gå så långt och komma till Saltsjödalen fulla av energi och vitalitet efter en sådan upplevelse. Han sade:
”Vi är övertygade om att ett sådant följe tar sig fram fortare än vad en ox-karavan skulle göra. De bör ha med sig några bra kor som kan ge mjölk, och några biffdjur och en slaktare som de kan behöva. På så sätt undviker vi kostnaderna, riskerna och förvirringen bland spannen, och de heliga kan på ett effektivare sätt undkomma den nöd, vånda och död som ofta nedlagt så många av våra bröder och systrar i stoftet.
Vi föreslår att du sänder män med tro och erfarenhet, med goda instruktioner, till att införskaffa allt det som vi föreslagit. Låt sedan de heliga, som har för avsikt att immigrera nästa år, förstå att de förväntas vandra och dra sina tillhörigheter över slätterna, och att de får ekonomiskt stöd av [Ständiga emigrations-] fonden och inte på något annat sätt.”1
Mellan 1856 och 1860 lyckades några tusen heliga slutföra den 200 mil långa färden med handkärra. Denna framgång grumlades endast av två ödesdigra färder, Willies och Martins handkärrekompanier, som gav sig av för sent på året för att klara sig undan de tidiga vinterovädren. Lägg åter märke till vilket geni president Young var. Under generalkonferensen i oktober 1856 ägnade han hela konferensen till att organisera hjälpinsatserna för de nödställda medlemmarna. Och han uppmanade bröderna att inte vänta en vecka eller en månad innan de åkte iväg. Han ville ha flera fyrhästspann redo följande måndag som kunde ge sig iväg och hjälpa de nödställda medlemmarna som hade fastnat i snön. Och det var precis vad som hände.
De första hjälpgrupperna gav sig av påföljande måndag. Beskrivningen av glädjen hos Willies kompani när de tog emot den första hjälpgruppen är mycket känslosam. Kapten Willie hade lämnat sitt lilla kompani och gett sig iväg med en person för att söka efter hjälpgruppen.
Historien berättar: ”På kvällen den tredje dagen efter det att kapten Willie hade gett sig av, precis när solen sjönk så vackert bakom de avlägsna bergen, såg vi på en höjd, rakt västerut från lägret, flera täckta vagnar, var och en dragen av fyra hästar, kommande mot oss. Nyheten spred sig i lägret som en löpeld, och alla som kunde ta sig upp från sina sängar kom ut i en stor grupp för att träffa dem. Efter fem minuter hade de kommit tillräckligt nära för att få syn på vår trofaste kapten som låg lite före de andra. Glädjerop höjdes, starka män grät och lät tårarna rinna fritt nerför sina fårade och solbrända kinder. De små barnen delade glädjen, som några inte helt förstod, och dansade obehindrat runt i glädje. Återhållsamheten sattes åt sidan i den allmänna glädjeyran, och allteftersom bröderna kom in i lägret, rusade systrarna fram till dem och överöste dem med kyssar. Bröderna blev så överväldigade att de inte kunde säga ett ord på ett tag, utan betvingade alla tecken på känslosamhet i kvävande tystnad … Efter en stund klingade känslan emellertid av något, och ett sådant skakande av händer, sådana välkomstord och ett sådant nedkallande av Guds välsignelser har sällan skådats!”2
Starka familjer byggs
Av det härdade pionjärvirket har traditioner och arv utvecklats som har byggt starka familjer som har bidragit med mycket till västra Förenta staterna och till resten av världen.
Jag blev bjuden till en lunch för många år sedan, sponsrad av en detaljhandelsfirma som tillkännagav att fyra varuhus skulle öppnas i Salt Lake City-området. Eftersom jag hade erfarenhet av detaljhandeln frågade jag presidenten när jag satt bredvid honom vid bordet hur han vågade öppna fyra varuhus samtidigt i ett helt nytt område på marknaden. Hans svar var ungefär vad jag väntade mig. Han sade att hans firma hade gjort en demografisk studie av alla storstadsområden i Förenta staterna. Firman var intresserad av att få veta vilket av dessa områden som hade den största potentialen för ett varuhus som skulle vara attraktivt för unga familjer. Salt Lake City-området, destinationen för de första pionjärerna, kom på första plats.
Firman upptäckte också som resultat av studien att arbetskraften i Salt Lake City-området var känd för att vara ärlig och arbetsam. Pionjärarvet visar sig nämligen fortfarande, ända ner till tredje och fjärde generationen i området.
Jag blev dock chockad över en viss statistik som lades på mitt skrivbord nyligen. Den visade att endast sju procent av barnen som uppfostras i Förenta staterna i dag kommer från traditionella familjer bestående av en arbetande far, en hemmavarande mor och ett eller två barn.3 Varje dag ser vi effekterna av det traditionella hemmets upplösning. Det sker en oroväckande ökning av antalet misshandlade hustrur, fysiska och sexuella övergrepp på barn, skolvandalism, tonårsbrott, graviditeter bland ogifta tonåringar och äldre personer som åldras utan trösten från släktingar.
Profeterna har sagt att hemmet är platsen som ska rädda samhället.4 Ett riktigt hem skapas förstås inte automatiskt när en pojke och en flicka blir kära och gifter sig. Det krävs samma dygder som undervisades om i pionjärhemmen — tro, mod, disciplin och hängivenhet — för att ett äktenskap ska lyckas. Liksom pionjärerna fick öknen att blomma som en ros, på samma sätt blommar vårt liv och vår familj om vi följer deras exempel och tar till oss deras traditioner. Ja, pionjärtro behövs lika mycket i världen i dag som i någon annan tidsperiod. Vi behöver återigen lära oss om det arvet. Vi behöver undervisa om det, vi behöver vara stolta över det och vi behöver bevara det.
Så välsignade vi är. Vilket ansvar vår kunskap och vår förståelse medför. Arnold Palmer, en stor amerikanska golfare, har rapporterats säga: ”Att vinna är inte allt, men att vilja det är allt.” Vilket underbart uttalande: ”Att vilja det är allt.”
Må Gud ge oss en önskan att vilja vinna den största av alla gåvor han har gett sina barn – det eviga livets gåva. Må Gud välsigna oss så att vi förstår vår potential. Att vi lär och växer och kommer till kunskap om vårt arv och beslutar oss för att bevara de stora gåvor som har getts oss som hans barn. Jag bär högtidligt vittnesbörd om att Gud lever, att Jesus är Kristus och att hans väg leder oss till evigt liv.
Handkärrepionjärer, av Minerva Teichert © IRI, med tillstånd av kyrkans historiska museum
Ephraim Hanks anländer till Martins kompani, av Clark Kelley Price, kopiering förbjuden; fotoillustrationer Craig Dimond och Cody Bell