Böner, tackkort och naturkatastrofer

Marissa Widdison

Kyrkans tidningar

Fastän de här båda flickorna talar olika språk och bor tusen mil från varandra har de något speciellt gemensamt: De hittade båda sätt att ha en positiv inställning när naturkatastrofer drabbade deras hemort. Ta en titt på de sanna berättelserna om Honoka O. från Japan och Maggie W. från Missouri i USA. Vad hjälpte dem att vara trofasta och optimistiska under en ledsam och skrämmande tid?

Honoka

Jag heter Honoka och jag bor i Chiba prefektur i Japan. Jag tycker om att leka, hoppa hopprep och rita. Min dröm är att bli illustratör en dag.

Min favoritberättelse i skrifterna är Lehis dröm (se 1 Nephi 8). Jag tycker att Primär är mycket viktigt eftersom jag kan lära mig mycket om Gud och Jesus där. Jag tycker om sakramentsmötet eftersom jag kan känna att jag blir ren när jag tar sakramentet, och det gör mig så glad.

Jag var i skolan när en stor jordbävning kom. Först tänkte jag: ”Fy vad otäckt! och ”jag undrar om min familj är okej.” Jag bad inom mig att de skulle vara i säkerhet och att alla andras liv skulle skonas. Senare fick jag veta att inga av mina vänner hade skadats. Jag kände då att Gud hade skyddat oss. Jag vet att Gud och Jesus lever.

Maggie

Hej! Jag heter Maggie och bor i Joplin i Missouri i USA. En kväll såg mamma en stormvarning på nyheterna och vi gick allihop ner i källaren. Den höga, tjutande vinden skrämde mig. Jag var orolig för mina vänner och våra djur. Efter stormen var jag tacksam över att min familj hade klarat sig, och huset hade inte så stora skador.

Många andra hus och företag hade förstörts av tornadon som drog genom staden. Jag kände mig ledsen för dem som hade förlorat nära och kära. Mina föräldrar och min storebror och storasyster bestämde sig för att hjälpa till att röja upp i vår stad. Det fick mig att tänka på skriftstället: ”När ni är i era medmänniskors tjänst, är ni endast i er Guds tjänst” (Mosiah 2:17).

Jag ville också hjälpa till att röja men mamma sade att det kunde vara farligt för ett barn. Då kände jag hur den Helige Anden gav mig en bra idé om hur jag kunde göra andra glada. Jag skrev tjugo tackkort som jag skulle ge till volontärer. Jag använde mycket tid till att göra varje kort speciellt så att den som fick det kunde känna Anden och veta att han eller hon var mycket viktig för vår stad.

Jag lärde mig att även om man inte kan göra en viss sak för att tjäna så kan man alltid komma på andra sätt att tjäna. Vår himmelske Fader välsignar dig när du tjänar honom och dina medmänniskor.

Maggies hem

Honokas hem