Mammas exempel
Illustration Brian Call
Jag slängde ner tallriken i diskmaskinen och grät i ren frustration.
”Erin, du kan gå på poolpartyt”, sade pappa. ”Du kan ta en paus.”
”Det handlar inte om det!” skrek jag när jag stormade ut ur rummet.
Mitt utbrott handlade inte om Adrianes poolparty. Min mamma och min yngre syster Abby låg sjuka i lunginflammation. Pappa och jag hade tillbringat den senaste veckan med att ta hand om dem och att försöka få hushållet att fungera normalt. Det innebar att vi lagade mat, städade, handlade, tvättade och skjutsade omkring mina två andra systrar.
Allt det här dämpade min gnagande oro och min rädsla. Jag var orolig för min familj och nervös över att jag snart skulle åka iväg och gå på college. Så jag höll mig sysselsatt och försökte strunta i rädslorna. Jag hade till och med tänkt hoppa över Adrianes party, men jag var trött och tanken på en bekymmerslös kväll tillsammans med mina vänner vid en pool var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag exploderade och tog ut min frustration på pappa.
Jag grät en stund i mitt sovrum. Sedan kände jag mig skyldig och gick upp på övervåningen för att se om mamma eller Abby behövde något. Mamma höll på att ge medicin till min feberrosiga syster. Mamma kunde knappt andas och hade legat till sängs i flera dagar. Pappa och jag uppmanade henne att gå och lägga sig. Vi sade att vi kunde ta hand om Abby. Hon lyssnade inte.
”Jag är okej. Gå ni och sov”, sade hon. ”Abby behöver mig.”
Jag försökte låta bli att gråta när jag såg mamma trösta min tioåriga syster. Hon tog tempen, hjälpte henne i säng och kröp sedan själv upp i sängen och höll om hennes skakande kropp. Abby slutade jämra sig och blev lugn av mammas beskydd.
Mamma var sjukare än hon någonsin varit tidigare. Lunginflammationen ledde så småningom till att hon fick ligga på sjukhus i flera dagar. Ändå glömde hon bort sig själv mitt i prövningen. I stället för att klaga på sitt eget sjukdomstillstånd hittade hon ett sätt att lindra sin dotters smärta.
Jag hade planerat att vara martyr den kvällen och stanna hemma och hjälpa till. I stället blev jag generad över mitt utbrott och ödmjuk genom det som mamma gjorde. När jag iakttog henne visste jag att hon skulle göra vad som helst för att hjälpa mina systrar och mig.
Jag kände hennes kärlek den kvällen och ville följa hennes exempel. Jag bestämde mig för att visa dem jag älskar att jag finns där när de behöver mig, oavsett vilka personliga uppoffringar som krävs.