Du har inte fastat
Ketty Constant, Guadeloupe
År 1998 njöt jag av att vara en ung mamma. Men en dag fick jag panik när jag märkte att min sex månader gamla son utstötte visslande ljud när han andades och inte kunde svälja något. Läkaren kunde genast konstatera att det var bronkiolit, en svullnad i de minsta luftpassagerna i lungorna, orsakad av en virusinfektion. Han ordinerade både medicinering och sjukgymnastik.
Besöken till sjukgymnasten var en prövning för min son och mig. Min son tyckte det var jobbigt att bli dragen åt alla håll, och jag oroade mig för att han skulle ha ont. Men det kändes bättre när sjukgymnasten förklarade fördelarna med behandlingen.
Trots medicineringen och sjukgymnastiken förbättrades inte min sons tillstånd. Han åt mycket lite och det visslande ljudet fortsatte. Läkaren ordinerade ytterligare fem sessioner med sjukgymnasten förutom de tio vi redan hade genomgått.
Medan jag väntade under den trettonde behandlingen läste jag en artikel som satts upp i läkarens kontor med titeln ”Bronkiolit dödar”. Medan jag läste insåg jag att min son kunde dö. Det kändes som om hjärtat satt fast i ett skruvstäd. I slutet av sessionen sade sjukgymnasten att min sons tillstånd inte förbättrades. Jag vet inte hur jag tog mig hem för synen skymdes av tårar.
Jag ringde till min make och började sedan be. Jag sade till min himmelske Fader att om det var hans vilja att ta min son så behövde han ge mig styrkan att klara av det.
Efter bönen frågade jag mig själv vad vi kunde göra förutom bönerna vi hade bett och prästadömsvälsignelserna som vår son hade fått. Jag tittade på bokhyllan och såg ett exemplar av Liahona (L’Étoile som den hette då). Jag slog upp den på måfå i mitt sökande efter hjälp och hittade en artikel med titeln ”Jag fastade för mitt barn”. Då hörde jag tydligt en röst som sade: ”Du har inte fastat för ditt barn.”
Det hade jag inte, så jag började omedelbart fasta för honom. Under sjukgymnastiken dagen därpå fastade jag fortfarande. Efter att ha undersökt min son såg sjukgymnasten förvånad ut.
”Din son är frisk”, sade han. ”Jag förstår det inte, men han behöver inte mer sjukgymnastik.”
Jag kunde inte hålla tillbaka glädjetårarna. När jag hade kommit hem knäböjde jag och tackade Gud för hans nåd och kärlek. Jag ringde min make och berättade de glada nyheterna. Sedan avslutade jag min fasta med fridfulla känslor. Jag tvivlade inte på att Herren hade ingripit.
Min son botades tack vare tro, böner, prästadömsvälsignelser och fasta. Det råder inga tvivel om att min himmelske Fader älskar mig och att han också älskar min son. Jag är övertygad om att han fortsätter hjälpa oss att övervinna våra svårigheter.