Tjänande i kyrkan
Tjäna den enskilde
När jag började mitt första år på college blev jag snabbt vän med två andra förstaårselever, en som vuxit upp på en ranch och en som vuxit upp på en bondgård. Vi var ganska olika — två jordnära bondkillar från västra USA och en pratglad stadskille från östkusten. När vi hade tagit examen från college återvände de hem till ranchen och bondgården, och jag gav mig ut i affärsvärlden.
Årliga julkort och sporadiska telefonsamtal höll oss a jour allteftersom våra liv fortskred. När jag var i 35-årsåldern hade jag verkat som scoutledare två gånger. När jag senare hade avslutat min andra ”omgång” som biträdande barntillsynsledare verkade mina två vänner i biskopsråd. Allteftersom tiden gick ramlade jag i fällan att jämföra mina ämbeten med mina vänners ämbeten, och jag började känna mig oönskad och ignorerad.
När jag var i 45-årsåldern gick jag och var ledsen i dagar när någon hade fått ett ledarämbete. Varje gång någon kallades till ett ledarämbete på församlings- eller stavsnivå viskade Satan till mig att jag var ovärdig eller inte hade tillräckligt med tro för sådana ämbeten. Intellektuellt sett kunde jag slå ifrån mig sådana tankar genom bön och studier, men jag hade ändå svårt med mitt självförtroende. Att ”bara vara äldste” och döma basketmatcher åt ungdomarna vid 50 års ålder medan mina vänner verkade i stavspresidentskap var inte vad jag hade trott att jag skulle göra vid den åldern.
Sedan hände något som förändrade min syn på evangeliet. En söndag hjälpte jag min hustru med hennes primärklass som var full att energiska sjuåringar. När samlingsstunden började lade jag märke till att en klassmedlem sjönk ner i stolen. Hon mådde uppenbarligen inte bra. Anden viskade till mig att hon behövde tröst, så jag satte mig hos henne och frågade tyst vad det var som var fel. Hon svarade inte men verkade vara mycket orolig, så jag började sjunga mjukt för henne.
De höll på att lära sig en ny sång i Primär och när vi sjöng ”om jag lyssnar med mitt hjärta hör jag Herrens röst”,1 kände jag ett underbart ljus och en underbar värme fylla min själ. Jag kände mig omgiven av eviga kärleksarmar. Jag förstod att vår himmelske Fader hade hört den lilla flickans bön och att jag var där för att ge den tröst som han ville ge henne. Min andliga förståelse hade ökat och jag fick ett personligt vittnesbörd om vår Frälsares kärlek till henne, till vart och ett av hans barn, och till mig. Jag visste att han litade på att jag hjälpte dem som behöver det, och att jag var där han ville att jag skulle vara. Jag insåg att vi är hans händer när vi tjänar den enskilde.
Jag gläds åt alla möjligheter att tjäna, och jag försöker vara värdig att känna Andens maningar och att vara där min himmelske Fader vill att jag ska vara när ett av hans barn behöver hjälp.
Fotoillustration Cody Bell