Mitt första ämbete

Jag gick i kyrkan med min familj i en gren i Frankfurt i Tyskland. Det fanns många underbara människor i vår lilla gren. En av dem var vår grenspresident, broder Landschulz …

En söndag bad president Landschulz att få prata med mig …

[Han] bjöd mig stiga in i ett litet klassrum — i vårt möteshus fanns det inget kontor för grenspresidenten — och där kallade han mig till president för diakonernas kvorum.

”Det här är ett viktigt ämbete”, sade han, och tog sig sedan tid att förklara varför. Han förklarade vad han och Herren förväntade sig av mig och hur jag kunde få hjälp.

Jag minns inte så mycket av det han sade, men jag minns mycket väl hur jag kände mig. En helig, och gudomlig Ande fyllde mitt hjärta när han talade. Jag riktigt kände att det här var Frälsarens kyrka. Och jag kände att kallelsen han gav mig var inspirerad av den Helige Anden. Jag minns att jag gick ut ur det lilla klassrummet och kände mig betydligt längre än förut …

Jag kände mig hedrad och jag ville tjäna så gott jag kunde och inte göra vare sig min grenspresident eller Herren besviken.

Jag inser nu att grenspresidenten kunde ha utfört sin uppgift mekaniskt när han kallade mig till det här ämbetet. Han kunde bara ha sagt till mig ute i hallen eller under ett prästadömsmöte att jag var den nye presidenten för diakonernas kvorum.

Men istället tog han sig tid med mig och hjälpte mig förstå inte bara vad jag skulle göra i mitt nya uppdrag utan också det mycket viktigare varför …

Det här illustrerar den motiverande kraften i prästadömets ledarskap som väcker anden och inspirerar till handling.

President Dieter F. Uchtdorf, andre rådgivare i första presidentskapet, ”Varför vi tjänar i prästadömet”, Liahona, maj 2012, s. 58.

Frågor att begrunda:

Hur stärks du och dem du tjänar av att du tackar ja till ett ämbete?
Vad kan du göra för att förbereda dig för att ta emot ett ämbete trots att du har mycket att göra?

Du kan skriva ner dina tankar i din dagbok eller berätta om dem för andra.