Lugnar han mina stormar?
Nick Gentile, Utah, USA
Som lärare för årskurs fem i en privatskola i Massachusetts i USA hade jag träffat administratörerna för att diskutera skolans idéer om mångfald som motsatte sig principerna i ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”. Mina ansträngningar att stå för sanningarna om äktenskap och familj och att främja objektivitet, respekt och förståelse, resulterade dessvärre i en storm av missförstånd, förlöjligande och förföljelse.
Ibland kände jag mig som apostlarna som färdades över den stormande Galileiska sjön medan Jesus sov. Det kändes som om min tro, liksom deras, hade börjat vackla, och även jag undrade: ”Bryr du dig inte om att [jag] går under?” (Mark. 4:38). Jag trodde förstås att Jesus hade lugnat den rasande stormen och vågorna för länge sedan, men när mina prövningar förvärrades blev det svårare för mig att lita på att han skulle lugna mina stormar.
En dag bad en skoladministratör mig förklara vad som bekymrade mig för hela fakulteten och personalen under ett utbildningsmöte som handlade om skolans idéer om mångfald. När jag förberedde mig för presentationen blev mina personliga böner, skriftstudier och tempelbesök alltmer uppriktiga, och jag kände att Anden skulle vägleda mig i vad jag skulle säga.
När det blev dags för mig att tala till mina kolleger fick jag mod av orden från profeten Joseph Smith: ”Låt oss … med glädje göra allt det som står i vår makt. Och sedan kan vi med största förvissning stå stilla och se Guds frälsning och hans arm uppenbaras” (L&F 123:17).
Medan jag talade kände jag hur Anden fyllde mig med frid och kraft. Jag vittnade om Guds stora kärlek till sina barn och om deras gudomliga natur, förunderliga potential och eviga värde. Jag sade att Guds bud visar hans kärlek eftersom de banar vägen till den största lyckan. Ja, jag förkunnade att Jesus Kristus kan hela alla sår, både de som vi drabbats av och de som vi orsakat.
Innan jag visste ordet av var mina 30 minuter över. Jag backade tillbaka från talarstolen, samlade ihop mina papper och tittade upp. En högtidlig stillhet fyllde rummet. Några log och andra grät. Lärare som hade motsatta åsikter tackade mig för mitt mod och min övertygelse. En kollega erkände att hon hade blivit berörd av en ”särskild ande” medan jag talade. Andra berättade att de aldrig tidigare hade hört någon så finkänsligt och respektfullt uttrycka sådana trossatser och att mina ord hade hjälpt dem se att skolans studiekursmaterial behövde förändras.
Mästaren som hade lugnat den rasande stormen genom att befalla ”Tig! Var tyst!” (Mark. 4:39) hade gjort det igen — den här gången för mig!
Tack vare den upplevelsen lärde jag mig att vi aldrig är ensamma när vi står för sanningen. Herrens hjälp är alltid nära. Som han lovade: ”Jag skall gå framför ert ansikte. Jag skall vara på er högra sida och på er vänstra, och min Ande skall vara i era hjärtan och mina änglar runtomkring er för att upprätthålla er” (L&F 84:88).
Av hela min själ vittnar jag om att han är en befrielsens Gud. Jag vet att det är sant för han räddade mig. Han lugnade mina stormar.