Han gav mig frid
Carson Howell, Utah, USA
Min bror Brady deltog i ett praktikprogram vid flottans underrättelsetjänst i US Pentagon när attackerna den 11 september 2001 inträffade. Jag arbetade i Idaho just då och när jag såg på nyheterna den morgonen vad som hade hänt ringde jag till min chef för att säga att jag inte skulle kunna jobba på flera dagar.
Några av mina familjemedlemmar samlades i Washington D.C. i en danssalong på ett hotell som några regeringsämbetsmän använde som orienteringsrum, där de kunde informera familjerna om det fortgående räddningsarbetet. Vi väntade dag efter dag på att få höra om Brady var en av offren. Känslan i den miljön var oerhörd sorg och hopplöshet. Men vår familj gick samman och bad om att vi, vad som än hände, inte skulle tappa vår tro.
Nästan en vecka efter attackerna, den 17 september, fick vi bekräftelse på att Brady hade dött.
Jag vet inte om jag frågade: ”Varför just jag?” Men jag frågade definitivt ”Varför just han?” Ända sedan jag var liten hade jag älskat, beundrat och velat vara precis som Brady. Jag undrade också: ”Varför just nu?” Brady hade i flera veckor planerat en resa till Idaho för att vara tillsammans med sin familj. Det var planerat att han skulle komma torsdagen den 13 september, bara två dagar efter att han hade dött.
Den första kvällen efter att jag kommit tillbaka till Idaho öppnade jag mitt professionella e-postkonto vilket jag inte hade gjort sedan den 10 september. I inboxen fanns ett meddelande från Brady. Han hade skickat det på tisdagsmorgonen, precis före attacken. I det pratade han om hur vi skulle träffas och allt det roliga vi hade planerat. Som avslutning skrev han helt enkelt: ”Frid.”
Brady brukade inte avsluta sina meddelanden på det sättet men jag räknar det som en del av Herrens ömma barmhärtighet att han gjorde det. Jag tror inte att Brady visste vad som skulle hända, men tycker om att hans sista ord till mig var frid.
Till och med nu, över ett årtionde senare, läser jag ibland det där meddelandet igen. Varje gång jag gör det påminns jag om att det är genom evangeliet som vi kan finna den frid som Frälsaren utlovade: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa” (Joh. 14:27).
Naturligtvis saknar jag Brady fortfarande, men tack vare evangeliet har jag inte förlorat min tro på grund av den här prövningen. Tack vare Frälsarens hjälp har jag kunnat gå vidare med hopp och med frid.