Sprid evangeliet genom att bjuda på dig själv
Det bästa sättet att sprida evangeliet är att leva efter det.
För vissa av oss faller det sig naturligt att prata om evangeliet. Men för många av oss är det inte så lätt. Faktum är att vi kanske till och med är rädda för att öppna oss för vänner, familjemedlemmar eller grannar och prata om evangeliet, fastän vi vet hur viktigt det är att göra det.
Och ibland när vi tänker på missionsarbete så fokuserar vi för mycket på metoden, aktiviteten eller resultatet i stället för att inrikta oss på att hjälpa personen. Problemet är att alla ansträngningar där man förlorar personen ur sikte kan göra att dessa ansträngningar känns forcerade eller förställda.
Det kanske finns ett bättre sätt.
Det sättet är att vi blir mer omvända till evangeliet — som individer — och låter vårt exempel och våra vänliga ord öppna vägen. Ju mer omvända vi blir, desto bekvämare blir vi med vår religion, och vi börjar få en allt starkare önskan om att andra ska få åtnjuta evangeliets välsignelser. När det händer blir det mer naturligt att prata om evangeliet.
Faktum är att vi kanske inte ens inser att vi delar med oss av evangeliet. När vi ökar nivån av vårt trofasta lärjungeskap blir det svårt att ignorera effekten det har på våra handlingar, vårt tal och till och med vårt ansikte. ”Andra ser … era goda gärningar”, säger äldste Russell M. Nelson i de tolv apostlarnas kvorum. ”Era ögon kan stråla med Herrens ljus. Med den strålglansen är det bäst att ni är beredda att svara på frågor.”1
Levande vittnesbörd
I Predika mitt evangelium: Vägledning för missionärer står det: ”Frälsaren har visat vägen. Han var det fullkomliga exemplet, och han uppmanar oss att vara som han är (se 3 Nephi 27:27).”2 När medlemmarna lär sig mer om Kristus och försöker införliva hans egenskaper i sitt liv genom kraften i hans försoning, blir de mer lika Kristus och får således större förmåga att leda andra till honom.3
En nyomvänd från Washington i USA säger att allt som krävdes för att hon skulle bli intresserad av evangeliet var att tillbringa tid med medlemmarna. ”Det var omöjligt att ignorera glädjen de utstrålade och hur jag kände mig när jag var med dem”, säger hon. ”De predikade inte för mig om Gud. Det var helt enkelt en del av dem: deras livsstil, deras val, deras handlingar och reaktioner. Medan jag iakttog dem sade jag till mig själv: ’Det är så jag vill leva. Det är där jag vill vara i livet.’”
När vi bli mer bekväma med evangeliets inflytande i vårt liv blir det lättare att prata om det inflytandet, både därför att vi har en del att berätta om och därför att vi kan säga vad det budskapet har gjort för oss.
Miriam Criscuolo från Italien upptäckte att trots att hon blivit god vän med en granne så visste hon fortfarande inte hur hon skulle börja prata om evangeliet. ”Vi tillbringade mycket tid tillsammans, men modet att prata med min nya vän om evangeliet, fastän jag visste att det var min plikt, svek mig”, säger hon.
Men när evangeliet kom upp naturligt i ett samtal började saker och ting hända. Miriam minns: ”Det var min dotter som väckte min väns nyfikenhet när hon visade henne ett primärprojekt. ’Vad är Primär?’ frågade hon. Från den frågan föddes ytterligare hundra. Jag fick veta att min vän hade letat efter något i flera år. Jag sade till henne att den sinnesfrid hon letade efter fanns i vår kyrka.
Hon blev senare medlem i kyrkan. Hon var ett svar på mina böner om hur man hittar ett sätt att berätta om evangeliet och visar mina barn vad man kan göra.”
Var en vän först
Liksom Miriam känner vi oss ibland förpliktade att dela med oss av evangeliet och upptäcker att denna pliktkänsla kan leda till forcerade, obekväma samtal. Dessutom kan ansvarskänslan överväldiga oss och hämma vår förmåga att förklara evangeliets principer på ett bra sätt.
Det är troligare att lyckade missionärsmöjligheter infinner sig när medlemmarna bara är goda, sanna vänner till andra. Som äldste M. Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Om vi från början berättar om vårt medlemskap i kyrkan … förstår [vänner och bekanta] att evangeliet är en del av oss.”4
Att ta med evangeliet i existerande vänskapsrelationer i stället för att basera en vänskapsrelation på att man ska dela med sig av evangeliet kan öka framgången med missionärsarbete. Eliana Verges de Lerda, en medlem i kyrkan i Argentina, träffade sin vän Anabel när båda var sex år gamla. Deras vänskap blev allt starkare när de gick i skolan tillsammans. Under den tiden dolde Eliana aldrig det faktum att hon var medlem i kyrkan.
”Det kändes bra att prata om evangeliet med Anabel, trots att vi inte hade samma tro”, säger hon.
När flickorna var 14 år gamla gick Anabel med på att lyssna på missionärerna, men hon bestämde sig för att inte döpas.
Eliana var besviken, men det hindrade henne inte från att fortsätta vara hennes vän. Det hindrade dem inte heller från att prata om evangeliet. Några år senare bad Eliana Anabel att följa med till seminariet. Under lektionen kände Anabel Anden mycket starkt. När Eliana förberedde sig för att besöka templet några dagar senare, sade Anabel till henne: ”Jag lovar att följa med dig nästa gång.” Anabel döptes en kort tid senare.
Anabels omvändelse tog inte några dagar. Den tog flera år. Processen var möjlig därför att Eliana var hennes vän först — oavsett om Anabel var intresserad av att ta emot evangeliet eller inte.
Lyssna med kärlek
En sådan vänskap som Eliana och Anabel har börjar ofta när två personer upptäcker att de har liknande intressen, normer eller annat gemensamt. Vänskapen fördjupas när de delar upplevelser, känslor och kärlek. Och kärlek är förstås det centrala i det återställda evangeliet.
Vi som medlemmar i kyrkan kan uttrycka kristuslik kärlek när vi tillbringar tid med våra vänner — genom aktiviteter, tjänande och samtal. Faktum är att många letar efter just en sådan vän.
Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum har gett oss följande råd med tanke på vårt umgänge med andra: ”Kanske ännu viktigare än att tala är att lyssna. De här människorna är inte livlösa föremål förklädda till dopstatistik. De är Guds barn, våra bröder och systrar, och de behöver det vi har. Var äkta. Sök uppriktigt kontakt med dem. Fråga de här vännerna vad som betyder mest för dem … Och lyssna sedan … Jag lovar dig att någonting i det de säger alltid belyser någon sanning inom evangeliet som du kan bära vittnesbörd om och berätta mer om.”5
Vi behöver inte bombardera våra vänner med evangeliet. Vi behöver bara vara goda vänner och inte rädda för att berätta om evangeliet när möjligheter uppenbarar sig. Satan använder rädsla för att försöka hindra medlemmarna från att bära sitt vittnesbörd. Den starka känslan kan vara förlamande. President Uchtdorf har sagt: ”Några skulle hellre dra en handkärra över prärien än att föra ämnet tro och religion på tal med [sina] vänner … De oroar sig över vad folk ska tycka eller att det kan skada deras relationer.” Han fortsätter: ”Så behöver det inte vara eftersom vi ju kommer med ett glatt budskap — ett glädjebudskap!”6
Profeten Mormon lärde: ”Fullkomlig kärlek driver ut all fruktan” (Moroni 8:16). När vi följer evangeliet mer fullkomligt kan vi få bort rädslan genom att ersätta den med kristuslik kärlek — mot våra vänner, vår familj och våra grannar. Den kärleken stärker vår naturliga förmåga att dela med oss av evangeliet.7
Sprida evangeliet på ett naturligt sätt
Vår himmelske Faders barn behöver det perspektiv som evangeliet ger. För medlemmar som följer evangeliets mönster står deras liv som ett vittne om Kristi kärlek. När medlemmar fokuserar på att aktivt bli mer som Jesus Kristus genom att bygga meningsfulla vänskapsrelationer och utveckla kristuslik kärlek så blir missionsarbete en naturlig följd av vilka de har blivit. När medlemmarna arbetar på att visa vilka de är kan de få tröst och vägledning av Frälsarens ord till sina lärjungar: ”Jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder” (Luk. 22:32).
Fotoillustrationer David Stoker