En dopvälsignelse
Författaren bor i Nevada i USA.
Trevor hade alltid varit nervös för att vara under vatten. Hur skulle han kunna döpas?
Trevor satte sig ner på soffan och lade hakan i händerna. Hans bröder lekte med farfar. Han önskade att han kunde ha roligt också, men han kunde inte sluta oroa sig för sitt dop.
Mamma satte sig bredvid honom och rufsade om honom i håret. ”Vad är det?” frågade hon. ”Vill du inte leka?”
Trevor skakade på huvudet och gjorde en grimas.
Mamma tittade på honom för ett ögonblick och lade sedan armen om honom. ”Är du fortfarande rädd för att vara under vatten?”
Trevor nickade.
Tanken på att vara under vatten skrämde alltid Trevor. När han var tre år hade han ramlat ner i en simbassäng. Han kunde aldrig glömma hur rädd han hade varit när han sjönk djupare och djupare ner i vattnet, tills någon drog upp honom. Han hade varit rädd för vatten ända sedan dess.
”Varför är det inget som fungerar?” frågade Trevor. ”Vi har bett och vi har till och med varit vid bassängen. Inget fungerade!” Trevor hoppade upp från soffan och sprang till sitt rum.
Trevor slängde igen dörren bakom sig och kastade sig på sängen. Snart hörde han en tyst knackning på dörren.
Trevor tittade upp när pappa satte sig ner bredvid honom. ”Mamma berättade att du fortfarande är nervös för att döpas”, sade pappa.
Trevor nickade. ”Jag ber om det men den läskiga känslan går inte bort.”
Pappa funderade en stund. ”Ibland när vi ber om något så händer det inte med en gång. Du kanske är rädd nu, men det kanske känns bättre i morgon.”
Trevor skakade på huvudet, men sedan kom han ihåg när han hade varit nervös för att börja skolan förra året. Pappa hade gett honom en välsignelse. Kanske kunde en välsignelse hjälpa honom att döpas också. Han tittade upp på pappa. ”Tror du att du och farfar kan ge mig en välsignelse?”
Pappa nickade. ”Jag tycker det är en jättebra idé.”
Lite senare satte sig Trevor på en stol i vardagsrummet. Pappa och farfar lade händerna på hans huvud. Pappa välsignade honom och sade att om han hade tro så kunde vår himmelske Fader hjälpa honom att känna sig lugn och fridfull.
Nästa dag när Trevor satt på dopgudstjänsten i sina vita kläder kände han sig fortfarande nervös. Han var glad att han hade fått en välsignelse, men tänk om han fortfarande blev rädd?” Hur skulle han kunna döpas?
Efter ett tal om dopet lutade sig pappa över till honom. ”Det är dags att gå till bassängen”, sade han. Trevor nickade och följde efter pappa till bassängen. Pappa gick i först.
Sedan var det Trevors tur. Han tvekade, men sedan kom han ihåg välsignelsen. ”Himmelske Fader, hjälp mig att ha tro”, bad han tyst för sig själv.
Sakta satte Trevor ner en fot i vattnet. Det var varmt och skönt. Trevor tog ett steg till.
Med varje steg kände han hur oron och rädslan försvann allt mer. Pappa tog honom i armen och log. ”Klar?”
Trevor kände sig lugn och fridfull. Det här var känslan som vår himmelske Fader hade lovat att ge honom. Han nickade. ”Klar.”
Pappa lyfte sin högra arm och bad dopbönen. När pappa sänkte ner Trevor under vattnet var han inte rädd. Allt han kunde känna var att den lugna, fridfulla känslan blev allt starkare.
Trevor log när han kom upp ur vattnet. Han visste att den här tron hade hjälpt honom övervinna rädslan så att han kunde döpas. Han visste att vår himmelske Fader alltid skulle hjälpa honom när han försökte välja det rätta.
Illustrationer Kevin Keele