Jag ska aldrig gå på en dans igen
Wendy Van Noy, Illinois, USA
I vår förort till Chicago i Illinois går mindre än 20 sista dagars heliga på en highschool med 4 400 elever på två olika skolområden. Vi har varit tacksamma för utbildningen som vår son har fått och många fina familjer med höga normer bor i vårt område.
På våren under andra året på high school blev vår son inbjuden till en skoldans. Hans date hade en vacker, passande klänning på sig och vi såg ivrigt fram emot att få höra hur kvällen hade gått. När han kom hem sade han: ”Jag ska aldrig gå på en skoldans igen!” Han sade att eleverna hade dansat på ett utmanande sätt som skolförvaltningen inte gjorde något för att stoppa. Jag blev förfärad.
Jag arbetar deltid inom skoldistriktet och några dagar efter dansen sökte jag upp en vicerektor. Han är en redbar man och jag kände att han skulle lyssna på mig. Han rekommenderade att jag skulle skriva till skolans rektorer.
Jag bad om vad jag skulle säga och bestämde mig för att skriva att jag var besviken över den olämpliga dansstilen och att inget hade gjorts för att stoppa den. Ribban hade satts högt för utbildningen så varför inte för alla aktiviteter?
Det gick flera månader och jag trodde att ingen hade brytt sig om brevet. Men en dag när jag höll på med inskrivning av elever frågade en vicerektor mig: ”Är du mamman som skrev brevet om skoldanserna?”
”Ja, det är jag”, svarade jag.
”Du ska veta att ditt brev har rört om en hel del i grytan!” sade han.
Jag fick veta att en av rektorerna inte tyckte att det behövde göras några ändringar förrän han hade bett några elever om deras åsikt. Alla hade samma svar: ”Vi ska aldrig mer gå på en skoldans! De är för läbbiga!”
Skolförvaltningen införde då regler för dansetikett som skulle träda i kraft under nästkommande hemvändardagsdans. Rektorn informerade eleverna om att de skulle ombes att lämna dansen om de ignorerade reglerna.
Jag väntade ivrigt på att sonen skulle komma hem från dansen. När han kom sade han att de elever som försökte uppföra sig som förut hade blivit utfösta. Det var den bästa dansen han någonsin hade varit på.
Jag skrev till skolförvaltningen och tackade dem för att de gjort den här dansen till en av de bästa på länge. Den vicerektor som jag kände svarade: ”Tack för att du startade det här samtalet i våras. Utan din insats kanske vi inte hade gått vidare inom det här området.”
Jag har sedan dess fått veta att de flesta av skolorna i vår storkommun har antagit de här nya dansreglerna, så tusentals elever får nu möjlighet att ha roligt på skoldanserna.
Jag ber att Herren ska välsigna oss alla så att vi fattar mod och står och talar för det vi tror på. Jag lärde mig att en enda person kan göra stor skillnad.