Vi behöver be — nu!
Jeffery R. McMahon, Alberta, Kanada
Vår familj var på väg hem från en helg vid Peace River i Alberta i Kanada, omkring fem timmar norr om vårt hem i Edmonton. Mörkret hade sedan länge fallit över det nordliga landskapet, och fastän blåsten fick snön att yra vilt över vägen framför oss kändes allt fridfullt och lugnt inne i bilen.
Plötsligt lyste ett illavarslande rött varningsljus på instrumentbrädan. Jag hade bara sett det en gång förut, och nu var jag rädd för vad som kunde hända. Jag stängde snabbt av all onödig el, men motorn stannade efter en liten stund. Vi hade färdats flera kilometer sedan det senaste samhället och nästa samhälle låg många kilometer bort. Jag kunde inte ens komma ihåg när vi senast hade sett ett fordon som var på väg åt ena eller andra hållet.
När vi förtvivlat försökte komma på en lösning sade vår elvaårige son Casson: ”Vi behöver be — nu!” Det hade inte gått tre månader sedan Casson hade blivit djupt bedrövad över förlusten av sin yngre bror som hade dött i cancer. Hur många böner hade Casson uppsänt till himlen medan han kämpade med att förstå varför han hade förlorat sin enda bror?
Min hustru och jag var inte säkra på hur mycket han hade förstått av vår förklaring om att våra böner måste vara i samklang med vår himmelske Faders vilja och inte nödvändigtvis med våra egna önskningar. Ändå visade han oss här att vi behövde vända oss till vår himmelske Fader och fortsätta ha tro på honom.
En kort stund efter att vi hade bett såg vi en bil närma sig med strålkastare som lyste i backspegeln. Inom några sekunder stannade en lång flakbil framför oss som var på väg mot Edmonton.
När föraren och jag gick varandra tillmötes frågade han med stark fransk-kanadensisk brytning: ”Har du några barn i bilen?” När jag sade ja berättade han att han hade passerat en annan bil som stod stilla flera kilometer bort, men att han inte hade stannat eftersom det var så dåligt väder. Men när han närmade sig oss hade han fått en stark känsla av att vi hade barn som behövde hans hjälp. Därför stannade han.
Inom några minuter hade vi fäst en lina mellan vår bil och hans och var på väg mot Edmonton. Det var en kall resa tillbaka, men vi värmdes av den ljuva bekräftelsen av att vår himmelske Fader verkligen hör böner. Ibland kommer svaren på sätt som vi inte har väntat oss, och ibland är svaren mäktigare och mer direkta än vad vi någonsin hade kunnat föreställa oss. Vi behöver bara ha tro på Herren och lita på honom.