En tålmodig bön
Jag växte upp i Mexiko med mina syskon, mamma och mormor. Varje dag när jag var klar med läxorna och mina sysslor spelade jag fotboll. Jag älskade fotboll! Jag brukade låtsas att mitt högra ben var ena laget och mitt vänstra ben andra laget.
En dag när jag spelade fotboll fick jag plötsligt svårt att andas. Jag vilade i några minuter men kunde fortfarande inte andas ordentligt. Jag blev så sjuk att jag var tvungen att tas till sjukhuset.
Det fanns många andra barn i min sal men jag saknade min familj och kände mig mycket ensam. Fastän jag inte var medlem i kyrkan än trodde jag på Gud. Jag bad varje dag om att bli frisk, men i stället blev jag sämre och sämre. Läkarna trodde att jag kanske skulle dö.
Till slut skickade läkarna hem mig från sjukhuset, men jag var tvungen att stanna i sängen i ett helt år. Jag åt mycket medicin och fick två sprutor varje dag. Och jag hade fortfarande en bön i mitt sinne och hjärta. Jag sade till min himmelske Fader att om jag blev frisk så skulle jag tjäna honom hela livet.
En dag när jag låg i sängen och läste råkade jag tappa boken på golvet. När jag lutade mig ner för att plocka upp den insåg jag att jag andades normalt. Jag lät boken falla till golvet igen. Och ännu en gång kunde jag plocka upp den utan problem!
Jag gick upp ur sängen. Först var jag yr eftersom jag inte hade gått själv på så länge. Jag tittade mig i spegeln och såg att jag log. Jag visste att jag hade fått ett svar från min himmelske Fader.
Varje dag sedan dess har jag försökt göra något för att uttrycka min tacksamhet till min himmelske Fader. När jag hade blivit vuxen blev jag läkare så att jag kunde hjälpa till att besvara andra barns böner. Och nu försöker jag tjäna min himmelske Fader i mitt ämbete i kyrkan.
Svar på böner kommer inte alltid enkelt och de kommer inte alltid på en gång. Men jag vet att min himmelske Fader besvarar våra böner. Han vet vad vi behöver och han vet vad som är bäst.
Illustration Dan Burr