Herren om fåren sig vårdar
President James E. Faust inröstades som andre rådgivare i första presidentskapet den 12 mars 1995 och verkade i det ämbetet till sin död den 10 augusti 2007. Det här talet, som hölls under generalkonferensen i april 2003, finns med i det här numret som en av flera artiklar om hur man stärker familjen.
Till de förkrossade föräldrar som har varit rättfärdiga, flitiga och alltid bett i sin undervisning av sina olydiga barn, säger vi att den gode Herden vakar över dem.
Mina kära syskon och vänner! Mitt budskap denna morgon handlar om hopp och tröst för alla förtvivlade föräldrar som gjort sitt bästa för att fostra sina barn i rättfärdighet med kärlek och hängivenhet, men som nu förlorat hoppet därför att deras barn har gjort uppror eller gått på avvägar som leder till ondska och undergång. När jag tänker på er djupa vånda, påminns jag om Jeremias ord: ”Ett rop hörs i Rama. … Det är Rakel som gråter över sina barn, hon vill inte låta trösta sig.” På detta svarade Herren med följande trösterika ord: ”Sluta med din högljudda gråt. … Ty ditt verk skall få sin lön … de skall vända tillbaka från sina fienders land.”1
Jag måste börja med att vittna om Herrens råd till föräldrarna i denna kyrka, som återfinns i 68:e kapitlet i Läran och förbunden, med följande kraftfulla ord: ”Och vidare: Om det i Sion eller i någon av dess organiserade stavar finns föräldrar som har barn, och som inte lär dem att vid åtta års ålder förstå läran om omvändelse, tro på Kristus, den levande Gudens Son, och om dopet och den Helige Andens gåva genom handpåläggning, skall synden vila på föräldrarnas huvuden.”2 Föräldrarna uppmanas att ”lära sina barn att be och att vandra rättrådigt inför Herren”.3 Som far, farfar och farfars far accepterar jag detta som Herrens ord, och som Jesu Kristi tjänare uppmanar jag alla föräldrar att följa detta råd så samvetsgrant de kan.
Vilka är goda föräldrar? De som kärleksfullt, uppriktigt och under bön försökt lära sina barn genom exempel och undervisning att ”bedja och att vandra uppriktigt inför Herren”.4 Detta är sant även om några av våra barn är olydiga eller världsliga. Barnen kommer till världen med sin egen särpräglade ande och sina personlighetsdrag. Det finns barn som ”skulle sätta varje föräldrapar på prov under alla tänkbara omständigheter. … Det finns kanske andra som skulle bli till välsignelse och glädje för nästan varje far och mor.”5 De föräldrar är framgångsrika som har gjort uppoffringar och kämpat för att göra det bästa de kan under sin egen familjs omständigheter.
Djupet av föräldrars kärlek till sina barn kan inte mätas. Ingen annan relation går upp mot denna. Den är viktigare än livet självt. En förälders kärlek till ett barn upphör aldrig och lever vidare trots sorger och besvikelser. Alla föräldrar hoppas och ber att barnen ska fatta kloka beslut. Barn som är lydiga och ansvarsfulla är för sina föräldrar en aldrig sinande källa till stolthet och tillfredsställelse.
Men vad händer om barnen som undervisats av trofasta, kärleksfulla föräldrar har gjort uppror eller kommit in på avvägar? Finns det något hopp? En förälders sorg över ett upproriskt barn är nästan otröstlig. Kung Davids tredje son, Absalom, dödade en av sina bröder och ledde också ett uppror mot sin egen far. Absalom dödades av Joab. Efter att ha blivit underrättad om Absaloms död, grät kung David och utropade sin sorg: ”Min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!”6
Denna föräldrakärlek uttrycks också i liknelsen om den förlorade sonen. När den upproriske sonen återvände hem efter att ha slösat bort sitt arv genom ett utsvävande liv, slaktade fadern den gödda kalven och firade den förlorade sonens återkomst och sade till sin lydige, men förbittrade son: ”Men nu måste vi ha fest och glädja oss. Ty denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen.”7
Jag tror på och accepterar de tröstande ord som äldste Orson F Whitney [1855–1931] yttrade:
”Profeten Joseph Smith förklarade — och aldrig har han lärt en mer trösterik lärosats — att trofasta föräldrars eviga beseglingar och de gudomliga löften som givits dem för modigt arbete för sanningens sak, skulle inte bara frälsa dem själva, utan likaledes deras avkomma. Även om några av fåren kanske går vilse, har Herden ögonen på dem, och förr eller senare kommer de att känna den gudomliga försynens långa arm sträcka sig efter dem och föra dem tillbaka till fållan. De kommer att återvända antingen i detta liv eller i nästa. De måste betala det de är skyldiga rättvisan, de kommer att få lida för sina synder, och kanske vandra på en törnbeströdd stig. Men om denna till sist leder dem, precis som den ledde den ångerfulle förlorade sonen, till en kärleksfull och förlåtande faders hjärta och hem, kommer den smärtsamma upplevelsen inte att ha varit förgäves. Be för era obetänksamma och olydiga barn. Håll fast vid dem med er tro. Fortsätt hoppas, fortsätt förtrösta tills ni ser Guds frälsning.”8
Det finns en princip i detta uttalande som vi ofta inte lägger märke till och det är att de fullständigt måste omvända sig och ”lida för sina synder” och ”betala det de är skyldiga rättvisan”. Jag inser att nu är tiden då vi måste bereda oss att möta Gud.9 Om egensinniga barn inte omvänder sig i det här livet, är det då fortfarande möjligt att beseglingsbanden är starka nog för dem att kunna omvända sig? I Läran och förbunden står det:
”De döda som omvänder sig kommer att bli återlösta genom lydnad till förordningarna i Guds hus.
Och sedan de har betalat straffet för sina överträdelser och har tvättats rena, skall de få belöning i enlighet med sina gärningar, ty de är frälsningens arvingar.”10
Vi kommer ihåg att den förlorade sonen slösade bort sitt arv, och när det var borta återvände han till sin fars hus. Där hälsades han välkommen tillbaka till familjen, men hans arv var borta.11 Barmhärtigheten kan inte övervinna rättvisans krav och trofasta föräldrars beseglingskraft kan endast göra anspråk på egensinniga barn under förutsättning att de omvänt sig och genom Kristi försoning. Egensinniga barn som omvänt sig kommer att åtnjuta frälsningen och alla dess välsignelser, men upphöjelse är något mycket större. Den måste man helt och hållet göra sig förtjänt av. Frågan om vem som kommer att upphöjas är något som endast Herren i sin barmhärtighet kan avgöra.
Det rör sig om bara några få som genom upproriskhet och onda gärningar ”syndat så stort att de inte längre äger förmågan att omvända sig”.12 Den domen måste också överlämnas till Herren. Han säger oss: ”Jag, Herren, förlåter den jag förlåter, men av er krävs det att ni förlåter alla människor.”13
Kanske vi i det här livet inte fullt förstår vilket bestående inflytande rättfärdiga föräldrars beseglingsband har för deras barn. Det kan mycket väl vara så att vi har större tillgång till hjälp än vi anar.14 Jag tror att det finns en stark dragningskraft i form av inflytande från älskade anförvanter som ständigt är med oss på andra sidan slöjan.
President Howard W. Hunter [1907–1995] sade: ”Omvändelse är helt enkelt själens hemlängtan, och förälderns oavbrutna och vaksamma vård är det tydligaste jordiska beviset på Guds ständiga förlåtelse.” Är inte familjen den närmaste motsvarigheten till vad Frälsarens mission handlade om?15
Vi lär oss mycket om föräldraskapet av våra egna föräldrar. Min kärlek till min far växte storligen när han var tålmodig, vänlig och förstående. När jag bucklade till familjens bil var han mild och förlåtande. Men hans söner kunde förvänta sig stark tillrättavisning om vi kom med den minsta osanning, fortsatte att bryta mot reglerna, och speciellt om vi visade brist på aktning mot vår mor. Min far har nu varit död i nästan femtio år, men fortfarande saknar jag djupt att jag inte kan gå till honom för att få hans kloka och kärleksfulla råd. Jag erkänner att jag ibland ifrågasatte hans råd, men jag kunde aldrig tvivla på hans kärlek till mig. Jag ville aldrig göra honom besviken.
En viktig del av att göra det bästa vi kan som föräldrar är att tillrättavisa våra barn på ett kärleksfullt men bestämt sätt. Om vi inte tillrättavisar våra barn, kanske samhället måste göra det på ett sätt som vi, eller våra barn, inte tycker om. En del av disciplinen består av att lära dem att arbeta. President Gordon B. Hinckley (1910–2008) sade: ”En av de största värderingarna … är ärligt arbete. Kunskap utan arbete ger ingen vinning. Kunskap tillsammans med arbete är genialitet.”16
Satans lockande snaror ökar och följaktligen blir det allt svårare att fostra barn. Därför måste föräldrar göra sitt allra bästa, och de bör använda sig av den hjälp som tjänande och aktivitet i kyrkan ger dem. Om föräldrar uppför sig illa och går på avvägar, om så bara tillfälligt, kan några av deras barn ursäkta sig med deras exempel.
Det finns en annan sida av det här som behöver nämnas. Jag vädjar till de barn som tagit avstånd från sina föräldrar att ta kontakt med dem, även om de inte varit sådana som de borde. Barn som kritiserar sina föräldrar borde minnas det kloka rådet som Moroni gav när han sade: ”Döm mig inte för min ofullkomlighets skull och inte heller min far för hans ofullkomlighets skull, och inte heller dem som skrivit före honom, utan tacka hellre Gud för att han har uppenbarat våra ofullkomligheter för er, så att ni kan lära er att vara visare än vi har varit.”17
När Moroni besökte den unge profeten Joseph Smith år 1823, citerade han följande vers om Elias mission: ”Och han skall inplanta i barnens hjärtan de löften som gavs till fäderna, och barnens hjärtan skall vända sig till sina fäder.”18 Jag hoppas att alla barn så småningom vänder sina hjärtan till sina fäder och även till sina mödrar.
Ett underbart par som jag kände i min ungdom hade en son som var upprorisk och drog sig undan familjen. Men när de blev äldre försonade han sig med dem och av alla deras barn var han den mest omtänksamma och hjälpsamma. När vi blir äldre känns dragningen till våra föräldrar och mor- och farföräldrar på den andra sidan mycket starkare. Det är en ljuv upplevelse när de besöker oss i våra drömmar.
Det är mycket orättvist och ovänligt att döma samvetsgranna och trofasta föräldrar därför att några av deras barn gjort uppror eller kommit bort från föräldrarnas undervisning och kärlek. Lyckliga är de föräldrar som har barn och barnbarn som är till tröst och belåtenhet. Vi bör visa omtänksamhet mot dessa värdiga, rättfärdiga föräldrar som kämpar och lider på grund av olydiga barn. En av mina vänner brukade säga: ”Om du aldrig har haft några problem med dina barn, så vänta lite.” Ingen kan säga med någon som helst säkerhet vad deras barn kommer att göra under vissa omständigheter. När min kloka svärmor såg andra barn uppföra sig illa, brukade hon säga: ”Jag säger aldrig att mina barn aldrig skulle uppföra sig på det viset, för att i samma ögonblick som jag säger det, håller de kanske på att göra det!” När föräldrar sörjer över olydiga och egensinniga barn måste vi med medkänsla låta bli att ”kasta första stenen”.19
En anonym medlem i kyrkan skrev om den ständiga sorg som hennes bror orsakade hennes föräldrar. Han började missbruka droger. Han vägrade låta sig styras eller tillrättavisas. Han var lögnaktig och trotsig. I motsats till den förlorade sonen kom denne egensinnige son inte hem frivilligt. I stället arresterades han av polisen och tvangs utstå följderna av sina handlingar. I två år stödde föräldrarna Bill i ett rehabiliteringsprogram som hjälpte honom att så småningom komma ur drogmissbruket. I slutet av brevet skrev Bills syster: ”Jag tycker att mina föräldrar är fantastiska. Aldrig någonsin vacklade de i kärleken till Bill, även om de tyckte illa om och hatade det inflytande hans handlingar hade på honom själv och deras familjeliv. Men de var fast beslutna att stödja Bill i allt som behövdes för att hjälpa honom igenom det svåra och få honom in på en bättre väg. De levde efter Kristi evangelium som var djupare, känsligare och större genom att älska en som hade kommit på avvägar.”20
Låt oss inte vara arroganta utan istället ödmjukt tacksamma om våra barn är lydiga och respekterar vår undervisning om Herrens vägar. Till de förkrossade föräldrar som har varit rättfärdiga, flitiga och alltid bett i sin undervisning av sina olydiga barn, säger vi att den gode Herden vakar över dem. Gud känner till och förstår er djupa sorg. Det finns hopp. Hämta tröst från Jeremias ord: ”Ditt verk skall få sin lön” och era barn kan ”vända tillbaka från sina fienders land”.21 Detta vittnar jag och ber om i Jesu Kristi namn, amen.
Detalj från Den förlorade sonen, av Wilson Ong, med tillstånd av kyrkans historiska museum
Den förlorade sonen, av Wilson Ong, med tillstånd av kyrkans historiska museum; fotoillustration Cody Bell
Den förlorade sonen, av Clark Kelley Price © 1989 IRI; fotoillustration Cody Bell
ILLUSTRATION PAUL MANN; fotoillustration Matthew Reier