Tills vi möts igen
Öbornas tro
Under en resa nyligen från Förenta staterna till Marshallöarna och Tonga slogs jag av den rena tron hos dem jag träffade. Deras tro verkade i stort sett vara oberörd av västvärldens ständigt skiftande definitioner av moral och sanning. Öbornas tro är stark, som en tidigare missionspresident i Tonga har sagt, nämligen äldste John H. Groberg (i de sjuttios kvorum, 1976–2005). Den har sina rötter i försoningen och frälsningsplanen. En sådan tro upphör att ifrågasätta sådant som Anden har undervisat om.
På sätt och vis verkar livet på Stillahavsöarna vara stillsammare än vad jag var van vid. Öborna har visserligen tillgång till bilar och teve, filmer och internet, sport och många andra aktiviteter, men de verkar inte vara lika påträngande där som de är i många andra kulturer, bland annat i Förenta staterna.
Öborna har förstås egna prövningar. Liksom jag måste de hitta sätt att få mat och bostad och vara noga med att skydda sitt vittnesbörd. Ändå ser jag gång på gång personer som inte vacklar under prövningarnas tryck eller låter sig påverkas av jäkt eller distraktioner. I stället är de medvetna om Herrens hand i sitt liv. Som äldste David S. Baxter i de sjuttios kvorum (och tidigare president för Stillahavsområdet) förklarade: ”De tror på underverk, de förväntar sig att få dem och de får dem.”
När jag återvände hem från min upplevelse på Söderhavsöarna funderade jag över flera frågor: Varför är vissa personer starka i sin tro medan andra låter frågor eller tvivel störa tankarna?” När ett vittnesbörd väl har erhållits, varför låter vissa det försvagas eller bli skört? Varför blir vissa överraskade när de ser Herrens hand i sitt liv?
Kanske ligger svaret i hur beslutsamt en persons hjärta läggs på Herrens altare. För öborna som jag träffade är det beslutet inte något de verkar göra gång på gång. När de väl har förankrat sin tro på Återlösarens klippa, den säkra grundvalen, upphör många att ifrågasätta. De vägrar att låta vittnesbördet omskakas. De accepterar det de vet är sant och låter tvivlen blekna bort.
Det är en egenskap som jag vill fullkomna. När min tro prövas vill jag kunna göra det som Herren sade till Oliver Cowdery att göra: ”Kom ihåg natten då du ropade till mig i ditt hjärta, för att du skulle kunna få veta sanningen om dessa ting. Talade jag inte frid till ditt sinne om detta? Vilket större vittnesbörd kan du få än det som kommer från Gud?” (L&F 6:22–23). Sådana minnen leder till en orubblig tro.
En sådan tro är ren och fri från distraktioner. Den är hängiven och accepterande. Den säger: ”Jag vet det. Jag behöver inte ifrågasätta det igen.”
Genom att utöva en sådan tro på vår himmelske Fader och hans plan blir hans kraft aktiv i vårt liv. Den ger inte efter för angrepp på vår tro, för trötthet eller för det okända. Den gör att vi kan säga: ”Han lever!” Och det är nog för mig.