Vi talar om Kristus
”Jag skall inte glömma dig”
Författaren bor i Utah i USA.
När jag gick in till läkaren för en rutinkontroll var jag full av glädje och hopp. Jag hade redan sett mitt lilla barns hjärtslag via ultraljud, men nu, flera veckor senare, skulle det lilla barnet i mig vara större. Jag hade upplevt graviditetens underverk tre gånger tidigare, och jag slutar aldrig att förundras.
Tio minuter senare satt jag och grät ensam i min bil. Bilden av ett stilla barn utan hjärtslag hade för evigt inpräntats i sinnet.
Under dagarna som följde gick jag omkring som i dimma. Jag kände mig tom och ensam. Min make var tvungen att gå tillbaka till jobbet och våra tre barn sprang runt i huset medan jag halvhjärtat gav dem mat och försökte hålla huset rent. Men jag var egentligen inte där. Det första jag gjorde när jag kom hem efter att ha uträttat ärenden var att se om jag hade missat några telefonsamtal. Inga. Jag kollade min e-post varje timme. Inget. Jag började undra om mina vänner och grannar alls brydde sig om mig. Var de egentligen mina vänner? Jag märkte inte hur Satan arbetade med mig.
Jag berättade hur jag kände för min make en kväll, och han såg genast vad som höll på att hända. Han citerade Första Nephi 21:15–16 för mig:
”Jag skall inte glömma dig, o Israels hus.
Se, jag har inristat dig på mina handflator. Dina murar står alltid inför mina ögon.”
Jag hade lärt mig och studerat om försoningen förut. Jag trodde jag visste vad det var. Men jag hade inte tillämpat det på rätt sätt i mitt liv. Jesus hade redan lidit för alla mina sorger. Han visste precis hur jag kände.
”Försoningen, Jesu mest föredömliga handling, krävde av honom att han ’steg ned under allt’ (L&F 88:6) och led ’alla människors smärta’ (2 Nephi 9:21). Därför vet vi att försoningen har ett vidare syfte än att endast ge oss ett sätt att övervinna synden. Denna den största av alla jordiska handlingar ger Frälsaren makt att infria sitt löfte: ’Om ni vill vända er till Herren med helhjärtat uppsåt … skall han … befria er’ (Mosiah 7:33).”1
Kan jag ha en bättre vän under den här tragiska tiden än någon som säkerligen kan sympatisera med mig? Jag insåg att jag behövde Frälsarens hjälp för att kunna komma över sorgen. När jag vände mig till Herren såg jag genast hans kärlek till mig. Jag kände mig lugn och tillfreds, och jag kände att Jesus förstod mig på ett sätt som jag aldrig hade trott var möjligt. Han är precis det slags vän jag längtade efter under de där dagarna efter missfallet — det slags vän som jag behövde mest.
Jag vet att jag alltid kan vända mig till min Frälsare, inte bara när jag behöver omvända mig från mina synder utan också när jag behöver någon att gråta ut hos. Han är alltid där. När vi söker efter någon som förstår vår smärta och sorg, låt oss då inte glömma vår mest trofasta vän, Jesus Kristus.
Min make läste Första Nephi 21:15–16 för mig. Jag insåg att jag behövde Frälsarens hjälp för att komma över sorgen.
Fotoillustration Welden C. Andersen