O, hur storslagen är inte vår Guds plan!
Under en tid när jag kände stor smärta och ensamhet fick jag självförtroende att gå vidare av min kunskap om evangeliet.
Illustrationer Cynthia Clark
Jag växte upp på en plats där kyrkan inte var välkänd — ett samhälle som nu heter Berkh i norra Mongoliet. Jag är mellanbarnet av tre pojkar och när vi växte upp var vi alltid tillsammans. När min äldre bror begav sig till staden för att gå i skolan saknade jag honom väldigt. Två år senare kom han hem på sommarlovet. Den sommaren var min familj i bergen och jagade i tre månader. Det var ett av de bästa sommarloven i mitt liv.
Min bror berättade om en kyrka han hade blivit medlem i som hette Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Just då tyckte jag inte om kristna kyrkor så jag fäste inte så stor uppmärksamhet vid det han berättade.
En höstdag när vi kom hem från en jakt upptäckte vi att vi hade några besökare från staden. De var från kyrkan som min bror hade pratat om. Han återvände till staden tillsammans med dem på kvällen. Senare fick vi veta varför de hade åkt: Han hade fått en missionskallelse. Han hade inte ens berättat att han hade skickat in en ansökan! Min äldre bror åkte ut som missionär till Förenta staterna en kort tid senare.
Omvänd till evangeliet
Året därpå, när jag var klar med gymnasiet, flyttade jag till staden för att studera vid ett universitet. Familjen jag bodde hos visade sig vara medlemmar i kyrkan. En söndagsmorgon frågade de om jag ville följa med dem till kyrkan. Eftersom jag hade hört så mycket om kyrkan bestämde jag mig för att gå dit en gång.
Det slutade med att jag besökte kyrkan många gånger. Jag kände en sådan frid varje gång jag var där. Människorna där var trevliga och skakade alltid hand med mig. Kyrkan var inte så som jag hade trott. Det dröjde inte länge förrän jag fick undervisning av missionärerna. Jag träffade missionärerna i nästan två år.
Jag ville döpas, men dopet sköts upp på grund av att jag hade problem med Visdomsordet. Det var svårt för mig, men till slut var jag redo att döpas. Jag hade turen att döpas av min äldre bror som hade återvänt från sin mission bara några månader tidigare. När jag tänker på det ögonblicket nu så gråter jag ibland. Det var den lyckligaste stunden i mitt liv.
När jag hade blivit medlem i kyrkan pratade min bror om missionsarbete nästan varje dag. Han uppmuntrade mig alltid att gå ut som missionär. Med hans hjälp fyllde jag i min missionärsansökan. Jag ska aldrig glömma hur glada min bror och jag var då.
En skrämmande upplevelse
En kväll ringde min bror och ville att jag skulle komma och träffa honom efter jobbet. Han ville prata med mig om något som hade med min mission att göra. Vi bestämde en tid när vi skulle träffas på torget mitt i staden.
Under den här tiden var det dags för parlamentsval i Mongoliet. När vi träffades på torget hölls en demonstration på grund av valet. Polisen var där men demonstrationen blev våldsam och skrämmande och slutade med upplopp. En stor byggnad och flera bilar sattes i brand och folk skrek. Det var otäckt.
Min bror och jag hade träffats långt ifrån demonstrationen men han var ändå orolig. Han gav mig pengar till taxi och sade att jag skulle åka raka vägen hem. Han sade att jag kunde träffa honom dagen därpå. Han planerade att åka hem till sig, som inte var så långt ifrån hans jobb. Taxin kom och vi sade snabbt hej då innan jag åkte iväg.
Jag upptäckte snart att regeringen hade stängt alla vägar på grund av upploppet. Jag kunde inte ta mig hem eftersom jag bodde i utkanten av staden så jag tillbringade natten på jobbet i stället. Det var armerade bilar och militärer överallt. Striderna intensifierades och den kvällen förklarades undantagstillstånd. Det varade i fyra dagar.
När undantagstillståndet hävdes kom min svåger och hämtade mig. När vi kom hem till honom väntade alla våra släktingar på oss där. Alla grät. Jag fick veta att min äldre bror hade blivit skjuten när han gick hem.
Det kändes som om hjärtat skulle brista. Min bror hade dött 24 år gammal på grund av den där demonstrationen. Dagarna som följde efter min brors död var bland de hemskaste i mitt liv.
Det var under den här svåra tiden som jag fick min missionskallelse. Efter att ha gått igenom min omvändelse, mitt dop och förberedelserna för missionspapperen med min bror var jag nu ensam när jag skulle öppna min missionskallelse. Till min förvåning hade jag kallats att verka i mitt eget land.
Eftersom jag var ensam gick jag ner på knä just där jag var och tackade min himmelske Fader i bön. Och jag bad för min bror. Jag grät och grät medan jag bad. Under den här tiden, när jag kände stor smärta och ensamhet, vittnade Anden starkt för mig om frälsningsplanen och min tro stärktes.
Från vänster till höger: Amarsanaa och hans bröder Dorjsuren och Amarsaikhan
Ett vittnesbörd om hans plan
Fastän min bror inte var där för att öppna min missionskallelse tillsammans med mig kommer jag alltid att vara tacksam mot honom. Jag är så tacksam att Gud har gett oss frälsningsplanen genom Jesu Kristi försoning. Det är en helt underbar plan. Om vi följer planen känner vi frid i vårt hjärta.
I skrifterna står det: ”O, hur storslagen är inte vår Guds plan! Ty … Guds paradis [måste] lämna ifrån sig de rättfärdigas andar och graven lämna ifrån sig de rättfärdigas kroppar. Och anden och kroppen återförenas med varandra, och alla människor blir oförgängliga och odödliga, och de är levande själar” (2 Nephi 9:13).
Jag vet att min bror lever och är i andevärlden. Den vetskapen ger mig självförtroendet jag behöver för att göra bra ifrån mig som missionär. Jag vet att han är med mig under de svåra stunderna — och det är också Herren.