Är det någon som hör mig?
Lucas hade bett många gånger, men hade han ett vittnesbörd om bönen?
”Jag böjer knä varje dag och talar med min Fader. Han hör och svarar mig när jag ber i tro” (”Jag ber i tro”, Nordstjärnan, mars 1991, BS, s. 5).
Jag var orolig. Min primärlärare hade bett mig hålla ett tal nästa vecka på samlingsstunden. ”Du kan bära ditt vittnesbörd om bön”, sade hon. Vi hade just pratat om bön i vår klass.
Jag hade bett många gånger. Jag bad alltid mina egna böner och bad också ofta när vi hade familjebön. Jag hade välsignat maten många gånger också, och jag hade bett i Primär förut. Men nu var jag inte säker på att jag hade ett vittnesbörd om bön eller om jag förstod hur bönen kunde hjälpa mig. ”Är det verkligen någon som hör mig när jag ber?” undrade jag.
Jag gick ut i köket där mamma höll på att laga middag.
”Mamma”, sade jag, ”hur kan jag bära mitt vittnesbörd om bön när jag inte är säker på att jag har ett vittnesbörd om bön?”
Mamma lade armen om mig. ”Du kan väl ha en lektion om bön på hemaftonen i morgon kväll så kan vi prata om det tillsammans”, sade hon.
Mamma hjälpte mig att hitta berättelser och konferenstal om bön. Sedan började jag förbereda mig för hemaftonen och för mitt tal i Primär.
När jag höll lektionen på måndagskvällen berättade mamma och pappa hur bönen hade hjälpt dem. Jag höll mitt tal i Primär söndagen efter också, men det kändes inte så annorlunda. Jag undrade fortfarande om jag hade ett vittnesbörd om bönen. Jag bad tyst om mina tvivel, men svaret kom inte med en gång.
En dag kom pappa hem efter att ha letat jobb hela dagen utan framgång. Han var mycket ledsen. Han hade varit arbetslös i många veckor. Jag sprang fram till honom och kramade honom som jag alltid brukar göra.
”Var inte ledsen, pappa”, sade jag. Sedan kände jag något i hjärtat. ”Vi behöver be”, sade jag.
”Precis nu?” frågade pappa.
”Ja, precis nu”, sade jag. ”Jag tror att vår himmelske Fader kommer att höra oss.”
Vi knäböjde och bad till vår himmelske Fader att han skulle trösta oss.
Efter bönen läste vi i skrifterna som vi gjorde varje kväll, och sedan satt vi tillsammans och pratade. Jag märkte att den ledsna känslan vi hade haft sakta men säkert ersattes av den glädje vi alltid hade hemma. Det kändes annorlunda – som om vi var trygga och skyddade, och jag visste att allt skulle ordna sig. Det var en härlig känsla.
Mamma märkte det också. ”Kan du känna det, Lucas?” frågade hon tyst. ”Den Helige Anden tröstar oss och talar om för oss att vi inte är ensamma.”
”Ja, jag känner det”, sade jag. Jag visste att min himmelske Fader hade hört vår bön.
Det var en kväll som jag aldrig ska glömma. Nu har jag ett eget vittnesbörd om bönens kraft.
Hur ska jag be?
När vi ber så pratar vi med vår himmelske Fader. Vi börjar med att säga: ”Vår himmelske Fader.” Vi tackar honom för våra välsignelser. Sedan ber vi honom om sådant som vi behöver. Vi avslutar alltid bönen med att säga: ”I Jesu Kristi namn, amen.”
Vi kan be när som helst, var som helst, om vad som helst. Vi behöver inte knäböja eller vara i kyrkan. Vi kan be om något litet eller stort.
Vi kan be högt eller tyst, ensamma eller med andra.
Vi använder särskilda ord som visar respekt för vår himmelske Fader.
Vi talar alltid vördnadsfullt för att visa respekt för vår himmelske Fader.