Jag var den som behövde hjälp

Diane Hatch, Arizona, USA

För några år sedan fick vi syn på en skamfilad bil på möteshusets parkeringsplats. Den tillhörde en ensamstående pappa med fyra barn. Han hade kommit för att be om hjälp. Vår församling hittade ett boende åt dem och pappan började ta med sig barnen till kyrkan.

Ibland var barnens kläder rena och ibland var de smutsiga, men deras hår var alltid rufsigt. Vi visste aldrig hur tilltrasslat och tovigt det skulle vara. Varje vecka hade Primärs president med sig kam och borste. Hon och en lärare försökte ordna till barnens hår före Primär.

Jag var rådgivare i Primärs presidentskap och beundrade de båda systrarnas förmåga att ta hand om de här otvättade barnen. Jag kunde inte förmå mig att röra vid barnens hår och undrade hur de här systrarna kunde göra det. Jag försökte lätta mitt samvete genom att intala mig själv att jag kunde hjälpa till genom att hålla ett öga på resten av barnen medan de båda systrarna arbetade.

Det yngsta barnet i den här familjen var tre år. Hon kunde inte prata ordentligt men försökte utstöta höga musikaliska läten när vi sjöng. Det irriterade mig.

Eftersom treåriga barn har svårt att vara uppmärksamma började jag ha den lilla flickan i knät för att hjälpa henne lyssna. Hon log uppskattande mot mig och jag började känna den glädje och kärlek som vår himmelske Fader har till det här otvättade barnet – hans barn. Så småningom började jag titta efter hur smutsig hon var och plockade upp en borste för att reda ut hennes toviga lockar. Jag konstaterade också att hennes försök att sjunga var ett glatt ljud.

Några månader senare ställde sig barnens far upp under vittnesbördsmötet och tackade oss för att vi hade hjälpt hans barn. Veckan därpå var familjen borta.

Jag är tacksam för chansen jag fick att tjäna de där barnen. När de kom kände jag att de hade för stora behov, men jag upptäckte att jag var den som behövde dem för att hjälpa mig förändras.