Orubbliga
När vi vände oss till Herren efter jordbävningen påmindes vi om vikten av att alltid minnas honom.
Fredagen den 11 mars 2011, 14:46; Kōriyama, Japan; Kōriyamas kapell, andra våningen.
Femton missionärer mitt uppe i ett ledarutbildningsmöte börjar öva på att undervisa om Joseph Smith. När budskapet om hopp och frid fyller rummet börjar fönsterrutorna att skallra. Ljudet blir allt högre. Det som började som vibrationer eskalerar till skakningar.
Byggnaden rycks från sida till sida och rörelsen blir allt snabbare och starkare tills det blir en oavbruten skakning. Det är nästan omöjligt att stå och gå. Några missionärer försöker ta skydd under borden – tills borden kastas tvärs över rummet. Byggnaden, staden, nästan hela provinsen skakar som om jorden skulle öppnas. Jag har en enda tanke i huvudet: ”Få ut missionärerna härifrån!”
Vår mirakulösa evakuering
Som president för Japanmissionen Sendai hade jag i flera månader undervisat missionärerna och medlemmarna om att vända sig till Herren (se Mosiah 7:33). När jag nu vände mig till honom för att få gudomlig vägledning så kom inspirationen snabbt: ”Öppna dörren – skapa en flyktväg.” Jag förstod att jag behövde öppna dörren innan taket rasade ner och stängde in oss där. Så jag rusade till dörren och öppnade den. ”Spring ut!” skrek jag.
Missionärerna vinglade bort längs det skakande, guppande golvet mot dörren. Sedan tog de sig ner för trapporna och ut ur kyrkan. När de väl var ute kändes det tryggare, men vi var ännu inte räddade från naturens krafter. Det hade blivit bittert kallt och det snöade kraftigt.
På andra sidan vägen hade gravstenarna i ett buddisttempel ramlat. Muren runt begravningsplatsen hade rasat. En stor sicksackformig spricka hade bildats uppefter det tolv våningar höga hyreshuset bakom kyrkan. Stora stycken av cementfasaden hade ramlat ner från en skola i närheten. Fönstren var krossade och det låg glas överallt på marken. På andra sidan vägen låg ett blått tegeltak i bitar. Jag samlade ihop de femton missionärerna på kyrkans parkeringsplats och vi tackade vår himmelske Fader för hans beskydd och bad om fortsatt hjälp.
Våra tacksägelseböner
Paniken spred sig runtom i staden. Folk var rädda att bli utan mat så de började köpa allt de kom åt. Bröd och mjölk sålde slut på ett ögonblick och inom några timmar stod inget bröd att finna i staden. kilometerlånga köer bildades vid bensinstationerna.
Till skillnad från paniken som rådde bland människorna på gatorna var missionärerna anmärkningsvärt lugna. Vi uppsände tacksägelseböner och kände en lugn förvissning om att allt skulle bli bra.
Vi kunde inte lämna staden. Gatorna var sönderbrutna, motorvägarna var stängda och det gick inga tåg eller bussar. Personer som väntat flera timmar i långa köer för att köpa bensin avvisades. Regeringsinspektörer gick systematiskt igenom alla bostäder för att avgöra vilka som skulle dömas ut och vilka som skulle godkännas för att bo i. Så vi övernattade på ett evakueringscenter med många andra som liksom vi inte kunde återvända till sina hem.
Lärjungar i nöd
Dagen därpå, som var lördag, började vi som vanligt med skriftstudier och bön. Den dagen var vi i särskilt stort behov av vår himmelske Faders hjälp. Efter skriftstudierna organiserade jag missionärerna i grupper. En grupp begav sig till kyrkan för att hjälpa till att röja upp och sedan hjälpa grenspresidenten att laga medlemmarnas bostäder. En grupp besökte stadens inspektörer för att ta reda på om det var säkert att vara i missionärernas lägenheter. En annan grupp tog reda på om det gick några tåg och bussar. Flera andra stod i kö för att få vatten medan några letade efter mat. Ett par missionärer fick ett särskilt uppdrag: att hitta bröd till sakramentet på söndagen. Jag arbetade hela dagen på att försöka få tag på alla missionärerna i missionen.
Den dagen kände vi vår himmelske Faders vägledning i allt vi gjorde. Missionärerna som stod i kö för att få vatten träffade två män som de berättade om evangeliet för. Missionärerna bar sina vittnesbörd om Guds kärlek och tog med de båda männen till vårt vittnesbördsmöte på kvällen och till kyrkan dagen därpå.
Systrarna som letade mat åt oss insåg snart att Gud vägledde deras steg. De kunde inte hitta någon mat i varuhusen, men de hittade mat på platser som de vanligtvis inte skulle ha tänkt på, till exempel i övergivna gränder och i små butiker. Vi hade fått ”vårt bröd för dagen” (Matt. 6:11).
På kvällen rapporterade vi tillbaka till vår himmelske Fader. Vi hade inte tappat fokus. Vi var fortfarande Jesu Kristi lärjungar, som ”kallats att förkunna hans ord bland hans folk så att de kan få evigt liv” (3 Nephi 5:13).
Faderns styrka, kraft och frid
Den kvällen kände vi ett större behov av styrka och kraft från vår himmelske Fader. Vi behövde ha hans ande med oss. Så vi hade ett vittnesbördsmöte i kapellet. Missionärerna tackade Herren för att han gett oss vårt bröd för dagen, och de berättade om hur vi hade blivit ledda och beskyddade. De visste att det fanns många andra som inte haft samma tur och som inte skulle se någon mer soluppgång. Vi var sannerligen ”på alla sätt trängda men inte utan utväg, [vi hade varit] rådvilla men inte rådlösa, … nerslagna men inte utslagna” (2 Kor. 4:8–9).
Alla missionärer vittnade om friden de kände. De vittnade om att Gud hade skyddat dem och gjort dem lugna. De hade ställts öga mot öga med döden utan att känna någon rädsla. De hade varken vatten, mat eller värme så att det räckte, men de hade fått näring av det levande vattnet. De hade blivit mättade av Guds ord. De hade blivit värmda av Anden. I vår lilla grupp av missionärer fanns det ingen som var rädd. Varje missionär kände Guds stärkande kraft den kvällen, och de kände sig närmare Gud än någonsin tidigare.
Vid dagens slut var vi tacksamma över att vara vid liv. Vi tackade Herren för hjälpen han hade gett oss på mycket bokstavliga sätt. Vi fördelade uppgifter inför vårt möte dagen därpå och lämnade kapellet för att förena oss med dussintals andra tillfälligt hemlösa i evakueringscentret.
Sakramentsbrödet
Men två av äldsterna var särskilt allvarliga. De hade blivit ombedda att hitta bröd till sakramentet dagen därpå och hade inte lyckats med uppgiften.
När vi kom till evakueringscentret på lördagskvällen hälsades vi välkomna tillbaka av de anställda. De bad om ursäkt för att de hade gett oss så lite mat (tjugo kex) att äta dagen innan men log sedan brett och räckte över nästa dags ranson: en flaska vatten och åtta skivor bröd.
Mina äldster tittade på mig som om de ville säga: ”Hur kan Herren välsigna oss ännu mer?”
Gud som ser när en sparv faller hade sträckt ut sin hand igen, som om det inte var nog att han räddade våra liv. Vår himmelske Fader såg till att vi alltid skulle kunna minnas hans Son (se L&F 20:77). Vi kände oss närmare vår Frälsare än vi någonsin hade gjort tidigare.
Missionärerna uppsände en särskild bön den kvällen. De föll ner på knä och tackade vår himmelske Fader för ännu ett underverk i en serie märkliga underverk. De insåg vilken vikt Gud har lagt vid vårt förbund att alltid minnas Jesus Kristus, och de var tacksamma för barmhärtigheten och vänligheten från en kärleksfull Gud som låter oss ta del av sakramentet varje vecka.
De här missionärerna vittnade nu med större övertygelse än någonsin tidigare om att Gud vill att vi alltid ska minnas hans Son, Jesus Kristus.