En födelsedagspresent från biskopen
Mariana Cruz, Rio de Janeiro, Brasilien
På min födelsedag, som var en söndag, höll min make och jag på att göra oss i ordning för kyrkan när telefonen ringde. Jag svarade och biskopen sade: ”Jag vet att det är din födelsedag i dag, men kan du träffa mig på mitt kontor om en halvtimme? Jag skulle vilja prata med dig.”
Nyfiken skyndade jag mig till kyrkan.
På sitt kontor sade biskopen: ”Syster Cruz, jag har en födelsedagspresent åt dig. Herren kallar dig att verka som Unga kvinnors president. Tackar du ja till den kallelsen?” Jag kände mig överväldigad men tackade ja till kallelsen. Jag inröstades och avskildes den dagen.
När jag kom hem efter kyrkan satte jag mig på sängen. Plötsligt slogs jag av kallelsens tyngd. Jag grät och kände mig otillräcklig för arbetet. Vilket ansvar att vägleda de unga kvinnorna! Jag döptes när jag var 22 och hade aldrig varit på en aktivitet för unga kvinnor tidigare. Hur skulle jag kunna vara Unga kvinnors president?
Jag gjorde det enda jag kände till – jag knäböjde och bad min himmelske Fader om vägledning för det nya ämbetet. I det ögonblicket upplevde jag något jag aldrig ska glömma. Jag såg varje ung kvinna framför mig och förstod att var och en var en dotter till vår himmelske Fader. Varje ung kvinna behövde en president som älskar henne och kunde hjälpa henne förstå att Gud älskar henne. Jag såg framför mig namnen på alla de mindre aktiva unga kvinnorna (som jag aldrig hade träffat) och förstod att också de var döttrar till vår himmelske Fader och behövde min uppmärksamhet. Jag kände vars och ens potential.
De följande månaderna var inte lätta. Jag arbetade flitigt på att lära känna varje ung kvinna och förstå hennes behov. Tillsammans med de aktiva unga kvinnorna hjälpte vi i presidentskapet de som hade varit mindre aktiva att bli aktiva igen. Jag såg Herrens hand på många sätt.
När jag avlöstes från mitt ämbete oroade jag mig för att jag kanske kunde ha gjort mer. När jag kom hem knäböjde jag och frågade min himmelske Fader om han godtog mitt tjänande. Jag fick en ljuvlig känsla som sade mig att han var nöjd.
Jag tänkte tillbaka på den där födelsedagen när jag kunde ha tackat nej till kallelsen på grund av alla mina andra ansvarsuppgifter. Men det är jag som skulle ha förlorat mest av att inte tacka ja till ämbetet. Jag skulle ha gått miste om möjligheten att bli ödmjukare, få större förståelse, utveckla tålamod och bli ett redskap i Herrens händer. Men framför allt skulle jag ha svikit det förtroende som Herren hade för mig, och jag skulle ha gått miste om lärdomen att en möjlighet att tjäna är en gåva.