Hon behöver kärlek

Jay Mcfarland, Utah, USA

Jag var inte någon särskilt imponerande tonåring och använde knappt någon tid till att tjäna andra. Under den tiden bad mamma mig att följa med och besöka en gammelmoster på ett äldreboende.

Min kusin och hennes dotter Stephanie följde med oss. Stephanie var bara sju eller åtta år gammal. När vi kom in på äldreboende vinkade hon åt alla hon såg. De lyste upp som om hon hade delat ut solsken och regnbågar. Jag å andra sidan undvek ögonkontakt.

När vi kom in i rummet som min gammelmoster delade med en annan äldre kvinna gjorde jag mitt bästa för att försvinna i bakgrunden. Men Stephanie hoppade upp på min gammelmosters säng och började berätta om olika saker.

Jag lade märke till något speciellt i rummet. På min gammelmosters sida fanns det tecken på kärlek och familj. Bilder och teckningar hängde på väggen och det stod blommor på nattduksbordet. Den andra sidan av rummet var steril och kal. Det fanns inga tecken på några besök, inga kort och inga bilder på väggarna.

Gammelmosters rumskamrat satt ensam i en rullstol och lade inte märke till att vi kom. Hon nynnade på en sång och slog på armarna på rullstolen. Det gjorde mig illa till mods.

Stephanie drog sin mamma i armen och frågade: ”Mamma, vad är det för fel på den där tanten?” Stephanies mamma böjde sig ner och viskade: ”Hon behöver kärlek.” Jag var inte beredd på det som sedan hände.

Utan att tveka sprang Stephanie bort och hoppade upp i kvinnans knä. Hon började sedan berätta saker och ställa en mängd olika frågor. Kvinnan svarade inte. I stället rann det tårar nerför ansiktet och hon kramade om Stephanie. I flera minuter satt Stephanie i hennes knä och smekte hennes hår och pussade henne på kinden.

Jag hade aldrig sett en sådan osjälvisk kärlek tidigare och försökte dölja mina tårar. När vi åkte iväg från äldreboendet förundrades jag över hur lilla Stephanie kunde vara så osjälvisk och så full av kärlek och medlidande med en fullständig främling.

Så småningom gjorde jag en helomvändning och verkade som heltidsmissionär. Under den tiden skrev Stephanie söta brev med sådana teckningar som hade hängt i gammelmosters rum på äldreboendet.

Innan jag kom hem fick jag den hemska nyheten att en sjukdom hade tagit Stephanies liv. Jag gråter fortfarande över att hennes ljus slocknade så snabbt, men jag är tacksam för hennes exempel. Hon lärde mig vad verkligt tjänande är.

Vi behöver aldrig undra hur eller om vi ska tjäna. Om hjärtat är på rätt ställe blir tjänande en del av den vi är, inte bara något vi gör.