Trofasta föräldrar och upproriska barn Behålla hoppet och övervinna missförstånd
Något av det sorgligaste en tapper förälder i Sion kan uppleva är ett barn som irrar sig bort från evangeliets stig. Frågor som ”Varför?” eller ”Vad gjorde jag för fel?” och ”Vilken hjälp kan det här barnet få nu?” begrundas oupphörligen i sådana föräldrars sinne och hjärta. Dessa män och kvinnor ber uppriktigt, rannsakar flitigt skrifterna och lyssnar noggrant till råd från prästadömets och biorganisationernas ledare i det att de vänder sig till Jesu Kristi evangelium för vägledning, styrka och tröst.
Uttalanden av generalauktoriteter i kyrkan som beskriver det inflytande trofasta föräldrar har på sina upproriska barn har varit och är en källa till stor tröst för familjer.1 Tröst kommer av det hopp som dessa budbärare verkar erbjuda, att föräldrar som ärar evangeliets förbund, lyder Herrens bud och tjänar troget, kan påverka sina vilsegångna söners och döttrars frälsning. Dock har en del medlemmars tolkning av dessa uttalanden bidragit till en missuppfattning av läran. Förvirringen kommer sig av att dessa tolkningar uppenbarligen inte harmonierar med läran om Jesu Kristi försoning och principerna om moralisk handlingsfrihet och personligt ansvar för synder och överträdelser.
En genomgång av sanningar som upprepade gånger betonas i standardverken, av nutida apostlars och profeters förtydligande undervisning, samt av relevanta vittnesmål från kyrkans historiska uppteckningar, kan bevara hoppet medan missuppfattningen utreds.
Profetiska löften om efterkommande
Följande citat återfinns i Profeten Joseph Smiths lärdomar, som sammanställts av Joseph Fielding Smith under hans verksamhet som kyrkans historiker och skrivare: ”När ett insegel sätts på fadern och modern, säkrar det deras efterkommande, så att dessa ej kunna förloras, utan komma att frälsas i kraft av förbundet med deras fader och moder.”2
En liknande lärosats som uppenbarligen bygger på profeten Joseph Smiths uttalande, framfördes av äldste Orson F. Whitney (1855–1931) i de tolv apostlarnas kvorum 1929: ”Profeten Joseph Smith förklarade – och aldrig har han lärt en mer trösterik lärosats – att trofasta föräldrars eviga beseglingar och de gudomliga löften som givits dem för modigt arbete för sanningens sak, skulle frälsa inte bara dem själva, utan likaledes deras avkomma. Även om några av fåren kanske går vilse, har Herden ögonen på dem, och förr eller senare kommer de att känna den gudomliga försynens långa arm sträcka sig efter dem och föra dem tillbaka till fållan. De kommer att återvända, antingen i detta liv eller i nästa. De måste betala det de är skyldiga rättvisan, de kommer att få lida för sina synder, och kanske vandra på en törnbeströdd stig. Men om denna till sist leder dem, precis som den ledde den ångerfulle förlorade sonen, till en kärleksfull och förlåtande faders hjärta och hem, kommer den smärtsamma upplevelsen inte att ha varit förgäves. Be för era obetänksamma och olydiga barn. Håll fast vid dem med er tro. Fortsätt hoppas, fortsätt förtrösta tills ni ser Guds frälsning.”3
Dessa ord av Joseph Smith och Orson F. Whitney tolkas av en del medlemmar i kyrkan som att upproriska barn villkorslöst får ta emot frälsningens välsignelser tack vare och genom föräldrarnas trofasthet. Men den tolkningen måste vägas mot det faktum att den mest kompletta redogörelsen för profetens predikan inte fanns tillgänglig för kyrkans historiker när de sammanställde en sammanfattning av hans undervisning från Willard Richards och William Claytons anteckningar. I den mer kompletta uppsättningen anteckningar av Howard och Martha Coray, visar det sig att Joseph Smith i sitt uttalande utlovade välsignelserna på villkor att barnen var lydiga:
”När fadern och en modern i en familj har [blivit beseglade], är deras barn som inte begått överträdelse säkrade genom den besegling med vilken föräldrarna har beseglats. Och detta är Guds ed till vår fader Abraham och denna lära ska bestå för evigt.”4
Detta klargörande är mer förenligt med läran. Om det inte vore för den ytterligare information som Corays anteckningar innehåller, skulle idén om villkorslös frälsning för olydiga barn motsäga många av profeten Joseph Smiths grundläggande lärosatser, som till exempel den andra trosartikeln, att ”människorna kommer att straffas för sina egna synder och inte för Adams överträdelse” (Trosartiklarna 1:2).
Den här uppfattningen stämmer även överens med många exempel i standardverken. Alma sade till exempel till sin son Corianton:
”Men se, du kan inte dölja dina brott för Gud, och om du inte omvänder dig skall de stå som ett vittnesbörd mot dig på den yttersta dagen.
Nu, min son, vill jag att du omvänder dig och överger dina synder och inte längre följer dina ögons begär utan avstår från allt sådant. För om du inte gör det kan du på intet sätt ärva Guds rike. O, kom ihåg detta och besluta dig för att avstå från sådant.” (Alma 39:8–9; kursivering tillagd).
Lamaniten Samuel förkunnade för nephiterna:
”Och detta sker i den avsikten att var och en som tror skall kunna bli frälst, och att var och en som inte tror skall kunna drabbas av en rättfärdig dom, och även att de, om de blir fördömda, själva drar på sig sin egen fördömelse.
Och kom nu ihåg, kom ihåg, mina bröder, att var och en som förgås, förgås av sig själv, och var och en som gör ont gör det av sig själv, ty se, ni är fria. Ni har tillåtelse att handla av er själva, ty se, Gud har givit er kunskap och han har gjort er fria.
Han har givit er att kunna skilja gott från ont, och han har givit er att kunna välja liv eller död. Och ni kan göra gott och bli återställda till det som är gott eller få det goda återställt till er, eller också kan ni göra ont och få det som är ont återställt till er” (Helaman 14:29–31; kursivering tillagd).
Ytterligare ett antal skriftställen bekräftar principen att män och kvinnor välsignats med moralisk handlingsfrihet och är ansvariga för sina egna tankar, ord och handlingar.5
Den gudomliga försynens långa arm
Kyrkan har inga uppteckningar om ytterligare lärdomar om just det här ämnet från profeten Joseph Smith. Även om många efterföljande ledare i kyrkan har skiljt sig åt i sin betoning av olika aspekter av Joseph Smiths, Orson F. Whitneys och andras uttalanden, är de överens om det faktum att föräldrar som hedrar sina tempelförbund med tiden har möjlighet att utöva stort andligt inflytande på sina barn. Trofasta medlemmar i kyrkan kan finna tröst i att veta att de kan göra anspråk på löftena om gudomlig vägledning och kraft, genom den Helige Andens inspiration och prästadömets privilegier, i sina ansträngningar att hjälpa familjemedlemmar ta emot frälsningens och upphöjelsens välsignelser.
Den ”gudomliga försynens långa arm” som äldste Whitney beskriver kan ses som en form av andlig kraft, en himmelsk dragningskraft, som inbjuder ett vilsekommet barn att till sist återvända till fållan. Ett sådant inflytande kan inte ta bort barnets moraliska handlingsfrihet, men kan ändå verka tilltalande och inbjudande. Förr eller senare måste barnet utöva sin moraliska handlingsfrihet och handla i tro, helhjärtat omvända sig och handla efter Kristi lärdomar.
President James E. Faust (1920–2007), tidigare andre rådgivare i första presidentskapet, gav den mest omfattande förklaringen av denna för evigheten viktiga idé:
”Jag tror och accepterar de tröstande ord som äldste Orson F. Whitney yttrade:
’Profeten Joseph Smith förklarade – och aldrig har han lärt en mer trösterik lärosats – att trofasta föräldrars eviga beseglingar och de gudomliga löften som givits dem för modigt arbete för sanningens sak, skulle frälsa inte bara dem själva, utan likaledes deras avkomma. Även om några av fåren kanske går vilse, har Herden ögonen på dem, och förr eller senare kommer de att känna den gudomliga försynens långa arm sträcka sig efter dem och föra dem tillbaka till fållan. De kommer att återvända antingen i detta liv eller i nästa. De måste betala det de är skyldiga rättvisan, de kommer att få lida för sina synder, och kanske vandra på en törnbeströdd stig. Men om denna till sist leder dem, precis som den ledde den ångerfulle förlorade sonen, till en kärleksfull och förlåtande faders hjärta och hem, kommer den smärtsamma upplevelsen inte att ha varit förgäves. Be för era obetänksamma och olydiga barn. Håll fast vid dem med er tro. Fortsätt hoppas, fortsätt förtrösta tills ni ser Guds frälsning.’6
Det finns en princip i detta uttalande som vi ofta inte lägger märke till och det är att de fullständigt måste omvända sig och ’lida för sina synder’ och ’betala det de är skyldiga rättvisan’. Jag inser att tiden nu är inne när vi måste ’bereda oss att möta Gud’ [Alma 34:32]. Om egensinniga barn inte omvänder sig i det här livet, är det då ändå möjligt att beseglingsbanden är starka nog utan att de omvänder sig? I Läran och förbunden står det: ’De döda som omvänder sig kommer att bli återlösta genom lydnad mot förordningarna i Guds hus.
Och sedan de har betalat straffet för sina överträdelser och har tvättats rena, skall de få belöning i enlighet med sina gärningar, ty de är frälsningens arvingar.’ (L&F 138:58–59)
Vi minns att den förlorade sonen slösade bort sitt arv, och när det var borta återvände han till sin fars hus. Den förlorade sonen hälsades välkommen tillbaka till familjen, men hans arv var borta. (Se Luk. 15:11–32.) Barmhärtigheten kan inte beröva rättvisan något, och trofasta föräldrars beseglingskraft kan endast göra anspråk på egensinniga barn under förutsättning att de omvänt sig och genom Kristi försoning. Egensinniga barn som omvänt sig kommer att åtnjuta frälsningen och alla dess välsignelser, men upphöjelse är något mycket större. Den måste man helt och hållet göra sig förtjänt av. Frågan om vem som når upphöjelse är något som endast Herren i sin barmhärtighet kan avgöra.
Det rör sig om bara några få som genom upproriskhet och onda gärningar ’syndat så stort att de inte längre äger förmågan att omvända sig’.7 Den domen måste också överlämnas till Herren. Han säger till oss: ’Jag, Herren, förlåter den jag vill förlåta, men av er krävs det att ni förlåter alla människor’ (L&F 64:10).
Kanske vi i det här livet inte fullt förstår vilket bestående inflytande rättfärdiga föräldrars beseglingsband har för deras barn. Det kan mycket väl vara så att vi har tillgång till mer hjälp än vi anar.8 Jag tror att det finns en stark dragningskraft i form av inflytande från älskade anförvanter som ständigt är med oss på andra sidan slöjan.”9
President Fausts undervisning sammanfattar sakkunnigt det vi vet och inte vet om rättfärdiga föräldrar och upproriska barn. Inflytandet från föräldrar som ärar förbund och lyder buden kan förstås vara av avgörande andlig betydelse för barn som går åt fel håll, genom att aktivera den gudomliga försynens långa arm – på sätt som inte fullständigt uppenbarats och inte helt kan förstås. Däremot kan rättfärdiga föräldrars inflytande (1) inte ersätta behovet av Jesu Kristi försonings återlösande och stärkande kraft i en persons liv, (2) inte upphäva konsekvenserna av orättfärdigt utövande av moralisk handlingsfrihet, och (3) inte förneka individens ansvar att ”verka av sig [själv] … utan att påverkas” (2 Nephi 2:26).
Trofasta föräldrar kan finna kraft att härda ut om de följer mönstret hos andra rättfärdiga föräldrar med upproriska barn. I Mormons bok uppmanade fader Lehi ständigt sina upproriska söner att vända sig till Herren. Lehi ”talade … till Laman och sade: O, att du måtte bli lik denna flod och ständigt rinna in i all rättfärdighets källa!
Och han talade även till Lemuel: O, att du måtte bli lik denna dal, fast och ståndaktig och orubblig i att lyda Herrens befallningar!
Så talade han eftersom Laman och Lemuel var så styvnackade. Ty se, de knotade över sin far i många stycken” (1 Nephi 2:9–11).
När Lehi senare stod i begrepp att lämna den här jorden, inbjöd och uppmuntrade han fortfarande sina upproriska söner att ”hörsamma [hans] ord” (2 Nephi 1:12):
”Vakna upp! och res er ur stoftet och hör en skälvande förälders ord, vilkens lemmar ni snart måste lägga ned i den kalla och tysta [graven]. …
Och jag önskar att ni skall komma ihåg att iaktta Herrens stadgar och lagar. Se, detta har från början varit min själs ängslan.
Mitt hjärta har tyngts ned av sorg tid efter annan, ty jag har fruktat att Herren er Gud på grund av era hjärtans hårdhet skulle låta sin vredes fullhet drabba er så att ni blir avskurna och förgjorda för evigt, …
O mina söner, måtte inte detta drabba er, utan måtte ni bli ett folk som är utvalt och gynnat av Herren. Men se, må hans vilja ske, ty hans vägar är för evigt rättfärdiga” (2 Nephi 1:14, 16–17, 19).
En Herrens ängel visade sig för den upproriske Alma den yngre och förkunnade: ”Herren har hört sitt folks böner och likaså bönerna från sin tjänare Alma, som är din far. Ty han har bett med stor tro för dig att du skulle bringas till kunskapen om sanningen. I denna avsikt har jag kommit för att övertyga dig om Guds kraft och myndighet, så att hans tjänares böner kan besvaras enligt deras tro” (Mosiah 27:14).
Denna anmärkningsvärda händelse berodde delvis på Almas böner – Alma som ängeln två gånger kallade Guds tjänare. Alltså kan trofasta föräldrar inbjuda himlens krafter att påverka deras barn. Likväl handlar dessa barn fortfarande av sig själva, och valet att omvända sig eller inte är till sist deras. Alma den yngre omvände sig från sina synder och blev född av Anden (se Mosiah 27:24), det resultat som alla föräldrar till upproriska barn längtar efter av hela sitt hjärta.
När föräldrar tålmodigt och orubbligt älskar sina barn och försöker vara levande exempel på Jesu Kristi lärjungar, undervisar de som allra mest effektivt Faderns lycksalighetsplan. Sådana föräldrars ståndaktighet bär kraftfullt vittnesbörd om de återlösande och stärkande krafterna i Frälsarens försoning och inbjuder upproriska barn att se med nya ögon och höra med nya öron (se Matt. 13:43).
När vi handlar efter Frälsarens lärdomar bjuder vi in andliga krafter i vårt liv – kraften att hörsamma, kraften att urskilja och kraften att framhärda. Hängivet lärjungeskap är det bästa och enda svaret på varje fråga och utmaning.