Pionjärer i varje land
Sista dagars heliga i Italien Ett arv av tro
Författaren bor i Utah i USA.
Kyrkans historia i Italien började på Nya testamentets tid när en grupp trofasta kristna bodde i det romerska imperiets huvudstad. Bibeln säger inte vilka som ursprungligen tog evangeliet till Rom, men en gren av kyrkan hade funnits där i ”många år” (Rom. 15:23) när aposteln Paulus skickade ett brev till romarna omkring år 57 e. Kr.
Paulus beskrev de kristna i Rom som ”fyllda av godhet” (15:14). Han var bekant med några av dem, och hans brev innehåller en lång lista över heliga som han hade kära och skickade hälsningar till (se 16:1–15).
Paulus lovprisade dessa kristna för deras tro och sade att han bad innerligt för dem. Han längtade efter att få träffa dem och hoppades att Gud skulle bevilja att han besökte dem snart (se 1:8–15).
När han till slut kom till Rom var det som fånge, men kyrkans medlemmars förväntan inför hans ankomst var sådan att några av bröderna färdades nästan 7 mil för att träffa honom vid Forum Appii. När han fick se dem ”tackade han Gud och fick nytt mod” (Apg. 28:15).
Senare led Paulus martyrdöden i Rom där kristna förföljdes svårt av Nero och andra kejsare. Så småningom avföll kyrkan, men de första romerska heliga lämnade ett arv av tro efter sig i imperiets mitt och banade därmed vägen för kristendomens spridning till resten av världen.
Ett folk som gömts av Herren
År 1849 kallades äldste Lorenzo Snow (1814–1901) i de tolv apostlarnas kvorum att upprätta en mission i Italien. När han funderade över var han skulle börja fick han höra talas om valdenserna, ett religiöst samfund i Piemontebergen i nordvästra Italien.
Valdenserna hade fått utstå svåra förföljelser under sju århundraden på grund av sin tro. De existerade sju hundra år före den protestantiska reformationen och predikade att Kristi tidiga kyrka hade avfallit. De avskilde sig från den romersk-katolska kyrkan, stämplades som kättare och drevs från stad till stad, torterades och dödades. I stället för att avsäga sig sin tro flydde de högt upp bland bergen.1
”Ett överflöd av ljus tycktes genomströmma mitt sinne när jag tänkte på [valdenserna]”, skrev äldste Snow. I ett brev hem skrev han: ”Jag tror att Herren har hållit ett folk gömt i Alperna.”2
I andra regioner i Italien var lagarna inte förmånliga i fråga om missionsaktivitet. Men två år innan äldste Snow anlände hade valdenserna i Piemonteområdet beviljats religionsfrihet efter århundraden av förföljelse.3 Inte bara det; flera av dem hade fått anmärkningsvärda drömmar och syner som förberedde dem för att ta emot missionärernas budskap.4
Åtföljd av två missionärskamrater invigde äldste Snow Italien för evangeliets predikande den 19 september 1850. Äldste Snow skrev: ”Efter den dagen började tillfällen uppenbara sig för att förkunna vårt budskap.”5
Under de kommande fyra åren möttes missionsarbetet av både framgång och motstånd. De gav ut två broschyrer om kyrkan och en italiensk översättning av Mormons bok. De döpte ett antal nyomvända. Men 1854 hade framgången avtagit och missionärerna kallades till andra områden. De mest trofasta nyomvända emigrerade till Utah och förföljelserna ökade. 1862 inställdes all aktiv proselytering och missionen stängdes 1867.
Den italienska missionen var bara aktiv i 12 år, men under den tiden omvändes tolv familjer och sju enskilda som senare emigrerade till Utah. De valdenser som tog emot evangeliet gav styrka åt kyrkan i Utah och i dag kan tiotusentals medlemmar spåra sitt arv tillbaka till de sjuttiotvå trofasta valdenser som lämnade sina förfäders hem för att förena sig med de sista dagars heliga i Klippiga bergen.6
Arbetet påskyndas
När den italienska missionen hade stängts utfördes inget officiellt missionsarbete i Italien på nästan 100 år. När evangeliets ljus på nytt började skina över Italien så var det mitt under andra världskriget när sista dagars heliga militärer från USA stationerades i städer runtom i Italien. De här medlemmarna bildade grupper som träffades och hade söndagsmöten, och grupperna fortsatte med det efter kriget när medlemmarna tilldelades olika militärbaser i Italien.
Under de kommande 20 åren påskyndade Herren sitt arbete. Italienare började bli medlemmar i kyrkan efter att ha träffat missionärer i intilliggande länder. Militärgrupper med medlemmar i Neapel och Verona organiserades i grenar under ledning av Schweizmissionen. Missionen lät översätta Mormons bok till italienska på nytt och ge ut den. Tiden när missionärerna åter skulle sändas till Italien närmade sig.
År 1964 organiserades Italien som ett distrikt i Schweizmissionen och snart skickades italiensk-talande missionärer till flera städer. År 1966 organiserades Italienmissionen, 99 år efter att den ursprungliga missionen hade stängts. Äldste Ezra Taft Benson (1899–1994) i de tolvs kvorum uppsände en bön där han återinvigde Italien för evangeliets predikande.
Tio år efter att missionen hade öppnat hade antalet medlemmar i Italien ökat från omkring 300 till 5 000. Det antalet hade fördubblats 1982. Under de senaste åren har tillväxten varit dramatisk. Från 2005 till 2010 bildades fyra nya stavar så att det blev totalt sju stavar. I dag finns det nästan 25 000 sista dagars heliga i Italien.
Kyrkan etableras
Äldste Craig A. Cardon i de sjuttios kvorum är en av de tusentals sista dagars heliga vars släktlinje leder tillbaka till Phillipe Cardon, en valdenser som blev medlem och emigrerade till Utah 1854. Äldste Cardon har sett Herrens arbete utvecklas i hans förfäders land, först som missionär i den nyöppnade Italienmissionen på 1960-talet och sedan som president för Italienmissionen Rom på 1980-talet.
När äldste Cardon kallades att bli missionspresident 1983 var alla kapell i Rom hyrda byggnader utom ett. På den tiden betalades nya kyrkobyggnader delvis genom donationer från medlemmarna i området. Eftersom det behövdes pengar för att bygga flera byggnader såg det omöjligt ut på papperet för medlemmarna att bidra med så mycket. Efter att ha bett om saken inbjöds de italienska medlemmarna att ta pengarna de skulle ha spenderat på julen det året och donera dem till byggnadsfonden. I stället för julklappar skulle familjerna lägga en tegelsten under julgranen som skulle representera deras offer.
”Det som hände sedan var mirakulöst”, säger äldste Cardon. ”Bidragen översteg behovet. Tack vare detta och att de heliga fortsatte att betala tionde trofast utgöt Herren en rik andlig välsignelse över missionen och över de heliga i området när de villigt gjorde allt de kunde för att etablera kyrkan. Jag är övertygad om att deras hängivenhet var en viktig del av det som gjorde att kyrkan kunde fortsätta växa så att en stav kunde organiseras och att ett tempel nu byggs i Rom.”7
Före sin kallelse som generalauktoritet återvände äldste Cardon till Italien 2005 för att vara närvarande när Roms stav bildades. Det var en härlig upplevelse. ”Prästadömets styrka fanns där”, säger han, ”prästadömets nycklar, den skriftliga definitionen av en tillflyktsort – en stav – nu etablerad i Rom.”
Ett tempel i Rom.
Under generalkonferensen i oktober 2008, när president Thomas S. Monson tillkännagav att ett tempel skulle byggas i Rom, kunde man höra flämtningar och viskningar i hela konferenscentret. I Italien ropade församlingar med heliga av glädje. En syster minns: ”Vi åkte hem som på vingar, med glädje i hjärtat.”
Varför är tanken på ett tempel i Rom så betydelsefull? Förutom att medlemmarna är medvetna om templets djupa andliga betydelse så har de en känsla för stadens historiska betydelse, säger äldste Cardon. ”Styret och makten under dess speciella tid; upptäckarna, konstnärerna, vetenskapsmännen och uppfinnarna som har bidragit med så mycket till världen; samt välsignelsen av Roms religiösa kraft har hjälpt till att sprida kristendomen runtom i världen. Allt detta är en del av Roms historia, och nu finns där ett Herrens tempel.” Under första spadtagsceremonin 2010 sade president Monson: ”Med tanke på templet som ska byggas på den här platsen så betyder det allt för de sista dagars heliga.”8
I över 40 år har de italienska medlemmarna rest till templet i Bern, några i två dagar för att komma dit. Massimo De Feo, tidigare president för Roms stav och nu områdessjuttio, menar att templet i Rom är ett tecken på att Herren har sett åren av tjänande och uppoffringar som de sista dagars heliga har gjort och att han uppmärksammar deras stora önskan att få ett tempel.
När tillkännagivandet om templet gjordes, säger äldste De Feo, var glädjen lika stor som den som upplevs i ett stadion när ett lag vinner i sista sekund. Glädjen liknade den som han föreställde sig fanns i föruttillvaron när frälsningsplanen tillkännagavs. De heliga kramades, log och grät. Det var sann lycka.
”Det är underbart att få tjäna Herren under den här tiden”, säger äldste De Feo, ”så speciellt för Italien, för Rom.” Han vittnar: ”Jag vet att Herren storligen välsignar den här delen av sitt rike.”9
Medlemmar i Italien
|
1854 |
66 |
|
1965 |
287 |
|
1975 |
3 929 |
|
1985 |
12 000 |
|
1995 |
17 000 |
|
2005 |
21 791 |
|
2013 |
25 453 |
Ungdomar i Roms östra stav hjälper till att städa i och måla ett härbärge för hemlösa.
Ezra Taft Benson (i mitten) träffar missionärerna i den nybildade Italienmissionen.
Möteshuset i Catania församling på Siciliens kust. Catania gren bildades formellt 1967, ett år efter att Italienmissionen hade organiserats.
Foto Massimo Criscione om inget annat anges; fotografi av Cinque Terre, Daniel John Anderson; fotografi av berg © Corbis
Fotografi av staty av Konstantin, Tetra images/Thinkstock
Längst till vänster: foto Massimo Criscione och Kimberly Reid; till höger: Romerska kolonner hamai/iStockphoto/Thinkstock