Tills vi möts igen
Kraften i när
Författaren bor i British Columbia i Kanada.
Vi visste att vi skulle hålla utkik efter Herrens hand i våra liv eftersom hans inflytande inte gällde om utan när.
Min makes sjukdom kom plötsligt. En morgon klippte han gräsmattan och blev plötsligt dålig. Nästa dag var han kopplad till livsuppehållande maskiner. När han flyttades från akuten till operationssalen diskuterade en av läkarna om de kunde rädda honom.
Eftersom sjukdomen han hade fått var sällsynt var chansen inte stor att han skulle överleva. Jag kunde inte fatta vilken dramatiskt vändning allt hade tagit. Jag kände mig överväldigad av förtvivlan.
Lyckligtvis klarade Pierre första operationen och lades in på intensiven. Vägen mot tillfrisknande framför oss var lång, men chanserna förbättrades för varje timme som gick. Den första av många sjuksköterskor pratade med mig morgonen efter den första operationen. Hon pratade om när Pierre skulle ta sig till nästa steg i behandlingen. Jag tänkte på betydelsen av det ordet. Det fanns mycket mer hopp i när än i om – det kommunicerade tillit, förväntan. Jag tackade henne för ordvalet och hon log förstående.
Pierre fick många prästadömsvälsignelser som var mycket uppmuntrande. Vi visste att vi skulle hålla utkik efter Herrens hand i våra liv eftersom hans inflytande inte gällde om utan när. Varje gång Pierres hälsa blev farligt bräcklig påminde jag honom om välsignelserna och att vi behövde visa vår tro på Herren. Det här var en skrämmande resa, och varje dag var en gåva.
Hoppet om när hjälpte oss att vara positiva. Men när det hade gått arton dagar var det något som blev väldigt fel. Under den sjunde operationen fastställde läkarna att sjukdomen hade spridit sig för mycket. Läkarstaben uttryckte sin sorg i tårar när de talade om för mig att Pierre inte skulle överleva natten.
Jag var tillsammans med min eviga livskamrat när han gick igenom slöjan. Det var en stor välsignelse att hans enda levande barn från ett tidigare äktenskap ringde för att förmedla kärleken han hade till sin far. Pierre avled stillsamt.
Flera veckor senare, vid hans grav, kom tröstande ord från Mosiah 2:41: ”[Betänk] deras välsignade och lyckliga tillstånd som håller Guds bud. Ty se, … om de trofast håller ut intill änden tas de emot i himlen så att de därigenom kan vistas hos Gud i ett tillstånd av oändlig lycka” (kursivering tillagd).
Pierre och jag hade alltid varit inställda på att ordet om i det skriftstället var ett när för oss. Vi visste att om vi var trofasta mot våra förbund så skulle vi återförenas – det var bara en fråga om när. Vi litar på Herrens plan om eviga familjer och evigt liv. Det är kraften i när som får oss att sträva vidare.
Han har uppstått, av Del Parson