Vi talar om Kristus
Oändlig är kärleken Jesus förunnar mig
Författaren bor i Mexico City i Mexiko.
En söndag före sakramentsmötet kom biskopen fram till mig och frågade: ”Kan du hjälpa oss att välsigna sakramentet? Naturligtvis kunde jag det.
Jag gick och hämtade min psalmbok och tvättade sedan händerna innan jag satte mig vid sakramentsbordet. Jag slog upp psalmboken, och den första psalmen jag såg var ”Oändlig är kärleken” (Psalmer, nr 125). Mötet hade inte börjat än så jag började läsa den första raden: ”Oändlig är kärleken Jesus förunnar mig.” Hjärtat fylldes genast av en stark kärlek.
Kvällen innan hade jag läst i Bibeln om slutet av Jesu Kristi liv – de delar som rörde den sista måltiden, Getsemane örtagård och hans död och uppståndelse. Jag föreställde mig hur Jesus blev torterad, slagen och förlöjligad av dem som avrättade honom. Jag såg också framför mig hur Jesus genomförde sitt försoningsoffer i Getsemane örtagård medan hans lärjungar sov.
Jag insåg att jag just skulle välsigna brödet och vattnet som representerade hans kropp och blod. Sakramentet ger oss möjligheten att förnya förbundet vi ingick när vi döptes, vilket är att vi alltid ska minnas honom, hålla hans bud och ta på oss hans namn.
Jag hade alla de här tankarna i huvudet när sakramentsmötet började. Jag kände starkt hur Jesus led på ett så smärtsamt och otroligt sätt att vi inte kan förstå det. Tanken slog mig att han uthärdade lidandet på grund av sin kärlek till oss – till mig.
Jag kände mig så älskad av Herren att jag inte kunde kontrollera mina tårar. Det kändes som om jag inte var värdig allt det som Frälsaren gjorde för mig. Men jag kände också att hans kärlek till mig är fullkomlig. En vän lägger ner sitt liv för sina vänner (se Joh. 15:13). När sakramentspsalmen började ställde jag mig upp tillsammans med en annan broder för att påbörja förrättningen.
Vi vek tillbaka den vackra vita duken som täckte brödet. När jag höll i brödet visste jag att det var min uppgift att bryta brödet som en del av förrättningen, men jag tvekade. Brödet representerar Kristi kropp. Jag tänkte på soldaterna som hade skadat Herren och ville inte bryta brödet. När jag bröt den första biten tänkte jag på det smärtsamma och förnedrande sätt som Jesus behandlades på före sin död – törnekronan, piskningen, lidandet. Tårarna rullade oavbrutet nerför kinderna medan jag förberedde brödet.
Tanken slog mig sedan att de här smärtsamma och förnedrande händelserna var nödvändiga. De var en del av Jesu Kristi försoningsoffer, och han gjorde offret tack vare sin kärlek till mig och till var och en av oss.
Jag började känna stor frid och glädje. Jag bröt varje bit av brödet noga och sakta, medveten om att det jag höll i mina händer skulle välsignas och helgas i en särskild avsikt och att det representerade något mycket dyrbart, vackert och speciellt. Jag kände det stora ansvaret jag hade att utföra förrättningen så att mötesdeltagarna skulle kunna förnya ett förbund med Herren och ta emot försoningens välsignelser.
När vi var klara såg jag att brickorna var fyllda av det brutna brödet. Det var en underbar och mäktig syn. Min kamrat uppsände bönen. Aldrig tidigare hade jag så tydligt förstått orden ”att de kan [äta] det till minne av din Sons kropp” (L&F 20:77).
När jag åt av brödet kände jag min Frälsares kärlek på nytt. Jag kände mig trygg, ödmjuk och fast besluten att göra det som är rätt. Jag ville rannsaka mitt liv och omvända mig från allt jag hade gjort fel.
Jag är tacksam mot Jesus Kristus för hans kärlek till mig. Jag är tacksam för att vi kan få försoningens välsignelser; att vi kan bli förlåtna för våra synder och få chansen att återvända till vår himmelske Fader.
Kristus hånas av en soldat, av Carl Heinrich Bloch © Hope Gallery