Uppmaningen att vara kristuslik
Från KUV:s brasafton ”Israel, nu Gud dig kallar”, vid Dixie State University i St. George, Utah, den 9 september 2012. För hela talet, gå till lds.org/broadcasts.
Gud kallar oss i dessa senare dagar att bli mer kristuslika och mer heliga än vi är nu i vår beslutsamhet att leva efter evangeliet och upprätta Sion.
I Israels historia under årens gång, när syndfullheten ökade och när alltför kraftig sekularisering av livet tillsammans med hedningarna började underminera de moralnormer och de bud som Gud hade gett, sände han förbundets barn återigen på flykt ut i vildmarken för att börja om på nytt och återupprätta Sion.
På Gamla testamentets tid tvangs Abraham, förbundets fader, fly för livet från Kaldéen – eller Babylonien – i sitt sökande efter ett helgat liv i Kanaan, det vi nu kallar det heliga landet (se Abraham 2:3–4). Men det dröjde inte många generationer förrän Abrahams efterkommande förlorade sitt Sion och befann sig i slaveri i det avlägsna, avgudadyrkande Egypten (se 2 Mos. 1:7–14). Så Mose behövde uppresas till att leda löftets barn ut i ödemarken igen.
Några få sekel senare inträffar en händelse som för oss är särskilt intressant, när en av de här israelitiska familjerna, ledd av en profet som hette Lehi, befalldes att fly från Jerusalem eftersom Babylon stod än en gång för dörren! (Se 1 Nephi 2:2.) Föga anade de att de skulle till en helt ny kontinent för att upprätta Sion på ett helt nytt sätt (se 1 Nephi 18:22–24). Och de visste inte att samma sak redan tidigare hänt med en grupp av deras förfäder som kallas jarediter (se Ether 6:5–13).
Det är intressant för alla som firar evangeliets återställelse att kolonisationen av Amerika gjordes av en grupp som flydde från sina tidigare hemländer för att få dyrka Gud så som de önskade. En framstående lärd man bland puritanerna i Amerika kallade den här händelsen ”kristenhetens ärende ut i vildmarken”, det nutida Israels försök att befria sig från den gamla världens gudlöshet och än en gång söka himlens vägar i ett nytt land.1
Jag vill påminna er om en sista flykt. Det var när vår egen kyrka, ledd av våra egna profeter, ledde våra egna religiösa förfäder. Joseph Smith jagades genom staterna New York, Pennsylvania, Ohio och Missouri och mördades till sist i Illinois. Häri ser vi ett upprepande i vår tid av hur Israels barn återigen söker efter en avskild plats åt sig själva. Brigham Young (1801–1877), Amerikas Mose som han beundrande har kallats, ledde de heliga till bergens dalar så som de trötta pionjärerna sjöng:
Vi platsen nått, som Gud för oss berett,
fjärran hän, långt i väst,
undgått den värld som smädat och belett,
där Guds folk trives bäst.2
Sion. Löftets land. Det nya Jerusalem. Under mer än 4000 år av förbundets historia har detta varit mönstret: Fly och sök. Fly och starta om. Undfly Babylon. Bygg Sions skyddande murar.
Fram till vår tid.
Bygg upp Sion där du är
Ett av vår utdelnings särdrag är det föränderliga sätt på vilket vi upprättar Guds rike på jorden. Den här tidsutdelningen är en tid för mäktig och allt snabbare förändring. Och en sak som förändrats är att Guds kyrka aldrig mer kommer att fly. Den kommer aldrig mer att lämna Ur för att lämna Haran för att lämna Kanaan för att lämna Jerusalem för att lämna England för att lämna Kirtland för att lämna Nauvoo för att bege sig vem vet vart.
Nej, som Brigham Young sade om oss alla: ”Vi har kastats ur askan i elden, från elden till mitt på golvet, och här är vi nu och här skall vi stanna.”3
Det här blev ett uttalande för kyrkans medlemmar över hela världen. I de sista dagarna, i vår tidsutdelning, har vi blivit tillräckligt mogna för att sluta fly. Vi har blivit mogna nog att plantera våra fötter, våra familjer och våra grundvalar i varje nation, släkte, tungomål och folk för gott. Sion finns överallt – överallt där kyrkan finns. Och med den förändringen ser vi inte längre Sion som var vi ska leva, utan hur vi ska leva.
För att rama in det här nya uppdraget vill jag tala om tre händelser.
Tre händelser och tre lärdomar
1. För några år sedan var en ung vän till mig – en återvänd missionär – med i ett universitetslag i basketboll i Utah. Han var en strålande ung man, en duktig basketspelare, men han fick inte spela så mycket som han hade hoppats på. Just hans talang och förmåga var inte exakt det laget behövde i det här skedet av både lagets och hans utveckling. Det händer inom idrotten. Så med fullt stöd och välgångsönskningar från lagledare och lagkamrater gick min unge vän över till en annan skola där han hoppades kunna bidra med lite mer.
Allt stämde på den nya skolan, och min vän var snart med i startfemman. Och vad tror ni hände? Spelschemat gjorde att den här unge mannen återvände för att spela mot sitt gamla lag i Salt Lake City.
De hemska skymfer som östes från läktaren över den här unge mannen den kvällen – en nygift man som betalade sitt tionde, verkade i äldstekvorumet, deltog i frivilligt ungdomsarbete i den här staden och som ivrigt väntade på ett nytt litet barn som skulle komma till honom och hans fru – skulle inte behöva upplevas av någon, någonstans, någon gång, oavsett idrott eller universitet eller oavsett de personliga beslut som han fattat.
Tränaren för det besökande laget, något av en legend i sitt yrke, vände sig till honom efter en mycket bra match och sade: ”Vad är det som händer? Du är ju hemmasonen som lyckats. Det här är ditt folk. De är dina vänner.” Men värst av allt var att han sedan förbryllat sade: ”Är inte de flesta här medlemmar i din kyrka?”
2. Jag inbjöds att tala vid en stavsbrasafton för ensamstående vuxna. När jag kom in genom bakdörren i stavscentret kom en ung kvinna i 30-årsåldern in i byggnaden ungefär samtidigt. Även i den trängsel som rådde i kön fram mot kapellet var det svårt att inte lägga märke till henne. Som jag minns det hade hon ett par tatueringar, några olika öron- och näsringar, en spikfrisyr i alla färger som finns att få glasstrutar i, en kjol som var för kort och en blus som var för lågt skuren.
Två frågor kom till mitt sinne: Var den här unga kvinnan en avsigkommen själ av en annan tro som hade letts dit – eller ännu bättre inbjudits dit av någon – till en andaktsstund under Herrens ledning för att hjälpa henne finna den frid och ledning som evangeliet kunde ge hennes liv? Eller var hon en medlem som kommit lite på sidan om från några av de förhoppningar och normer som kyrkan uppmuntrar för sina medlemmar men som ännu kände gemenskap och hade valt att komma till den här kyrkan den kvällen?
3. Under invigningen av templet i Kansas City bodde jag och syster Holland hos broder Isaac Freestone som var polis till yrket och högpräst i Liberty stav i Missouri. Han berättade för oss att han sent en kväll hade kallats att utreda ett klagomål i ett särskilt besvärligt område i staden. Mitt i vrålande musik och med lukten av marijuana i luften fann han en kvinna och några män som drack och pratade rått, alla tydligen helt omedvetna om de fem små barn – i åldrarna två till åtta år – som satt tätt samman i ett rum och försökte sova på ett smutsigt golv utan säng, madrass eller kuddar – där fanns ingenting.
Broder Freestone tittade i kökets lådor och kylskåp för att se om där fanns någon burk, kartong eller låda med mat av något slag – men han kunde inte hitta någonting. Han sade att hunden som skällde på gården hade mer mat än de där barnen.
I moderns sovrum fanns bara en madrass, den enda i huset. Han letade tills han fann några lakan, lade dem på madrassen och stoppade om de fem barnen i den provisoriska bädden. Sedan, med tårar i ögonen, knäböjde han och uppsände en bön till sin himmelske Fader om beskydd för barnen och sade god natt.
När han steg upp och gick mot dörren hoppade ett av barnen upp ur bädden och sprang fram till honom, tog honom vid handen och vädjade: ”Du kan väl adoptera mig, snälla?” Med ännu fler tårar i ögonen lade han tillbaka barnet i bädden, fann den drogpåverkade modern (männen hade sedan länge flytt) och sade till henne: ”Jag kommer tillbaks i morgon, och himlen hjälpe dig om jag inte ser några ändringar här när jag kommer in genom dörren. Och det blir fler förändringar efter det. Det har du mitt ord på.”4
Vad har de här tre händelserna gemensamt? De är tre små, helt olika exempel ur verkliga livet på Babylon – ett lika dumt som föraktligt beteende vid en basketmatch, ett exempel på kulturella och personliga utmaningar för dem som lever annorlunda än vi och ett stort och mycket allvarligt problem.
Lärdom 1: Lämna aldrig religionen utanför dörren
Låt oss först avsluta basketmatch-händelsen. Dagen efter matchen blev det en offentlig utredning och en kallelse till omvändelse. Då sade en ung man ungefär så här: ”Hör ni. Vi pratar om basket här, inte Söndagsskolan. Den som sig i leken ger får leken tåla. Vi betalar en hel del för att se de här matcherna. Vi kan uppföra oss som vi vill. Vi lämnar religionen utanför dörren.”
”Vi lämnar religionen utanför dörren”? Lärdom nummer ett för Sions upprättande i det tjugoförsta århundradet: Vi lämnar aldrig religionen utanför dörren.
Ett sådant lärjungeskap kan vi inte ha – det är inget lärjungeskap alls. Som profeten Alma sade ska vi ”stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt där [vi] må befinna [oss]” (Mosiah 18:9) – inte bara ibland, här och där eller när vårt lag leder stort.
Vilken situation, provokation eller vilket problem det än gäller kan ingen sann Kristi lärjunge lämna religionen utanför dörren.
Lärdom 2: Visa medkänsla men var lojal mot buden
Det leder mig till den unga kvinnan på brasaftonen. Hur man än reagerar på henne är regeln alltid att vårt uppträdande måste återspegla vår religion och tro och vår hängivenhet mot evangeliet. Det vi gör i en sådan situation måste göra saker och ting bättre, inte sämre. Vi får inte handla eller reagera så att vi blir skyldiga till ett större felsteg än hennes.
Det betyder inte att vi inte har åsikter, att vi inte har normer, att vi helt bortser från gudagivna ”du skall” och ”du skall inte” i livet. Men det innebär absolut att vi ska leva efter de normerna och försvara de här buden på ett rättfärdigt sätt, så bra vi kan, så som Frälsaren levde efter och försvarade dem. Och han gjorde alltid det som borde göras för att göra situationen bättre – från att undervisa om sanningen till att förlåta syndare och rensa templet.
Så med vår nya bekantskap börjar vi framför allt med att minnas att hon är en Guds dotter av evigt värde. Vi börjar med att komma ihåg att hon är någons dotter. Vi börjar med att vara tacksamma att hon är på en kyrkans aktivitet och inte undviker den. Kort sagt, vi försöker vara vårt bästa i den här situationen med en önskan att hjälpa henne vara sitt bästa.
Vi ber tyst: Vad är det rätta att göra här? Vad är det rätta att säga? Vad kan i slutändan göra den här situationen bättre? Att ställa de här frågorna och verkligen försöka göra det Frälsaren skulle ha gjort är vad jag tror han menade med orden ”Döm inte efter skenet, utan fäll en rätt dom!” (Joh. 7:24)
Kyrkan får aldrig tona ner sin lära för att vinna social goodwill eller politiska fördelar eller av någon annan anledning. Det är bara den uppenbarade sanningens fasta mark som ger oss fotfäste så att vi kan lyfta någon annan som kan känna sig vilsen eller övergiven. Vår medkänsla och vår kärlek – grundläggande egenskaper och krav i vår kristna tro – får aldrig tolkas som att vi kompromissar med buden.
När vi ställs inför sådana situationer kan det vara mycket svårt och förvirrande. Ungdomar kan ställa frågan: ”Vi tror ju att vi bör leva på ett visst sätt och inte göra vissa saker, men måste vi tvinga andra att göra likadant? Har de inte sin fria vilja? Är vi inte självgoda och dömande och tvingar vår tro på andra när vi kräver att de ska handla på ett visst sätt?”
I en sådan situation måste man vara finkänslig och förklara varför vissa principer försvaras och vissa synder motarbetas varhelst de påträffas eftersom de frågor och lagar som berörs inte bara är sociala eller politiska utan eviga till sina följder. Även om vi är angelägna att inte förtörna dem som tror annorlunda än vi, är vi ännu mer angelägna att inte förtörna Gud.
Det är som när en tonåring säger: ”Nu när jag kan köra vet jag att man ska stanna vid rött ljus, men måste vi döma och tvinga alla andra att stanna vid rött ljus? Måste alla göra som vi gör? Har inte andra sin fria vilja? Måste de uppföra sig som vi gör?” Då måste man förklara att jo, vi hoppas att alla stannar vid rött ljus. Och man måste göra det utan att förringa dem som begår överträdelser eller som tror annorlunda än vi därför att ja, de har moraliska frihet.
Det finns många olika trosuppfattningar i världen och det finns handlingsfrihet för alla, men ingen har rätt att handla som om Gud vore stum i de här frågorna eller som om buden bara gäller när alla är överens om dem. I det tjugoförsta århundradet kan vi inte fly längre. Vi måste kämpa för lagar och omständigheter och miljöer som tillåter fritt utövande av religion och vår frihet däri. Det är ett sätt att stå ut med att vara i men inte av Babylon.
Jag känner inte till någon viktigare förmåga och ingen större integritet att demonstrera i en värld från vilken vi inte kan fly än att försiktigt vandra på den stigen – att ta moralisk ställning enligt vad Gud förkunnat och de lagar han gett, men att göra det med medkänsla, förståelse och kärlek.
Lärdom 3: Använd evangeliets värderingar till nytta för samhällen och länder
Det är inte många av oss som blir poliser, socialarbetare eller domare, men vi bör alla bry oss om andras välfärd och vårt samhälles moraliska trygghet. Angående behovet av att vi påverkar samhället utanför vårt hems väggar, har äldste Quentin L. Cook i de tolv apostlarnas kvorum sagt:
”Förutom att skydda våra egna familjer bör vi med ljuset som redskap skydda vårt samhälle. Frälsaren sade: ’Låt … ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.’ …
I vår alltmer orättfärdiga värld är det nödvändigt att värderingar grundade på religiös tro är en del av det offentliga samtalet. …
Religiös tro är en källa till ljus, kunskap och visdom och gynnar samhället på ett dramatiskt sätt.”5
Om vi inte ger evangeliets välsignelser till våra samhällen kommer vi aldrig att ha tillräckligt med poliser – det finns aldrig tillräckligt många Isaac Freestone – för att framtvinga moraliskt beteende även om det gick att framtvinga. Och det gör det inte. Barnen i det där hemmet utan mat eller kläder är söner och döttrar till Gud. Den modern, som är mera skyldig eftersom hon är äldre och borde ta större ansvar, är också en Guds dotter. Sådana situationer kan kräva viss hårdhet, kanske till och med juridiska åtgärder, men vi måste försöka hjälpa när och där vi kan eftersom vi inte lämnar vår religion utanför dörren även i fall av oansvarigt beteende.
Nej, vi kan inte göra allt, men vi kan göra något. Och som svar på Guds kallelse är Israels barn de som ska göra det – inte fly från Babylon den här gången utan gå till anfall. Utan att vara naiva kan vi leva vår religion så starkt och orubbligt att vi finner alla slags möjligheter att hjälpa familjer, välsigna grannar och skydda andra, däribland det uppväxande släktet.
Visa din kärlek till Jesus Kristus
Sista dagars heliga är kallade att vara surdegen i brödet, saltet som inte förlorar sin sälta, ljuset som ställs på en kulle för att aldrig gömmas under en skäppa. Så börja presentera!
Om vi handlar rätt och talar rätt och sträcker oss ut generöst med ord och handlingar, när då Frälsaren förkortar sitt verk i rättfärdighet och säger att det inte finns mer tid i denna sista stora tidsutdelning och kommer i sin härlighet, då ska han finna oss – er och mig och oss alla – när vi gör vårt bästa, försöker leva efter evangeliet, försöker förbättra vårt liv och vår kyrka och vårt samhälle så gott vi kan.
När han kommer vill jag verkligen bli ertappad med att leva efter evangeliet. Jag vill bli överraskad medan jag sprider tron och gör någonting gott. Jag vill att Frälsaren ska säga till mig: ”Jeffrey, jag känner inte igen dig på din titel utan på ditt liv, ditt sätt att försöka leva och de normer du försöker försvara. Jag ser ditt hjärtas redbarhet. Jag vet att du har försökt göra saker och ting bättre, först och främst genom att vara bättre själv och därefter genom att förkunna mitt ord och försvara mitt evangelium inför andra på det mest medkännande sätt du kunde.”
Han kommer säkerligen också att säga: ”Jag vet att du inte alltid har lyckats med dina egna synder eller andras omständigheter, men jag tror att du verkligen försökte. Jag tror att du i ditt hjärta verkligen älskade mig.”
Jag vill uppleva något sådant en dag mer än något annat under det här jordelivet. Och jag önskar er detsamma. Jag önskar oss alla detsamma. Israel, nu Gud dig kallar6 – han kallar oss att leva efter Jesu Kristi evangelium i smått och i stort, och sedan räcka ut handen mot dem som kanske inte ser ut eller klär sig eller uppträder precis som vi, och sedan (där ni kan) gå bortom det och låta er tjänande omfatta så många ni kan.
Jag älskar Herren Jesus Kristus, vars tjänare jag försöker vara. Och jag älskar vår himmelske Fader, som älskar oss så mycket att han gav oss sin Son. Angående den gåvan så vet jag att Gud kallar Israel i dessa senare dagar att bli mer kristuslika och mer heliga än vi är nu i vår beslutsamhet att leva efter evangeliet och upprätta Sion. Jag vet också att han ska ge oss styrkan och heligheten att vara sanna lärjungar om vi vädjar om det.
Oavsett situation eller provokation eller problem kan ingen sann Kristi lärjunge lämna sin religion utanför.
Fotografi av stad, tla144/iStockphoto/Thinkstock; fotografi av ljus, Enskanto/iStockphoto/Thinkstock