Att fylla våra hem med ljus och sanning
Cheryl A. Esplin
Andra rådgivare i Primärs generalpresidentskap
För att vi och våra familjer ska kunna stå emot trycket från världen, måste vi vara fyllda av ljus och evangeliets sanning.
Mitt hjärta fylldes av Anden när jag hörde de här familjerna lära den heliga sanningen: ”Familjen är från Gud.”1 Inspirerande musik är bara ett av många sätt för oss att känna Anden viska till oss och fylla oss med ljus och sanning.
Att vara fylld av ljus och sanning blev särskilt viktigt för mig genom en upplevelse för många år sedan. Jag deltog i ett möte där medlemmarna i Unga kvinnors generalkommitté undervisade om att skapa andligt starka hem och familjer. För att demonstrera det här höll en ledare för Unga kvinnor upp två läskburkar. I ena handen höll hon en burk som var tom och i den andra en som var oöppnad och full med läsk. Först kramade hon ihop den tomma burken. Den började ge med sig och skrynklades ihop under trycket. Sedan kramade hon med den andra handen den oöppnade burken. Den gav inte vika. Den varken böjde sig eller skrynklades – eftersom den var full.
Vi kan likna den här demonstrationen med våra egna liv och med våra hem och familjer. När vi är fyllda av Anden och evangeliets sanningar har vi styrka att stå emot de världsliga yttre krafter som omger och trycker på oss. Om vi däremot inte är andligt fyllda, har vi inte den inre styrkan att stå emot yttre påtryckningar och kan krossas när de här krafterna trycker på.
Satan vet att om vi och våra familjer ska kunna stå emot trycket från världen måste vi vara fyllda av ljus och evangeliets sanning. Så han gör allt i sin makt för att försvaga, förvränga och förstöra sanningen i evangeliet och hålla oss borta från den sanningen.
Många av oss har blivit döpta och har tagit emot den Helige Andens gåva vars uppgift det är att uppenbara och undervisa om all sanning.2 Med den förmånen följer ett ansvar att söka sanningen, leva efter den sanning vi har och dela med oss av och försvara den sanningen.
En plats där vi bäst strävar efter att fyllas med ljus och sanning är våra egna hem. Orden i refrängen till den sång vi just hört påminner oss: ”Gud gav oss en familj som hjälper oss bli allt han vill vi ska bli.”3 Familjer är Herrens skola här på jorden som hjälper oss förstå och leva efter evangeliet. Vi kommer till våra familjer heligt förpliktigade att hjälpa och stärka varandra andligen.
Starka eviga familjer och hem fyllda av Anden kommer inte av sig själva. De kräver stora ansträngningar, de kräver tid och de kräver att varje medlem i familjen gör sin del. Varje hem är unikt, men varje hem där en person söker efter sanningen kan göra skillnad.
Vi får ständigt rådet att öka vår andliga kunskap genom att be och studera och begrunda skrifterna och de levande profeternas ord. I sitt generalkonferenstal om att få ett vittnesbörd om ljus och sanning sa president Dieter F. Uchtdorf:
Den evige och allsmäktige Guden … talar till dem som kommer till honom med uppriktigt hjärta och ärligt uppsåt.
Han talar till dem i drömmar, syner, tankar och känslor.”
President Uchtdorf fortsatte: ”Gud bryr sig om dig. Han lyssnar, och han besvarar dina personliga frågor. Svaren på dina böner kommer på hans eget sätt och i hans egen tid och därför måste du lära dig lyssna efter hans röst.”4
En kort släkthistorisk berättelse illustrerar det här rådet.
För flera månader sedan läste jag min gammelfaster Elizabeth Staheli Walkers vittnesbörd. Som barn emigrerade Elizabeth till Amerika från Schweiz med sin familj.
När Elizabeth hade gift sig bodde hon och maken och deras barn i Utah nära Nevadas gräns, där de drev ett postkontor. Deras hem var en rastplats för resenärer. När som helst på dygnet måste de vara beredda att tillaga och servera mat åt resenärerna. Det var hårt, påfrestande arbete och de fick inte mycket vila. Men det som mest bekymrade Elizabeth var samtalen med människorna som de träffade.
Elizabeth sa att fram tills dess hade hon alltid tagit för givet att Mormons bok var sann, att profeten Joseph Smith hade fått myndighet från Gud att göra det han gjorde och att hans budskap var livets och frälsningens plan. Men den situation som hon levde i, allt annat än stärkte den tron.
Vissa av resenärerna som stannade där var belästa, bildade och intelligenta män och samtalen kring hennes bord handlade alltid om att Joseph Smith var en listig bedragare som hade skrivit Mormons bok själv och sedan gett ut den för att tjäna pengar. De betedde sig som om det vore absurt att tro något annat och påstod att ”Mormonismen var nonsens”.
Dessa samtal fick Elizabeth att känna sig ensam och isolerad. Det fanns ingen att tala med och inte ens tid att be sina böner – även om hon bad när hon arbetade. Hon var för rädd för att säga någonting till dem som hånade hennes religion. Hon sa att hon var tvungen att anta att det de sa var sant och hon kände att hon inte hade kunnat försvara sin tro ens om hon hade försökt.
Senare flyttade Elizabeth och hennes familj. Elizabeth sa att hon fick mer tid att tänka och att hon inte var lika distraherad hela tiden. Hon gick ofta ner i källaren och bad till sin himmelske Fader om det som bekymrade henne – om de berättelser som männen som verkade intelligenta hade berättat om att evangeliet var nonsens och om Joseph Smith och Mormons bok.
En natt drömde Elizabeth. Hon sa: ”Det tycktes som om jag stod på en smal vagnsled som ledde runt en låg böljande kulle. Halvvägs uppför kullen såg jag en man som såg neråt och talade eller verkade tala till en ung man som stod på knä och lutade sig över ett hål i marken. Hans armar var framsträckta och det såg ut som om han sträckte sig efter någonting i hålet. Jag kunde se locket av sten som verkade ha lyfts bort från hålet som pojken stod böjd över. På vägen fanns det många människor men ingen av dem verkade alls intresserad av de två männen på kullen. Det var något med drömmen som gjorde ett så märkligt intryck på mig att jag vaknade … jag kunde inte berätta om min dröm för någon men jag var säker på att den handlade om att ängeln Moroni [undervisade] Joseph när denne fick plåtarna.”
På våren 1893 reste Elizabeth till Salt Lake City för tempelinvigningen. Hon beskrev sin upplevelse: ”Därinne såg jag samma bild som jag hade sett i min dröm, jag tror att det var ett fönster av färgat glas. Jag är säker på att inte ens kullen Cumorah själv hade känts lika verklig. Jag är säker på att jag blev visad i en dröm en bild av hur ängeln Moroni gav Joseph Smith [guld]plåtarna.”
Många år efter det att hon drömt sin dröm och flera månader innan hon dog vid nära 88 års ålder hade Elizabeth en mäktig upplevelse. Hon sa: ”Tanken kom till mig lika tydligt … som om någon hade sagt det till mig … ’Gräv inte ner ditt vittnesbörd i marken’.”5
Generationer senare fortsätter Elizabeths efterkommande att hämta styrka från hennes vittnesbörd. Liksom Elizabeth lever vi i en värld full av tvivlare och kritiker som hånar och motsäger de sanningar som vi värdesätter. Vi kanske hör förvirrande berättelser och motstridiga budskap. Och liksom Elizabeth måste vi göra vårt bästa för att hålla fast vid det ljus och den sanning som vi har just nu, särskilt under svåra omständigheter. Svaret på våra böner kommer kanske inte dramatiskt men vi måste finna tysta stunder då vi kan söka mer ljus och sanning. Och när vi får det är det vårt ansvar att leva efter det, dela med oss av det och försvara det.
Jag ger er mitt vittnesbörd om att jag vet att när vi fyller våra hjärtan och hem med Frälsarens ljus och sanning får vi inre styrka att klara av alla omständigheter. I Jesu Kristi namn, amen.
Obs: Den 4 april 2015 avlöstes syster Esplin som andra rådgivare i Primärs generalpresidentskap och inröstades som första rådgivare.