Hjälparen
President Henry B. Eyring
Förste rådgivare i första presidentskapet
Jag bär vittne om att den levande Kristus sänder den Helige Anden, Hjälparen, till dem som vi har lovat att hjälpa honom trösta.
Mina kära systrar, jag har njutit av att vara här med er. Jag har tänkt på min mor, min hustru, mina döttrar, mina svärdöttrar, mina sondöttrar och dotterdöttrar – och flera av dem är här. Det här underbara programmet har fått mig att uppskatta dem än mer. Jag inser att en sådan familj och ett sådant underbart familjeliv kommer av att de har valt att låta Frälsaren vara det centrala i deras liv. Vi har kommit ihåg honom i kväll i musiken, i bönerna och genom inspirerade tal. En av Frälsarens egenskaper som vi uppskattar mest är hans obegränsade medkänsla.
I kväll har ni känt att han känner er och älskar er. Ni har känt hans kärlek till dem som sitter omkring er. De är era systrar, andedöttrar till vår himmelske Fader. Han bryr sig om dem, liksom han bryr sig om er. Han förstår alla deras sorger. Han vill hjälpa dem.
Mitt budskap till er är i kväll att ni kan och måste vara en viktig del av hans arbete att trösta dem som står i behov av tröst. Ni kan utföra er del på bästa sätt om ni bättre förstår hur han besvarar sådana böner om hjälp.
Många ber till vår himmelske Fader om hjälp att bära sina bördor av sorg, ensamhet och rädsla. Vår himmelske Fader hör deras böner och förstår deras behov. Han och hans älskade Son, den uppståndne Jesus Kristus, har lovat hjälp.
Jesus Kristus gav oss detta härliga löfte:
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.
Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.”1
De bördor som hans trofasta tjänare måste bära i livet görs lättare genom hans försoning. Syndens börda kan tas bort, men de prövningar som goda människor möter här i livet kan ändå vara tunga bördor.
Ni har sett goda människor som ni älskar få liknande prövningar. Ni har känt en önskan att hjälpa dem. Det finns en anledning till att ni känner medlidande med dem.
Ni är medlemmar som har slutit förbund i Jesu Kristi Kyrka. En stor förändring skedde i ert hjärta när ni kom in i kyrkan. Ni ingick ett förbund och ni fick ett löfte som började förändra er i grunden.
Alma beskrev, med sina ord vid Mormons vatten, vad ni lovade under ert dop och vad det kommer att innebära för er och alla runt omkring er – särskilt för era familjer. Han talade till dem som skulle ingå förbundet som ni har ingått, och de fick också löftet som Herren gav er:
”Se här är Mormons vatten (ty så kallades de), och eftersom ni nu önskar komma in i Guds fålla och kallas hans folk och är villiga att bära varandras bördor så att de kan bli lätta,
ja, och är villiga att sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst och stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt där ni må befinna er, ända intill döden, så att ni kan återlösas av Gud och räknas bland dem som hör till den första uppståndelsen så att ni kan få evigt liv.”2
Det är därför ni får känslan av att vilja hjälpa den som kämpar för att gå vidare under en börda av mycket sorg och svårigheter. Ni lovade att ni skulle hjälpa Herren lätta deras bördor och trösta dem. Ni fick kraften att hjälpa till med att lätta dessa bördor när ni tog emot den Helige Andens gåva.
När Frälsaren stod inför korsfästelsen beskrev han hur han hjälper oss att lätta våra bördor och skänker oss styrka att bära dem. Han förstod att hans lärjungar skulle sörja. Han förstod att de skulle känna rädsla inför framtiden. Han förstod att de skulle känna sig osäkra på sin förmåga att gå vidare.
Så han gav dem löftet som han ger till oss och till alla som är hans sanna lärjungar:
”Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er,
sanningens Ande, som världen inte kan ta emot. Ty världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, eftersom han förblir hos er och skall vara i er.”3
Sedan lovade han:
”Men Hjälparen, den helige Anden, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.
Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.”4
De senaste veckorna har jag sett hur det löftet om den Helige Anden har uppfyllts hos barn till Gud, som vädjade i bön om att deras bördor skulle lättas. Underverk har skett genom att bördor lättades så som Herren lovade. Han och vår himmelske Fader sände den Helige Anden som Hjälparen till sina lärjungar för att trösta dem.
Nyligen sörjde tre generationer i en familj då en fem år gammal pojke gick bort. Han dog i en olycka medan han var på semester med sin familj. Jag fick möjlighet att än en gång se hur Herren välsignar de trofasta med tröst och styrka att uthärda.
Jag såg hur Herren lättade deras tunga börda. Jag satt med dem i egenskap av Herrens förbundstjänare – liksom ni ofta gör – för att ”sörja med dem som sörjer och trösta dem som står i behov av tröst”.5
Eftersom jag visste att det är så, kände jag glädje och frid när far- och morföräldrar bad mig träffa dem och den lille pojkens föräldrar inför begravningen.
Jag bad för att få veta hur jag skulle kunna hjälpa Herren trösta dem. De satt med mig i vårt vardagsrum. Jag hade värmt upp rummet en kall kväll med en brasa i spisen.
Jag kände att jag skulle säga att jag älskade dem. Jag berättade för dem att jag hade känt Herrens kärlek till dem. Med några få ord försökte jag säga att jag sörjde med dem, men att endast Herren kunde förstå och känna all deras smärta och sorg.
När jag hade sagt dessa få ord kände jag mig manad att lyssna med kärlek medan de pratade om sina känslor.
Under den timme vi satt tillsammans talade de mycket mer än jag gjorde. Jag hörde på deras röster och såg i deras ögon att den Helige Anden rörde vid dem. De uttryckte sitt enkla vittnesbörd när de talade om vad som hade hänt och hur de kände sig. Den Helige Anden hade redan gett dem den frid som kommer av hoppet om evigt liv, när deras son som dog utan synd kan vara deras för alltid.
När jag gav var och en prästadömets välsignelse tackade jag för den Helige Andens inflytande som fanns där. Hjälparen hade kommit och gett hopp, mod och ökad kraft till oss alla.
Samma kväll såg jag hur Herren arbetar med oss för att lätta sitt folks bördor. Ni minns i Mormons bok hur Guds folk nästan gick under på grund av de bördor som lades på deras axlar av hårda slavdrivare.
Folket vädjade om hjälp, liksom de vi älskar och tjänar gör. Så här lyder uppteckningen, som jag vet är sann:
”Och jag skall även lätta de bördor som lagts på era axlar, så att ni inte ens känner dem på era ryggar, trots att ni är i träldom. Och detta skall jag göra så att ni hädanefter kan stå som vittnen för mig och så att ni säkert kan veta att jag, Herren Gud, besöker mitt folk i deras bedrövelser.
Och nu hände det sig att de bördor som lagts på Alma och hans bröder lättades. Ja, Herren styrkte dem så att de kunde bära sina bördor med lätthet, och de underkastade sig glatt och med tålamod all Herrens vilja.”6
Jag har sett detta under ske gång på gång. Vi lättar andras bördor bäst genom att hjälpa Herren stärka dem. Det är därför Herren gav oss uppdraget att trösta andra och vara hans vittnen alltid och överallt.
Den lille pojkens far och mor bar vittne om Frälsaren den kvällen hemma hos mig. Den Helige Anden kom och alla blev tröstade. Föräldrarna stärktes. Sorgens börda försvann inte, men de fick kraft att bära sorgen. Deras tro stärktes. Och deras styrka kommer att fortsätta växa när de ber om det och lever för det.
Anden vittnade om försoningen den kvällen, och samma vittne gav Job styrkan att bära sin börda:
”Jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet.
När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud.”7
Det var detta vittne om Anden som gav honom kraft att uthärda. Han skulle gå igenom mycken sorg och brist på tröst från sina närmaste för att se glädjen som kommer till de trofasta efter att de trofast gått igenom sina prövningar.
Så var det med Job. Välsignelser kom till honom här i livet. Berättelsen om Job slutar med detta mirakel.
”Och Herren välsignade slutet av Jobs liv mer än början. …
I hela landet fanns inte så vackra kvinnor som Jobs döttrar. Och deras far gav dem arvedel bland deras bröder.
Därefter levde Job etthundrafyrtio år och fick se sina barn och barnbarn i fyra led.
Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.”8
Det var Andens vittne om den kommande försoningen som gav Job styrka att uthärda de prövningar som livet är avsett att innehålla för oss alla. Detta är en del av den underbara lycksalighetsplanen som Fadern gav oss. Han lät sin Son genom sitt försoningsoffer ge oss hoppet som tröstar oss hur svår vägen hem till honom än kan vara.
Fadern och Sonen sände den Helige Anden att trösta och stärka Mästarens lärjungar på vägen.
Jag såg detta underverk när jag kom utanför kapellet där begravningen av den lille pojken skulle hållas. Jag hejdades av en förtjusande ung kvinna som jag inte kände igen. Hon sa att hon kom till begravningen för att sörja och att ge tröst, om hon kunde.
Hon sa att hon hade kommit till begravningen också för att själv bli tröstad. Hon berättade att hennes första barn nyligen hade dött. Hon bar på en vacker liten flicka. Jag lutade mig framåt för att titta in i den lilla flickans leende ansikte. Jag frågade barnets mor: ”Vad heter hon?” Hon svarade snabbt och glatt: ”Hon heter Joy [glädje]. Glädjen kommer alltid efter sorgen.”
Hon bar vittne för mig. Jag kunde se att hon fått frid och tröst från den enda säkra källan. Bara Gud känner våra hjärtan, och därför är det bara han som i sanning kan säga: ”Jag vet hur du känner dig.” Så jag kan bara föreställa mig hennes glädje och sorgen som föregick den, men Herren som älskar henne vet.
Jag kan bara till en del veta hur mycket han gläder sig varje gång du, som hans lärjunge, hjälper honom skänka en stund av frid och glädje till av vår himmelske Faders barn.
Jag vittnar om att Herren har bett var och en av oss, sina lärjungar, att hjälpa till att bära varandras bördor. Vi har lovat göra det. Jag bär mitt vittnesbörd om att Herren genom sin försoning och uppståndelse har brutit dödens makt. Jag bär vittne om att den levande Kristus sänder den Helige Anden, Hjälparen, till dem som vi har lovat att hjälpa honom trösta.
Ni är alla vittnen, liksom jag är, om sanningen i inskriptionen på broschen som min mor bar i över 20 år som medlem i Hjälpföreningens generalkommitté. Där stod det: ”Kärleken upphör aldrig.”9 Jag förstår fortfarande inte hela innebörden av de där orden. Men jag fångade en glimt av den när jag såg henne sträcka sig ut till de behövande. Skriften lär oss denna sanning: ”Kärleken är Kristi rena kärlek.”10
Hans kärlek sviker aldrig, och vi kommer aldrig att i våra hjärtan sluta känna önskan ”att sörja med dem som sörjer … och trösta dem som står i behov av tröst”.11 Inte heller lämnar hans utlovade frid någonsin oss när vi tjänar andra i hans ställe.
Som hans vittne uttrycker jag min tacksamhet för allt ni gör så väl för att hjälpa den levande Herren Jesus Kristus och den Helige Anden, Hjälparen, att styrka de matta knäna och lyfta upp händerna som hänger ned.12 Jag är tacksam, av hela mitt hjärta, för kvinnorna i mitt liv som har hjälpt mig och välsignat mig som sanna Jesu Kristi lärjungar. I Jesu Kristi namn, amen