2015
’Detta är den fasta jag vill ha’
Maj 2015


”Detta är den fasta jag vill ha”

Ditt fasteoffer gör mer än att bara bidra till föda och kläder. Det helar och förändrar hjärtan.

Mina kära bröder och systrar, det är en glädje för mig att uttrycka min kärlek till er den här generalkonferensen för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Den glädjen kommer av Andens vittnesbörd om att Frälsarens kärlek sträcks ut till var och en av er, och till alla vår himmelske Faders barn. Vår himmelske Fader önskar välsigna sina barn andligt och timligt. Han förstår vars och ens behov, smärta och förhoppningar.

När vi erbjuder oss att hjälpa någon, är det för Frälsaren som om vi sträcker oss ut för att hjälpa honom.

Han berättade för oss att det är så, när han beskrev ett framtida ögonblick när vi möter honom igen, sedan vårt liv i den här världen är avslutat. Jag har en inre bild av den dagen som har blivit mer levande under de dagar som jag har bett och fastat för att veta vad jag skulle säga den här morgonen. Herrens beskrivning av det framtida samtalet gavs till hans apostlar och beskriver det som vi av hela vårt hjärta önskar ska gälla även oss:

”Då skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse.

Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig.

Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.

Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka?

Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig?

Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig?

Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”1

Du och jag vill få det där varma välkomnandet av Frälsaren. Men hur gör vi oss förtjänta av det? Det finns fler hungriga, hemlösa och ensamma barn till vår himmelske Fader än vi har möjlighet att nå. Och deras antal ökar allt mer, utom räckhåll för oss.

Så Herren har gett oss något som var och en kan göra. Det är ett bud som är så enkelt att ett barn kan förstå det. Det är ett bud med ett underbart löfte till dem som står i behov, och till oss.

Det är fastelagen. Orden i Jesajas bok är Herrens beskrivning av budet och välsignelserna som finns beredda för oss i hans kyrka:

”Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok,

ja, dela ditt bröd åt den hungrige, skaffa de fattiga och hemlösa en boning, kläd den nakne var du än ser honom och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod.

Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden och ditt helande visa sig med hast. Din rättfärdighet skall gå framför dig och HERRENS härlighet följa i dina spår.

Då skall HERREN svara när du åkallar honom. När du ropar, skall han säga: ’Se, här är jag.’ Om du gör dig av med varje slags ok, om du slutar att peka finger och tala onda ord,

om du delar med dig åt den hungrige av det du har och mättar den som lider nöd, då skall ditt ljus gå upp i mörkret och din natt bli lik middagens ljus.

Och HERREN skall alltid leda dig; han skall mätta dig mitt i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp. Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter.”2

Så Herren har gett oss ett enkelt bud med ett förunderligt löfte. I kyrkan i dag erbjuds vi möjligheten att fasta en gång i månaden och ge ett generöst fasteoffer genom vår biskop eller grenspresident, till förmån för fattiga och behövande. En del av det du skänker används för att hjälpa personer nära dig, kanske någon i din egen släkt. Herrens tjänare fastar och ber om uppenbarelse för att få veta vem de ska hjälpa och vilket slags hjälp de ska ge. Det som inte behövs för att hjälpa människor i din lokala enhet ställs till förfogande för att välsigna andra medlemmar i kyrkan över hela världen som står i behov.

Budet att fasta för de fattiga för många välsignelser med sig. Att försumma att följa den lagen kallades av president Spencer W. Kimball en underlåtenhetssynd med ett högt pris. Han skrev: ”Herren [ger] rika löften till dem som fastar och bistår de behövande. … Inspiration och andlig ledning kommer när vi lever rättfärdigt och nära vår himmelske Fader. Om vi underlåter att genomföra den rättfärdiga fastan berövas vi dessa välsignelser.”3

Jag fick en sådan välsignelse för bara några veckor sedan. Eftersom generalkonferensen infaller på en helg när vi normalt skulle ha faste- och vittnesbördsmöte, fastade jag och bad att få veta hur jag ändå kunde lyda budet att ta hand om de behövande.

En lördag, när jag fortfarande fastade, vaknade jag klockan sex på morgonen och bad igen. Jag kände mig manad att se på världsnyheterna. Där läste jag följande rapport:

Den tropiska orkanen Pam förstörde många hem när den gick rakt på Port Vila, Vanuatus huvudstad. Den dödade minst sex människor i Vanuatu, de första bekräftade dödsfallen orsakade av en av de kraftigaste stormar som någonsin nått land.

”Knappt ett enda träd stod rakt när [orkanen] dundrade in över” önationen i Stilla havet.4

World Visions krisbedömningsteam planerar att granska skadorna när stormen har bedarrat.

De rådde invånarna att söka skydd i stadiga byggnader som universitet och skolor.

Och sedan sa de: ”’Det starkaste de har är cementkyrkor’, sa Inga Mepham från CARE International. … ’Några av dem har inte det. Det är svårt att hitta en byggnad som skulle klara av att stå emot en kategori-5-(storm).’”5

När jag läste det kom jag ihåg när jag besökte små hem i Vanuatu. Jag såg framför mig hur människor satt tätt tryckta intill varandra i hem som höll på att ödeläggas av vindarna. Och sedan mindes jag det varma välkomnande jag fått av folket i Vanuatu. Jag tänkte på dem och deras grannar när de flydde till säkerheten i vårt cementkapell.

Sedan föreställde jag mig hur biskopen och Hjälpföreningens president gick runt bland dem, gav tröst och delade ut filtar, mat att äta och vatten att dricka. Jag kunde föreställa mig de rädda barnen tätt tryckta intill varandra.

De är så långt från hemmet där jag läser reportaget, men jag visste vad Herren skulle göra genom sina tjänare. Jag visste det som gjorde det möjligt för dem att bistå dessa himmelske Faders barn, var fasteoffer som givits frivilligt av Herrens lärjungar som befann sig långt borta från dem, men nära Herren.

Så jag väntade inte till söndagen. Jag tog mitt fasteoffer till min biskop samma morgon. Jag visste att mitt offer kanske skulle användas av biskopen och Hjälpföreningens president till att hjälpa någon i mitt grannskap. Min lilla offergåva kanske inte behövs där jag och min familj bor, men det lokala överskottet kan nå ända till Vanuatu.

Andra stormar och tragedier kommer att drabba världen och människor som Herren älskar och vars sorger han känner. En del av ditt och mitt fasteoffer används den här månaden för att hjälpa någon någonstans, vars lättnad Herren känner som om den var hans egen.

Ditt fasteoffer gör mer än att bara bidra till föda och kläder. Det helar och förändrar hjärtan. Frukten av ett frivilligt offer kan vara en önskan hos mottagaren att hjälpa andra i nöd. Det händer över hela världen.

Det hände syster Abie Turay, som bor i Sierra Leone. Ett inbördeskrig började 1991. Det rasade i landet i åratal. Sierra Leone var redan ett av världens fattigaste länder. ”Under kriget var det oklart vem som styrde landet – banker … stängde, statliga kontor bommades igen, polisen [var maktlös mot rebellstyrkorna] … och det rådde kaos, dödande och sorg. Tiotusentals människor miste livet och mer än två miljoner människor tvingades från sina hem för att undkomma slakten.”6

Till och med under sådana tider växte Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

En av de första grenarna organiserades i staden där syster Turay bodde. Hennes man blev den förste grenspresidenten. Han var distriktspresident under inbördeskriget.

”När gäster besöker syster Turays hem [nuförtiden], älskar hon att visa dem två [skatter] från kriget: en blå- och vitrandig skjorta som hon fick ur en packe med begagnade kläder som kyrkans medlemmar hade skänkt och en filt, som nu är sliten och full av hål.”7

Hon säger: ”Den här skjortan var det första klädesplagg jag fick. … Jag använde den till jobbet – den var så bra. [Jag kände mig vacker i den.] Jag hade inga andra kläder.

Under kriget höll den här filten oss varma, mig och mina barn. När rebellerna kom för att attackera oss, var den det enda jag kunde rycka åt mig [när vi flydde ut och gömde oss i bushen]. Så vi tog filten med oss. Den höll oss varma och den höll myggen borta från oss.”8

”Syster Turay talar om hennes tacksamhet för en missionspresident som tog sig in i det krigshärjade landet med [pengar] på fickan.” Dessa medel, av fasteoffer från någon som du, gjorde att de heliga kunde köpa mat som de flesta i Sierra Leone inte hade råd att köpa.9

Syster Turay säger om dem som var generösa nog att donera så att de kunde överleva. ”När jag tänker på de människor som gjorde det här … tror jag att de var sända av Gud, eftersom vanliga människor gjorde denna vänliga gest mot oss.”10

En besökare från Förenta staterna satt med Abie för inte så länge sedan. Under hans tid i hennes hem, ”drogs hans blick till en uppsättning skrifter som låg på bordet”. Han kunde se att de var en skatt, ”med tydliga markerade anteckningar i spalterna. Sidorna var nötta; några var sönderrivna. Omslaget hade lossnat från boken.”

Han höll skrifterna i ”handen och vände varsamt blad. När han gjorde det hittade han en gul kopia av en tiondetalong. [Han] kunde se att, i ett land där en dollar var värd sin vikt i guld, hade Abie Turay betalat en dollar i tionde, en dollar till missionärsfonden och en dollar i fasteoffer, till förmån för dem som var, med hennes ord, ’verkligt fattiga’.”

Besökaren stängde syster Turays skrifter och tänkte, där han stod med denna trofasta afrikanska mor, att han stod på helig mark.11

Precis som mottagandet av ditt och mitt fasteoffer kan förändra hjärtan, så kan fasta för någon annans skull också göra det. Till och med ett barn kan känna det.

Många barn, och en del vuxna, kan av personliga skäl uppleva en 24-timmarsfasta som svår. Det kan med Jesajas ord kännas som om fastan ödmjukar dem. Visa föräldrar inser den möjligheten, och är således noga med att följa president Joseph F. Smiths råd: ”Det är bättre att lära dem principen och låta dem följa den när de är gamla nog att välja förnuftigt.”12

Jag såg välsignelsen av det rådet nyligen. Ett av mina barnbarn har funnit att 24 timmars fasta är mer än han klarar av. Men hans kloka föräldrar lade ändå principen i hans hjärta. En av hans skolkamrater förlorade nyligen en ung kusin i en dödsolycka. Mitt barnbarn frågade sin mamma på fastedagen, ungefär vid den tid då han alltid brukade känna att det var för svårt att fasta, om det skulle hjälpa hans sörjande vän att må bättre, om han fortsatte sin fasta.

Hans fråga var bekräftelsen på president Joseph F. Smiths råd. Mitt barnbarn hade kommit till den punkt där han inte bara förstod fastans princip, den slog också rot i hans hjärta. Han hade kommit att känna att hans fasta och böner kunde leda till en välsignelse från Gud för någon som behövde det. Om han lever efter principen tillräckligt ofta, får det den underbara verkan på hans liv som Herren har lovat. Han får den andliga välsignelsen av kraft till att ta emot inspiration och större förmåga att motstå frestelser.

Vi känner inte till alla anledningar till att Jesus Kristus gick ut i öknen för att fasta och be. Men vi känner åtminstone till en av följderna: Frälsaren stod fullständigt emot Satans frestelser att missbruka sina gudomliga krafter.

Den korta stund vi fastar varje månad och den lilla summa vi ger till de fattiga, kanske bara ger oss en liten del av förändringen i vår natur, till att inte längre ha någon önskan att göra ont. Men det finns ett stort löfte, i samma stund som vi gör allt vi rimligtvis kan för att be, fasta och ge till människor i nöd:

Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden och ditt helande visa sig med hast. Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet följa i dina spår.

Då skall Herren svara när du åkallar honom. När du ropar, skall han säga: ’Se, här är jag.’”13

Jag ber att vi ska göra anspråk på dessa mäktiga välsignelser för oss själva och för våra familjer.

Jag bär vittne om att Jesus är Kristus, att i hans kyrka inbjuds vi att hjälpa honom i hans omsorg om de fattiga i hans väg, och att han lovar att eviga välsignelser kommer genom att hjälpa honom. I Jesu Kristi heliga namn, amen.

Slutnoter

  1. Matt. 25:34–40.

  2. Jes. 58:6–11.

  3. Spencer W. Kimball, Förlåtelsens under (1976), s. 91.

  4. Se Steve Almasy, Ben Brumfield och Laura Smith-Spark, ”Cleanup Begins in Vanuatu after Cyclone Batters Islands”, 15 mars 2015, edition.cnn.com.

  5. Se Sean Morris, Steve Almasy och Laura Smith-Spark, ”’Unbelievable Destruction’ Reported in Tropical Cyclone Pam’s Wake”, 14 mars 2015, edition.cnn.com.

  6. Peter F. Evans, ”Sister Abie Turay’s Story”, opublicerat manuskript.

  7. Peter F. Evans, ”Sister Abie Turay’s Story”.

  8. Abie Turay, citerad i Peter F. Evans, ”Sister Abie Turay’s Story”.

  9. Peter F. Evans, ”Sister Abie Turay’s Story”.

  10. Abie Turay, citerad i Peter F. Evans, ”Sister Abie Turay’s Story”.

  11. Peter F. Evans, ”Sister Abie Turay’s Story”; en video om syster Turay, ”We Did Not Stand Alone” finns på lds.org/media-library.

  12. Joseph F. Smith, ”Editor’s Table”, Improvement Era, dec. 1903, s. 149.

  13. Jes. 58:8–9.