Återvänd till tron
Rosemary M. Wixom
Primärföreningens generalpresident
Vi kan alla stärka vår tro på Jesus Kristus på vår egen färd genom livet och finna glädje.
Vi är så tacksamma den här påskdagsmorgonen att få lyssna till vår levande profets röst. Vi värderar dina ord, bland annat råden att ”finna glädje under färden”1 och ”framtiden är lika strålande som er tro”.2
Det här året delar primärbarnen med sig av sin glädje och låter sin tro på Jesus Kristus lysa, när de sjunger sången ”Jag vet att han älskar mig”. De sjunger om sanningen: ”Han lever än! … Jag i hans spår vill gå.”3 Liksom primärbarnen kan vi alla stärka vår tro på Jesus Kristus på vår egen färd genom livet och finna glädje.
Nyligen hörde jag under ett söndagsmöte för Hjälpföreningen en ung mor berätta om sin omvändelseresa. Hon hade vuxit upp i kyrkan med föräldrar som undervisade henne om evangeliet. Hon gick i Primär, Unga kvinnor och seminariet. Hon älskade att lära och upptäcka sanningar. Hennes ständiga kamp var att få veta varför. Äldste Russel M. Nelson har sagt: ”Herren kan bara undervisa när vi själva vill veta.”4 Och den här unga kvinnan var läraktig.
Efter gymnasiet gick hon på universitetet, gifte sig i templet med en hemkommen missionär och välsignades med vackra barn.
Med vetgirigt sinnelag fortsatte denna mor att ställa sina frågor. Men när frågorna blev svårare, blev svaren det också. Och ibland kom inga svar – eller inga svar som gav frid. När hon sökte efter svar blev frågorna till slut fler och fler, och hon började ifrågasätta några av själva grunderna i sin tro.
Under den här förvirringen sa människor omkring henne: ”Luta dig mot min tro.” Men hon tänkte: ”Det kan jag inte. Du förstår inte, du brottas inte med de här frågorna.” Hon förklarade: ”Jag ville visa respekt mot dem som inte hade tvivel, om de visade mig samma respekt.” Och många gjorde det.
Hon sa: ”Mina föräldrar kände mitt hjärta och gav mig tid. De visade mig kärlek medan jag försökte reda ut det själv.” Detsamma gjorde denna unga mors biskop, han träffade henne ofta och talade om att han litade på henne.
Medlemmarna i församlingen tvekade inte heller att visa sin kärlek, och hon kände gemenskap med dem. Hennes församling krävde inte att hon skulle visa upp ett perfekt ansikte, det var en plats där hon fick näring.
”Det var intressant”, minns hon. Under den här tiden kände jag en stark koppling till mina morföräldrar som hade dött. De stödde mig och uppmanade mig att fortsätta kämpa. Det kändes som om de sa: ’Fokusera på det du vet.’”
Trots allt stöd blev hon mindre aktiv. Hon berättade: ”Jag lämnade inte kyrkan på grund av dåligt uppträdande, andlig likgiltighet, eller för att jag sökte en ursäkt för att inte hålla buden, eller för att jag sökte en lätt utväg. Jag kände att jag behövde svar på frågan: ’Vad är det jag egentligen tror på?’”
Vid den här tiden läste hon en bok som Moder Teresa skrivit, som handlade om liknande känslor. I ett brev från 1953 skrev Moder Teresa: ”Vill du be speciellt för mig, att jag inte ska skada detta verk och att vår Herre ska visa sig – för det finns ett sådant mörker inom mig, som om allting är dött. Det har varit så mer eller mindre ända sedan jag påbörjade ’verket’. Be att vår Herre ska ge mig mod.”
Ärkebiskop Périer svarade: ”Gud vägleder dig, kära Moder, du är inte så mycket i mörkret som du tror. Stigen vi ska följa kanske inte alltid genast är tydlig. Be om ljus, bestäm dig inte för snabbt, lyssna till vad andra har att säga, begrunda deras skäl. Du kommer alltid att finna något som kan hjälpa dig. … Vägledd av tro, bön och logiskt tänkande och med rätt avsikt har du nog.”5
Min vän tänkte att om Moder Teresa kunde leva sin religion utan att ha alla svar och utan känslan av klarhet i allting, kanske hon också kunde det. Hon skulle ta ett enkelt steg framåt i tro – och sedan ett till. Hon kunde fokusera på de sanningar hon trodde på och låta de sanningarna fylla hennes sinne och hjärta.
När hon tänkte tillbaka, sa hon: ”Mitt vittnesbörd hade blivit som en hög med aska. Det hade brunnit ner. Allt som var kvar var Jesus Kristus.” Hon fortsatte: ”Men han lämnar oss inte när vi ställer frågor. När någon försöker hålla buden är dörren vidöppen. Bön och skriftstudier är oerhört viktiga.”
Hennes första steg mot att bygga upp tron igen var att börja med evangeliets grundläggande sanningar. Hon köpte Primärs sångbok och började läsa orden i sångerna. De blev skatter för henne. Hon bad om tro att lyfta den tyngd hon kände.
Hon lärde sig att när hon kom till ett uttalande som fick henne att tvivla, skulle hon ”stanna upp, se helhetsbilden och göra evangeliet mer personligt”. Hon sa: ”Jag skulle fråga: ’Är det här rätta vägen för mig och min familj?’ Ibland frågade jag mig själv: ’Vad vill jag för mina barns del?’ Jag insåg att jag vill att de ska gifta sig i templet. Det var då tron kom tillbaka i mitt hjärta.”
Äldste Jeffrey R. Holland har sagt: ”Ödmjukhet, tro och den Helige Andens påverkan [ska] alltid vara en del av allt sökande efter sanning.”6
Även om att hon hade ifrågasatt hur Mormons bok kom till, kunde hon inte förneka de sanningar som hon kände till i Mormons bok. Hon hade fokuserat på att studera Nya testamentet bättre för att förstå Frälsaren. ”Men till slut”, sa hon, ”var jag tillbaka i Mormons bok eftersom jag älskade det jag kände när jag läste om Jesus Kristus och hans försoning”.
Hon fortsatte: ”Man måste få egna andliga upplevelser av sanningarna i den boken”, och det fick hon. Hon förklarade: ”Jag läste i Mosiah och kände mig helt och hållet vägledd: ’Tro på Gud, tro att han finns och att han skapat allt, … Tro att han har all visdom och all makt, både i himlen och på jorden. Tro att människan inte förstår allt det som Herren kan förstå.”7
Vid den här tiden kom kallet att tjäna som pianist i Primär. ”Det kändes tryggt”, sa hon. ”Jag ville ha mina barn i Primär och nu kunde jag vara där med dem. Och jag var inte ännu redo att undervisa.” Medan hon tjänade, fortsatte hon att känna från dem som omgav henne: ”Kom, vi vill ha dig vilken nivå du än står på och vi vill möta dig där. Ge oss vad du än har att ge.”
När hon spelade primärsångerna, tänkte hon ofta: ”Här finns sanningar som jag älskar. Jag kan fortfarande bära vittnesbörd. Jag ska bara säga det som jag vet och litar på. Det kanske inte blir en fullkomlig kunskap, men den kommer från mig. Det jag fokuserar på växer inom mig. Det är vackert och går tillbaka till själva kärnan i evangeliet och där finns en klarhet.”
När jag lyssnade till den här unga systern när hon berättade om sin resa den där söndagsmorgonen, påmindes jag om att ”det är på klippan, vår Återlösare” som vi alla måste bygga vår grund.8 Jag mindes också Jeffrey R. Hollands råd: ”Håll … fast vid det du redan vet och var stark tills du får ytterligare kunskap.”9
Under lektionen blev jag intensivt medveten om att svar på våra uppriktiga frågor kommer när vi uppriktigt söker och när vi lever efter buden. Jag blev påmind om att vår tro kan hjälpa oss tro på sådant som vi inte tycker känns logiskt just då.
Hur mycket önskar jag inte vara som de som omgav denna unga mor, och kärleksfullt stöttade henne. Som president Dieter F. Uchtdorf har sagt: ”Vi är ju alla pilgrimer som söker Guds ljus på vår vandring längs lärjungeskapets stig. Vi fördömer inte andra för den grad av ljus de har eller kanske inte har. Snarare vårdar vi och uppmuntrar allt ljus tills det lyser tydligt, klart och sant.”10
När primärbarnen sjunger ”Barnets bön”, ställer de frågan: ”Himmelske Fader, är du alltid där? Hör du vart barn som ber till dig från jorden här?”11
Vi kanske också undrar: ”Finns vår himmelske Fader verkligen där?” bara för att glädja oss – som min vän gjorde – när svaren kommer i form av tysta, enkla försäkringar. Jag vittnar om att dessa enkla försäkringar kommer när hans vilja blir vår. Jag vittnar om att sanningen finns på jorden i dag och att hans evangelium finns i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. I Jesu Kristi namn, amen.