Verkligt goda och utan svek
Äldste Michael T. Ringwood
i de sjuttios kvorum
Jesu Kristi evangeliums glada budskap är att vårt hjärtas önskan kan förändras och våra motiv kan förädlas och förfinas.
Tyvärr fanns det en tid i mitt liv när jag motiverades av titlar och auktoritet. Det började helt oskyldigt. När jag förberedde mig för heltidsmission blev min äldre bror zonledare i sin mission. Jag hörde så många positiva saker sägas om honom att jag inte kunde låta bli att önska att sådana saker skulle sägas om mig. Jag hoppades på, och kanske också bad om, en liknande ställning.
Tack och lov lärde jag mig en viktig läxa på min mission. Under förra konferensen påmindes jag om det jag hade lärt mig.
I oktober sa president Dieter F. Uchtdorf: ”Jag har i mitt liv fått umgås med några av de kunnigaste och intelligentaste männen och kvinnorna i världen. När jag var yngre imponerades jag av dem som var välutbildade, framgångsrika och hyllade av världen. Men under årens lopp har jag insett att jag imponeras än mer av de underbara och välsignade själar som är verkligt goda och utan svek.”1
Min Mormons bok-hjälte är ett perfekt exempel på en underbar och välsignad själ, som var verkligt god och utan svek. Shiblon var en av Alma den yngres söner. Vi är mer bekanta med hans bröder Helaman – som efterträdde sin far som upptecknare och Guds profet – och Corianton – som blev närmast ökänd för att vara en missionär som behövde en del råd av sin far. Till Helaman skrev Alma 77 verser (se Alma 36–37). Åt Corianton ägnade Alma 91 verser (se Alma 39–42). Till mellansonen Shiblon skrev Alma bara 15 verser (se Alma 38). Men hans ord i de 15 verserna är mäktiga och lärorika.
”Och nu, min son, tror jag att jag skall få stor glädje av dig tack vare din ståndaktighet och din trofasthet mot Gud. Ja, eftersom du i din ungdom har börjat söka efter Herren, din Gud, hoppas jag att du skall fortsätta med att hålla hans bud, ty välsignad är den som håller ut intill änden.
Jag säger dig, min son, att jag redan har haft stor glädje av dig tack vare din trofasthet och din noggrannhet och ditt tålamod och din långmodighet bland folket.” (Alma 38:2–3).
Utöver att tala till Shiblon, talade Alma även om honom till Corianton. Alma sa: ”Har du inte lagt märke till din brors ståndaktighet, hans trofasthet och hans noggrannhet i att hålla Guds bud? Se, har han inte varit ett gott föredöme för dig?” (Alma 39:1).2
Det verkar som om Shiblon var en son som ville behaga sin far och som gick omkring och gjorde det rätta för att det var rätt, snarare än för att få beröm, ställning, makt, hyllningar eller auktoritet. Helaman måste ha känt till och respekterat detta hos sin bror, eftersom han gav Shiblon vård om de heliga uppteckningarna, som han hade fått av sin far. Säkerligen litade Helaman på Shiblon eftersom ”han var en rättfärdig man som vandrade rättrådigt inför Gud och han strävade efter att ständigt göra gott och att hålla Herrens, sin Guds, bud” (Alma 63:2). Något som verkar vara utmärkande för Shiblon är att det inte finns mycket upptecknat om honom från tiden då han övertog de heliga uppteckningarna till dess han gav dem till Helamans son Helaman (se Alma 63:11).
Shiblon var verkligt god och utan svek. Han var en man som offrade tid, talanger och ansträngningar för att hjälpa och lyfta andra, på grund av kärlek till Gud och sina medmänniskor (se Alma 48:17–19; 49:30). Han beskrivs perfekt med president Spencer W. Kimballs ord: ”Stora kvinnor och män är alltid mer angelägna att tjäna än att dominera.”3
I en värld där beröm, ställning, makt, hyllning och auktoritet eftersträvas på alla sätt, ärar jag dessa underbara och välsignade själar som är verkligt goda och utan svek, som motiveras av sin kärlek till Gud och sin nästa, dessa stora kvinnor och män som är ”mer angelägna att tjäna än att dominera”.
I dag finns det människor som vill få oss att tro att vår önskan att betyda något bara kan tillfredsställas genom att uppnå ställning och makt. Men tack och lov är det många som inte låter sig påverkas av det perspektivet. De finner betydelse i att sträva efter att vara verkligt goda och utan svek. Jag har funnit dem i livets alla skeden och inom många trosåskådningar. Och jag finner dem i stort antal bland uppriktigt omvända Kristi efterföljare.4
Jag hedrar dem som osjälviskt tjänar varje vecka i församlingar och grenar runtom i världen, genom arbete långt utöver vad ämbetet kräver. Men ämbeten kommer och går. Jag är ännu mer imponerad av alla dem som, utan formell kallelse, finner sätt att ständigt tjäna och lyfta andra. En broder kommer tidigt till kyrkan för att sätta fram stolar och stannar efteråt för att ställa i ordning kapellet. En syster väljer medvetet en plats nära en blind syster i församlingen, inte bara för att kunna hälsa på henne, utan även för att sjunga psalmerna tillräckligt högt för att den blinda systern ska kunna höra orden och sjunga med. Om du ser efter noga i din församling eller gren hittar du liknande exempel. Det finns alltid medlemmar som verkar veta vem som behöver hjälp och när de ska erbjuda den.
Kanske fick jag min första lärdom om verkligt goda heliga, utan svek, när jag var en ung missionär. Jag flyttade till ett område med en äldste som jag inte kände. Jag hade hört andra missionärer tala om att han aldrig hade fått några ledaruppdrag och att han hade svårt med det koreanska språket trots att han varit i landet länge. Men när jag lärde känna den här äldsten fann jag att han var en av de mest lydiga och trofasta missionärer jag träffat. Han studerade när det var dags att studera, han arbetade när det var dags att arbeta. Han lämnade lägenheten i tid och återvände i tid. Han var flitig i att studera koreanska, även om språket var mycket svårt för honom.
När jag insåg att det jag hört inte var sant, kände jag att den här missionären var felaktigt bedömd som misslyckad. Jag ville berätta för hela missionen vad jag hade upptäckt om den här äldsten. Jag berättade för min missionspresident om min önskan att rätta till denna missuppfattning. Han svarade: ”Vår Himmelske Fader vet att den här unge mannen är en framgångsrik missionär, och det vet jag också.” Han tillade: ”Och nu vet du det också, så spelar någon annan någon roll?” Den här kloke missionspresidenten lärde mig vad som var viktigt i tjänande, och det var inte beröm, ställning, makt, ära eller auktoritet. Det var en stor lärdom för en ung missionär som var alltför fokuserad på titlar.
Med denna lärdom i tankarna började jag se tillbaks på mitt liv och se hur ofta jag hade blivit påverkad av män och kvinnor, som vid den tiden hade varken viktig titel eller ställning. En av dem som liknade Shiblon var min seminarielärare under mitt näst sista år på high school. Den här gode mannen undervisade seminariet i bara två eller tre år, men han öppnade mitt hjärta på ett sätt som hjälpte mig att få ett vittnesbörd. Han kanske inte var den mest populära läraren på skolan, men han var alltid förberedd och hans inflytande på mig var mäktigt och bestående. En av de få gånger jag mötte den här mannen, under de 40 år som gått sedan han undervisade mig, var när han kom för att träffa mig på min fars begravning. Det var verkligen en handling som inte drevs av titel eller makt.
Jag hedrar den hängivna läraren och många som liksom han är verkligt goda och utan svek. Jag hedrar söndagsskolläraren som inte bara undervisar sina elever på söndagens klass, utan som även undervisar och påverkar samma elever genom att bjuda dem på frukost med sin familj. Jag hedrar ungdomsledare som deltar i sport och kulturella aktiviteter med de unga männen och kvinnorna i församlingen. Jag hedrar mannen som skriver uppmuntrande meddelanden till grannarna och kvinnan som inte bara skickar julkort utan själv delar ut dem till släktingar och vänner som behöver ett besök. Jag hedrar brodern som regelbundet tog sin granne på en åktur under dennes mörka dagar av Alzheimers – vilket gav både grannen och hans hustru en välbehövlig paus i vardagen.
De här sakerna görs inte för att få beröm och lovord. Dessa män och kvinnor motiveras inte av möjligheten till att få titlar eller auktoritet. De är Kristi lärjungar, som går omkring och som ständigt gör gott och som liksom Shiblon försöker behaga sin himmelske Fader.
Jag blir ledsen när jag hör om någon som slutar tjäna eller till och med slutar komma till kyrkan för att de blivit avlösta från ett ämbete eller känner sig förbisedda för en ställning eller titel. Jag hoppas att de en dag får lära det som jag lärde som ung missionär – att det tjänande som räknas mest är det som ofta endast Gud uppmärksammar. I vår strävan efter mig och mitt, har vi glömt bort Gud och det som hör honom till?
Någon kanske säger, ”Men jag har så långt kvar för att kunna bli som dem du beskriver”. Jesu Kristi evangeliums glada budskap är att vårt hjärtas önskan kan förändras och våra motiv kan utvecklas och förädlas. När vi döps in i Guds sanna fårahus påbörjar vi processen att bli nya skapelser (se 2 Kor. 5:17; Mosiah 27:26). Varje gång vi förnyar vårt dopförbund genom att ta del av sakramentet är vi ett steg närmare det slutliga målet.5 När vi håller ut i det förbundet får vi kraft till att sörja med dem som sörjer och trösta dem som behöver tröst (se Mosiah 18:9). I det förbundet finner vi nåden som gör att vi kan tjäna Gud och hålla hans bud samt älska Gud av allt vårt hjärta och älska vår nästa som oss själva.6 I det förbundet hjälper Gud och Kristus oss, så att vi kan hjälpa dem som behöver vår hjälp (se Mosiah 4:16; se också v. 11–15).
Det enda jag verkligen vill i livet är att behaga mina fäder – både min jordiske och min himmelske – och att bli mer lik Shiblon.7
Jag tackar min himmelske Fader för personer som är som Shiblon, vars exempel ger mig – och oss alla – hopp. I deras liv ser vi ett vittne om en kärleksfull himmelsk Fader och en omtänksam och barmhärtig Frälsare. Jag lägger mitt vittnesbörd till deras, med ett löfte om att försöka bli mer lik dem, i Jesu Kristi namn, amen.