Där rättvisan, kärleken och nåden möts
Äldste Jeffrey R. Holland
i de tolv apostlarnas kvorum
Jesus Kristus led, dog och uppstod från döden för att han skulle kunna lyfta oss till evigt liv.
Utan säkerhetslina, sele eller någon som helst klätterutrustning försökte två bröder – Jimmy, 14 år, och John, 19 år (inte deras riktiga namn) – ta sig uppför en vertikal bergvägg i Snow Canyon State Park i min hemtrakt i södra Utah. Nära toppen på sin mödosamma klättring upptäckte de att en utskjutande klippavsats hindrade dem från att komma upp den sista metern. De kunde inte ta sig över den men kunde heller inte ta sig ner nu. De var fast. Efter noggrann manövrering fick John tillräckligt fotfäste för att hjälpa sin bror upp till säkerheten på klippavsatsen. Men han kunde inte ta sig upp själv. Ju mer han försökte hitta fäste för fingrarna eller fötterna, desto mer kramp fick han i musklerna. Han började få panik och började frukta för sitt liv.
När John kände att han inte kunde hålla sig kvar så länge till, insåg han att det enda alternativet var att försöka hoppa uppåt och ta tag i klippavsatsen. Om det lyckades kanske han med sina starka armar kunde dra sig upp till säkerhet.
Han berättar:
”Innan jag hoppade bad jag Jimmy att leta efter en stadig gren som han kunde sträcka ner mot mig, fastän jag visste att det inte fanns något sådant på den steniga toppen. Det var bara ett desperat trick. Om jag misslyckades med hoppet, kunde jag åtminstone se till att min lillebror inte såg mig falla ner och dö.
Jag väntade tills han borde vara ur sikte och bad min sista bön – att jag ville att min familj skulle veta att jag älskar dem och att Jimmy skulle ta sig hem i säkerhet på egen hand – sedan hoppade jag. Det fanns tillräckligt med adrenalin i hoppet så att jag gott och väl nådde över klippavsatsen. Men när jag slog ner händerna mot ytan, kände jag inget annat än lös sand på den flata stenen. Jag minns fortfarande hur det kändes att hänga där utan något att hålla i – ingen kant eller annan utskjutande del att ta tag i. Jag kände hur fingrarna sakta gled över den sandiga ytan. Jag visste att livet var över.
Men så plötsligt, som en blixt från klar himmel, sköt två händer fram från någonstans ovanför klippavsatsen och tog tag i mina handleder med en styrka och beslutsamhet som överträffade deras storlek. Min trogne lillebror hade inte gått och letat efter någon påhittad trädgren. Han hade gissat exakt vad jag planerade att göra och inte rört sig en centimeter. Han hade bara väntat – tyst, blick stilla – fullkomligt medveten om att jag skulle vara dum nog att försöka hoppa. När jag gjorde det tog han tag i mig, höll fast mig och vägrade att låta mig falla. Min brors starka armar räddade mitt liv den dagen, när jag hängde hjälplös ovanför det som säkerligen skulle ha blivit min död.”1
Mina kära bröder och systrar, i dag är det påsksöndagen. Fastän vi alltid bör tänka på det (vi lovar varje vecka i sakramentsbönerna att vi ska göra det), så är det här den heligaste dagen på året för att särskilt minnas vår broders händer och beslutna armar, som sträckte sig ner i dödens avgrund för att rädda oss från vårt fall och våra felsteg, från vår sorg och våra synder. Mot bakgrund av den här berättelsen, förmedlad av Johns och Jimmys familj, uttrycker jag min tacksamhet för Herrens Jesu Kristi försoning och uppståndelse, och betonar händelserna i Guds gudomliga plan som ledde till och gav mening åt ”kärleken Jesus förunnar [oss]”.2
I vårt allt mer sekulariserade samhälle är det lika ovanligt som omodernt att prata om Adam och Eva, om Edens lustgård eller om ett ”lyckosamt fall” till jordelivet. Men den enkla sanningen är att vi inte helt kan förstå Kristi försoning och uppståndelse, och vi kan inte helt uppskatta det unika syftet med hans födelse eller hans död – med andra ord finns det inget sätt att helt och hållet fira julen eller påsken – utan att förstå att det faktiskt fanns en Adam och Eva som verkligen föll från Eden, med alla de följder som fallet förde med sig.
Jag känner inte till detaljerna om vad som hände på den här planeten innan dess, men jag vet att de två skapades under Guds hand, att de under en tid levde ensamma i en paradisisk miljö där det varken fanns död eller framtida familj, och att de genom olika val överträdde ett Guds bud vilket krävde att de lämnade lustgården, men som tillät dem få barn innan de ställdes inför den fysiska döden.3 För att göra deras omständigheter ännu mer sorgliga och komplicerade, fick deras överträdelse också andliga följder och de uteslöts från Guds närhet för alltid. Eftersom vi sedan föddes in i den här fallna världen, och eftersom vi också skulle överträda Guds bud, fick vi samma straff som Adam och Eva.
Vilken hopplös belägenhet! Hela den mänskliga rasen i fritt fall – varje man, kvinna och barn på jorden faller mot permanent fysisk död, och andligt sett mot evig vånda. Är det så livet ska vara? Är det här den mänskliga upplevelsens stora final? Hänger vi alla längs en kall bergvägg någonstans i ett likgiltigt universum, där var och en trevar efter fotfäste, efter något att ta tag i – utan något annat än känslan av sand som glider under fingrarna, inget som räddar oss, inget att hålla fast vid och ännu mindre något som håller fast i oss? Är vårt enda syfte i livet en tom existentiell övning – att bara hoppa så högt vi kan, hänga kvar i våra utmätta 70 år och sedan misslyckas och falla, och fortsätta falla för alltid?
Svaret på de här frågorna är ett otvetydigt och evigt nej! Med forntida och nutida profeter vittnar jag om att ”allt har gjorts enligt hans visdom som vet allt”.4 Således, så snart de första föräldrarna lämnade Edens lustgård, sände allas vår Gud och Fader, som hade förutsett Adams och Evas beslut, himlens änglar att förkunna för dem – och genom tidsåldrarna för oss – att hela detta händelseförlopp var utformat för vår eviga lycka. Det var en del av hans gudomliga plan, varigenom en Frälsare, Guds Son själv – ännu en ”Adam”, som aposteln Paulus skulle kalla honom,5 – skulle komma i tidens mitt och sona den förste Adams överträdelse. Den försoningen skulle åstadkomma fullständig seger över den fysiska döden och villkorslöst låta alla uppstå som hade fötts eller som någonsin kommer att födas in i den här världen. Barmhärtigt nog skulle den också ge förlåtelse för alla människors synder, från Adam till världens ände, på villkor av omvändelse och lydnad mot gudomliga bud.
Som ett av hans ordinerade vittnen förkunnar jag den här påskmorgonen att Jesus från Nasaret var och är världens Frälsare, den ”siste Adam”6, vår tros upphovsman och fullkomnare, det eviga livets Alfa och Omega. ”Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande”,7 förkunnade Paulus. Och profeten och patriarken Lehi skrev: ”Adam föll för att människorna skulle kunna bli till. … Och Messias kommer i tidens fullbordan för att han skall kunna återlösa människobarnen från fallet.”8 Grundligast av alla undervisade profeten Jakob i Mormons bok, i en två dagar lång predikan om Jesu Kristi försoning, att ”uppståndelsen måste … komma … som följd av fallet”.9
Så i dag firar vi segern över varje fall vi någonsin har upplevt, varje sorg vi någonsin har känt, allt missmod vi någonsin har upplevt, varje rädsla vi har mött – för att inte tala om vår uppståndelse från döden och förlåtelsen för våra synder. Den segern är tillgänglig för oss tack vare de händelser som ägde rum under precis ett sådant här veckoslut för över två årtusenden sedan i Jerusalem.
Det började med Getsemanes andliga vånda, gick vidare till korsfästelsen på Golgata och avslutades en vacker söndagsmorgon i en donerad grav, där en syndfri, ren och helig människa, Guds Son själv, gjorde vad ingen annan avliden person någonsin hade gjort eller skulle ha kunnat göra. Av egen kraft uppstod han från döden, och hans kropp skulle aldrig skiljas från hans ande igen. Av egen vilja lade han ifrån sig linnebindlarna han hade lindats med, och han lade duken som hade täckt huvudet ”på en särskild plats”10, som det står i skriften.
Den första påskens försoning och uppståndelse är den mest betydande stunden, den allra generösaste gåvan, den yttersta plågsamma smärtan och den mest majestätiska manifestationen av ren kärlek som någonsin skett i världshistorien. Jesus Kristus, Guds enfödde Son, led, dog och uppstod från döden för att han, som en blixt från en klar himmel, skulle kunna ta tag i oss när vi faller, hålla fast oss med sin kraft, och genom vår lydnad mot hans bud lyfta oss till evigt liv.
Den här påsken tackar jag honom och Fadern, som gav honom till oss, för att Jesus fortfarande står triumferande över döden, även om han står på sårade fötter. Den här påsken tackar jag honom och Fadern, som gav honom till oss, för att han fortfarande erbjuder oändlig nåd, även om han gör det med genomborrade handflator och ärrade handleder. Den här påsken tackar jag honom och Fadern, som gav honom till oss, för att vi kan sjunga inför en svettfläckad örtagård, ett genomspikat kors och en strålande tom grav:
Så stor, så härlig och fullständig är
vår Återlösares plan,
där rättvisan, kärleken och nåden möts
i gudomlig harmoni!11
I den uppståndne Herrens Jesu Kristi heliga namn, amen.