En godisbit
Författaren bor i Utah, USA.
Att dela med sig av godis var lätt, men hur var det med att dela med sig av evangeliet?
”Jag skulle vilja vara missionär”, (Barnens sångbok, s. 90).
”Vill du ha lite godis?” José höll fram en brun godisbit till sin vän Pedro när de åkte hem från skolan tillsammans på bussen.
”Javisst”, sa Pedro. Han tog emot godisbiten och stoppade den i munnen.
José valde ut en gul godisbit ur den lilla påsen. Pojkarna satt tysta medan bussen brummade fram. Deras stad i Argentina var stor. De hade en lång bussresa varje dag för att komma till skolan. Josés mamá gav honom alltid pengar till att köpa en liten påse godis att fördriva tiden med.
”Vill du ha mer?” José höll fram en näve bruna godisbitar.
”Visst, tack!” sa Pedro. ”Varför gillar du inte dem? De är jättegoda.”
José var tyst en stund och funderade. Han slickade sig om läpparna. ”Det är nog för att de smakar kaffe.”
”Varför gillar du inte kaffesmak? Det är så gott.”
”Jo, jag är mormon och vi dricker inte kaffe, så jag antar att jag inte är van vid smaken.”
Pedro såg förvirrad ut. ”Vad är en mormon? Och varför dricker ni inte kaffe?”
”En mormon är någon som är medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vi tror på att Gud vill att vi ska ta hand om våra kroppar, så vi dricker inte kaffe, te eller alkohol. Och vi röker inte.”
”Men det här är bara godis”, sa Pedro. ”Det är inte riktigt kaffe.”
”Jag vet”, sa José. ”Men jag vill ändå inte äta det.”
Pedro nickade. ”Nåja, du kan ge mig alla de bruna. Vad mer får ni lära er i din kyrka?”
”Varje söndag går vi till kyrkan och lär oss om Jesus och vår himmelske Fader. Vi lär oss också många roliga sånger. Faktiskt, så ska alla barnen sjunga och tala på vårt möte i kyrkan nu på söndag. Vill du fråga din mamma om du får följa med mig till kyrkan? Du kan få träffa missionärerna också.”
”Okej”, sa Pedro. ”Har de något godis med kaffesmak som de också vill bli av med?”
José skrattade. ”Nej, men de har något ännu bättre att dela med sig av!”