Övergången till Hjälpföreningen

Förra året lade syster Bonnie L. Oscarson, Unga kvinnors generalpresident, och syster Linda K. Burton, Hjälpföreningens generalpresident, ut frågor på sina Facebook-sidor för kyrkan. De bad unga kvinnor och hjälpföreningssystrar, såväl som föräldrar, ledare och lärare som är involverade i att hjälpa unga kvinnor, att berätta om när de gick över från Unga kvinnor till Hjälpföreningen. De båda presidenterna fick kommentarer från hela världen.

Många unga kvinnor uttryckte entusiasm över att vara omgivna av starka kvinnor, medan andra kände sig lite osäkra.

Här följer några av kommentarerna om hur man kan göra övergången från Unga kvinnor till Hjälpföreningen lättare. De är uppdelade i två grupper: 1) Vad kan vi göra i Unga kvinnor? och 2) Vad kan vi göra i Hjälpföreningen?

I Unga kvinnor

1. Delta på Hjälpföreningens inledning.

Många ledare i Hjälpföreningen bjöd in de unga kvinnorna till inledningen en gång i månaden, och Laurelflickorna till en lektion då och då.

Jill, en ledare i Hjälpföreningen, berättar vad hennes församling gör. Hon skriver: ”Vi uppmanar de unga kvinnorna att sätta sig bredvid en syster i Hjälpföreningen före mötet och fråga om hennes liv. Det hjälper de unga kvinnorna att se att Hjälpföreningens systrar inte är så olika dem själva.”

2. Lär känna varandra genom att umgås.

”Jag minns tydligt när jag hjälpte till med disken vid en begravningslunch”, skrev Rachel, en unga kvinna. ”Jag fick prata och skratta med de andra systrarna som var i köket, och jag kände mig som en del av gruppen. De visade sitt förtroende för mig. Det var ett jättestort ögonblick för mig.”

Bekah, en hjälpföreningssyster, tog initiativet till att lära känna de unga kvinnorna. Hon skrev: ”Jag använder sociala medier för att bli vän med ungdomarna och för att få veta vad de tycker om. På så vis blev vi vänner.”

3. Lär av kvinnor som älskar Hjälpföreningen.

”Jag växte upp i en ort i närheten av Stockholm. Min mamma var ensamstående”, skriver Britt-Marie. ”Jag var nästan tretton år när min mamma och jag döptes. När mamma gick på hjälpföreningsmötena på kvällen, tog hon med mig så att jag inte skulle vara hemma ensam. När jag till slut fyllde arton kände jag och älskade varje syster.”

Paula skrev: ”Som nyomvänd vid fjorton års ålder ansträngde jag mig för att tjäna änkor, ensamstående mammor och mindre aktiva systrar. Snart bjöd de hem mig till familjeaktiviteter. Tack vare det kände jag min första söndag i Hjälpföreningen att jag hade ett rum fullt av mammor.”

”Min mamma, mormor och mina mostrar bar vittnesbörd genom sina exempel”, skriver Lindsey. ”De inkluderade mig i tjänandeprojekt. Jag längtade tills jag skulle börja i Hjälpföreningen. Övergången var inte abrupt. Jag kände att jag hela tiden hade varit på väg till Hjälpföreningen.”

4. Föregå med gott exempel.

”Jag var jätteivrig att få börja i Hjälpföreningen”, säger Emily. ”Jag tror att det delvis berodde på att jag alltid kände mig nära mina ledare i Unga kvinnor. De behandlade mig med mycket respekt. Jag kände ingen tvekan över att vara med hjälpföreningssystrarna eftersom jag antog att det skulle vara likadant med dem, och det var det.

”Jag önskar att mina ledare i Unga kvinnor hade pratat mer med mig om Hjälpföreningen och om den kärlek och det systerskap som finns där”, skriver Marisa.

”Ledarna har ett stort inflytande på hur unga kvinnor ser Hjälpföreningen som helhet”, skriver Tessa. ”Jag tycker det är viktigt att ledare i Unga kvinnor uppmuntrar de unga kvinnorna beträffande Hjälpföreningen, och att hjälpföreningssystrarna är välkomnande.”

”Jag önskar att mina ledare i Unga kvinnor inte hade fått Hjälpföreningen att låta så tråkig”, skrev Amanda. ”På grund av det kändes det så när jag gick över.”

I Hjälpföreningen

5. Gör övergången till något mer än en engångshändelse.

Samtidigt som många hjälpföreningspresidenter gör något särskilt för att uppmärksamma en ung kvinna hennes första dag i Hjälpföreningen, så visade kommentarerna att ledarna även inser att övergången till Hjälpföreningen är något pågående.

Raquel, en hjälpföreningsledare i Brasilien, berättar vad hennes presidentskap gjorde: ”1) Vi gav varje ung kvinna ett välkomstpaket på hennes första söndag. Det var alltid en glad stund. 2) Som presidentskap utbildade vi dem en del så att de visste att de kunde komma till oss. 3) Vi föreslog att de unga kvinnorna inte skulle kallas att tjäna i Primär eller Unga kvinnor med en gång.”

6. Gör så att lektionerna går att tillämpa på alla systrar.

”Jag hade vuxit upp med djupgående evangeliesamtal med min mor”, skriver Christy, ”och jag upptäckte att vi ofta hade sådana samtal i Hjälpföreningen.”

Jillian skriver: ”Jag hade längtat efter andlig insikt och uppskattade att få den.”

”Jag hade svårt att relatera till lektionerna och till systrarna som var så mycket äldre än jag”, skriver Marisa.

”Jag tyckte det var spännande att höra perspektiv från kvinnor som kunde ge mig en vision av vårt jordeliv som jag ännu inte hade tänkt på”, skriver Emily.

7. Sitt med en vän på söndagen.

”Jag hade ingen familjemedlem att sitta med”, skriver Lacey, en ung kvinna. ”Bara att systrarna sa ’hej’ till mig eller satt bredvid mig gjorde jättestor skillnad.”

Kelly, en hjälpföreningssyster, uttrycker det enkelt. Hon skriver: ”Om någon inte känner sig välkommen är det svårt att fortsätta komma.”

Nikki var tyvärr en syster som kände sig obekväm. Det hon skriver påminner oss om att det alltid finns mer vi kan göra. ”I situationer som min förloras en del systrar till inaktivitet. Hjälpföreningen behöver vara en plats där vi kan välkomna systrar i alla åldrar, oavsett vilka de är och vad de har gjort.”

Crystal grät sin första gång. Hon skriver: ”Min gamla ledare i Unga kvinnor lade armen om mig och bad mig sitta med henne. Jag var med fruarna, mammorna och far- och mormödrarna. Jag berättade om mina känslor och de lyssnade. För första gången kände jag styrkan av att tillhöra en grupp kvinnor som strävar efter att bli mer kristuslika. Jag kände mig så välsignad över att vara en del av den här världsomspännande organisationen.”

8. Ge unga kvinnor tillfällen att tjäna.

”Jag blev ombedd att spela piano på våra söndagsmöten”, skriver Amy. ”Vetskapen om att jag var behövd hjälpte mig utveckla ett band till systrarna. Det är som president Gordon B. Hinckley (1910–2008) sa om att kyrkans medlemmar behöver en vän, en uppgift och näring genom Guds goda ord [se ’Finn lammen, föd fåren’, Liahona, juli 1999, s. 122]. Jag behövde samma saker.”

En ny syster i Hjälpföreningen, Cate, skriver: ”Jag insåg att jag hade en viktig roll i Hjälpföreningen när jag kallades som lärare där. Jag har lärt mig mycket. Jag är inte gift än, men jag känner mig redo för äktenskap och moderskap tack vare Hjälpföreningen.”

Charlotte, en ung kvinna, tog initiativet. Hon skriver: ”Jag har letat efter tjänandetillfällen eftersom jag sällan kan vara med på Hjälpföreningens söndagsmöten. Tjänandetillfällen har det däremot varit gott om och det har lärt mig meningen med Hjälpföreningen.”

9. Du ska veta att du är välkommen och behövd.

Brooke skriver: ”Bara det att kvinnorna i församlingen helt enkelt ville fråga oss vad som var viktigt för oss, betydde enormt mycket. Jag insåg att även om de här kvinnorna hade andra livserfarenheter än mig, hade vi fortfarande samma grundläggande förhoppningar, drömmar och rädslor.”

Robyn, däremot, tyckte att det var svårt. ”Jag var ny och den enda i min ålder som var i Hjälpföreningen”, skrev hon. ”Först kändes det som att jag inte hörde hemma där.” Men Robyn fortsatte gå med sin mamma. ”Långsamt lärde jag känna kvinnorna och lärde mig älska Hjälpföreningen och besöksverksamheten.”

Deborah skriver: ”Jag visste att jag var en syster i Hjälpföreningen när Bonnie, min hjälpföreningspresident, bad mig hjälpa henne att städa en systers lägenhet. Systern hade levt i fattigdom och sedan dött oväntat. När vi försiktigt sållade igenom vad som hade varit ett svårt slut på hennes liv, hittade vi denna systers brudporträtt. Där, leende mot oss, var en fantastiskt vacker, klarögd brunett i sin vita brudklänning av siden. Bonnie sa stillsamt: ’Det är så vi ska minnas henne.’ Jag kände kärlek till en syster som jag aldrig hade träffat under jordelivet. Vi var hjälpföreningssystrar. Bonnie och jag avslutade dagen med tårar och en kram.”

Låt oss verkligen bli ”en krets av systrar”, som president Boyd K. Packer (1924–2015), president för de tolv apostlarnas kvorum, kärleksfullt kallade oss systrar i Hjälpföreningen. Låt oss bygga på det vi har gemensamt. Vår övergång från Unga kvinnor till Hjälpföreningen är Guds väg för oss, som hans döttrar, till att växa och utvecklas. Precis som Hjälpföreningens motto lyder: ”Kärleken upphör aldrig” (se 1 Kor. 13:8).